The Stilnoct Diaries

Det här är förresten den bästa skriv-komplimangen någonsin:
“Du är Sveriges Hunter S Caroline!“

Och den komplimangen har jag fått.
Jag.
Den är således min.

Och sen dör de

Känner inget för Egypten. Många vurmar ju för landet men det lockar inte mig. “Civilisationens vagga” funkar inte som selling point för mig.

Varmt är det också. Men tydligen säljs det tonvis med fejkvaror. Alltså, handväskor och sånt…

…tänker jag medan mormor håller på att dö.

Hon är riktigt sjuk nu, nämligen. Jag åkte dit, mamma sa att jag skulle det.
Eller, det sa hon egentligen inte alls, jag frågade om jag skulle åka över och mamma sa ja, gärna, det känns lite tungt.

(Jag hade hoppats på nej. Nej, det är ingen fara. Nej, det behöver du inte)

Jag stod på perrongen och kollade på en annons för Egypten. Leende människor, hela den grejen. Nilen. Nåt med Moses. Kände att det här är typiskt, på ett Jonas Gardell-vis. Billigt. Ett billigt knep att stå och kolla på glada människor på en annons. Jag äcklar mig själv genom att använda sånt billigt skit.

Så jag åkte över och lägenheten luktade lite illa, som alltid, och jag hatar att den luktar illa. Man vill ju inte tycka att någon man älskar luktar illa. Mormor satt och darrade i en stol, hon hade ett fläckigt nattlinne på sig. Jag ville så gärna inte tycka att det var jobbigt men det är det ju. Hon ska läggas in på sjukhus nu, tydligen. Äter ingenting, dricker inte heller.

Tänkte på Egypten igen. Eller, på min moster som är på Mallorca och slipper hjälpa mormor kräkas på toaletten. Man skulle kanske åkt till Egypten. Än är det inte för sent. Fyrtio grader, folk som kör som dårar och allt det där. Igen – billigt. Billigt, Caroline. Sluta hålla på som Jonas Gardell, och skriva om “vardagliga betraktelser” varvat med tankar om döden och ålderdomen. Det är det enklaste knepet i världen.

Men grejen är den, att gamla, döende människor luktar illa. Och om man tänker för mycket på det så blir man galen, då luktar man själv illa och så blir man en sån som tvättar händerna femhundra gånger om dagen för att få bort lukten. Tänk på något annat, tänk på något annat, tänk på civilisationens vagga. Tänk inte på att mormro har äckliga fläckar på nattlinnet. Gör inte det. Tänk på Moses i vassen och den där kejsaren, eller ledaren. Ramses?

“Min mamma svalt ihjäl sig själv på sjukhuset när hon var i min ålder” säger mormor. Alltså, hon säger de nästan lite stolt. Inbillar jag mig.

Fuck. Kanske skulle jag också kunna göra en sån grej mot slutet. Verka stoisk och galen. Huvudet högt, medan jag späkte mig själv.

Gah! Och snart har tre personer dött på tre år: pappa, farbror och mormor.

Får jag säga något om Egypten? Tydligen är poliserna där helt, sjukt brutala. Civilisationens vagga, my ass. Eller vänta, är det Grekland som är civilisationens vagga? Abyssinien? Eller, det heter väl Etiopien numera.
Numera? Hur gammal är jag – 137?

Jag orkar inte. Alltså, jag gör inte det. Jag vill bara se på Miss Marple med hörlurar på och äta kardemummaskorpor. Allt är bra. Allt är okej.

Ordvits + Skönhetsblogg = Fifty Scents!

Här finns min skönhetsblogg, förresten. Har säkert redan sagt det men bra saker tål att upprepas.

Eftertankens bleka krankhet

Alltså det här med att blogga medan sömntabletterna kickar in måste få ett slut.
Jag ber om ursäkt.
Jag minns inte ett ord av det ag skrev igår.

Under the influence..

