Jag lider för konsten. LIDER!

Jag som hade tänkt skriva ett inlägg om den fabulösa gårdagen tillsammans med världens coolaste man, Romain Gavras. Istället tvingas jag skriva att jag har feber, ont i hela kroppen, och drömmer scharlakansröda drömmar om mormor. Hur hon ringer och säger att hon är hemma nu (har faktiskt haft exakt samma dröm om pappa!), hur hon håller mina händer jättehårt. Hur hon tar hand om mig när jag nu ligger totaldäckad i sängen. Hon gjorde alltid det när jag var liten. Då fick man rostat bröd med smör, ost och gurka. Kalas!

Jag förvarnade filmfestivalfolket att jag inte skulle kunna genomföra mitt F2F med världens coolaste man. Man vill bara ta på honom, rufsa hans hår och bjuda honom på middag. Samtidigt känner man sig som den största tönten, att man inte är värdig etc i hans närhet. Vilket i sig är ett tecken på hur cool han är, antar jag.

Jag bad dem försöka hitta någon annan eftersom jag kände de kalla feberkittlingarna dra ned längs ryggen. Men jag ringde med lite väl kort varsel, det fanns ingen volontär som bara sådär inte hade något annat för sig en lördagskväll och som kunde tänka sig att klä upp sig lite, se en fransk film och ställa några frågor till Frankrikes coolaste regissör framför ett fullsatt Skandia. Så jag drog på mig alldeles för kalla kläder (klänning) och åkte dit. Satt och hostade och nyste i publiken, men genomförde sedan intervjun och körde några publikfrågor också. I någon slags feberdimma. Surrealism!

Men jag gör det för konsten.
Du vet det, jag vet det. Konsten vet det.