Jag skriver detta då sömntabletten kickar in. Det blir alltid intressant då och jag brukar få radera det på morgonen igen. Men en och annan hinner kanske se dessa mina innersta tankar, och det är något sånt jag kanske hoppas på när jag utmanar ödet på detta vis.
Nå. Jag vill vara smal. Det är så töntigt och det är så “men banta då?” och jag försöker, jag går på gym och allt, men sen tar det stopp. Man ska väl äta när man är hungrig? Eller ska man vara nöjd med sin kropp rakt av? Ja, men då kan jag ju lika gärna äta den där biten manchegoost. Hur är det det ska vara, ska man vara smal eller ska man vara nöjd med hur man ser ut?
Jag är tjockis, knubbig, korpulent, runt. Jag har en mage som en badboll men eftersom mina bröst är ett hån mot den mänskliga anatomin så kan det funka många gånger, utan större missöden.

Jag gillar Alexa Chung och vill vara Alexa Chung. Men hon har ju så smala ben! Så jag kan aldrig bli Alexa Chung.
Jag sökte aldrig till Journalisthögskolan eftersom jag var säker på att jag inte skulle komma in. Jag är fortfarande övertygad om det. Min favoritbok är Svindlande höjder. Min favoritförfattare är Truman Capote. Det borde stanna där. Inte mer. Inga fler saker man ska läsa, saker man ska tycka om.

Är jag tjock, är det jag behöver veta. Eller ska jag acceptera mig för den jag är? Knubbig, lite av en drama queen ibland, needy, flirtig och ganska grävande i stunder då jag behöver smarta saker för att inte bli iskall och hård. Säger man “Men du får se till att ha hälsan” blir jag hård. Det går snabbt att gå från mysig till hård för mig. Jag är skitbra på att vara kall. Ice Queen. Den grejen vinner jag. Kronan på huvudet. De ska banne mig få veta,

Vad babblar jag om? Sömn ja. Och fetma.
Ska det här publiceras?
I nuläget ser jag inget fel i inlägget så ja.

Vill du komma med hem och se på mina oljemålningar?

Jag har börjat samla på porträtt i akryl och olja, med mig själv som motiv.

För tillfället äger jag två. Det här är det senaste, ett verk av New York-coola Rory Gevis (hur kan man inte beställa ett porträtt av någon med det namnet?) och jag älskar det som livet självt.

Har sedan tidigare ett fantastiskt dramatiskt porträtt signerat min idol Frida Farm. Jag brukar nicka till det om morgnarna. I ett slags hemligt samförstånd.

Jag rekommenderar alla att pryda sina väggar med porträtt av sig själva. Hundar som spelar poker i all ära, men det känns rätt bra att lägga sig och sova under ett stort, guldinramat porträtt av en själv i sina bästa år. Varför ska jag ha andra människor på väggen för, egentligen?
Det är ju absurt.
När man tänker på det.

(Förlåt men…)

(Förlåt men…)

Finnes: Musikalaspirant

På Värmdö kan man sjunga högt och ostört med musikalröst. Man tar en eka jättelångt ut på öppet hav och sjunger sig hes. Brukar öppna med nåt dramatiskt men ändå hyggligt lätt ur West Side Story.
Går vidare till tyngre grejor som Les Mis, men slutar alltid med Anthem ur Chess. Tommy Körberg är mäktig. Såg honom givetvis på Stjärnorna på slottet och förvånades över att han inte var mer uppblåst.
Alltså om jag hade sjungit Anthem – spelat ryssen – i Chess, mot Elaine Page, i London – så skulle jag förvandla mig själv till Napoleon. Jag skulle kräva att man tilltalade mig med Master eller Maestro.
Tommy är verkligen alldeles för modest.

Tough love/Love hurts

Naturen vore fantastisk om det inte vore för all fauna. Alla djur som mindre än att de får plats i näven, och som inte är ulliga på något sätt borde tyvärr förpassas till gaskammaren. Jag vet att det kan låta radikalt, men vad har en mördarsnigel någonsin gjort för dig?
Eller en huggorm? Fästing? Geting?

Och alla håller de till på Värmdö. Och alla älskar de C. Hainer.