Working class hero

Ja, det är trist att man ska behöva jobba på semestern men någon måste ju äta macarons för en större, svensk mattidning.

Det blev fyra stycken för mig igår, och en delikat jordgubbsbakelse idag. Jag gör det för er. För folket. För läsare av större, svenska mattidningar.

Trots att jag är på semester och borde få handla dyra Sonia Rykiel-kläder ifred.

Å andra sidan har jag också lärt mig något under denna korta men intensiva Paris-vistelse. Jag tycker inte längre illa om Paris. Tvärtom, Paris har varit snällt mot mig. Staden har skärpt sig. Det gläder mig. Sist jag var här uppträdde den bedrövligt.

Då åt jag heller inte en enda macaron.

Grodlår etc

Ser en ung man plocka upp en duva vid trottoarkanten. Den stretar emot lite under bråkdelen av en sekund men fransosen kan sina saker. Fångar in den, tar den under armen och knallar iväg.

Hotel Amour, Paris

Det kräver en viss närvaro och självbehärskning att checka in på Hotel Amour. Det ligger i de lättfotade kvarteren runt Pigalle, som blivit lätt trendiga tydligen. Jarvis Cocker brukar hänga i baren här etc.
Kanske är Pigalle som Meatpacking District i New York numera? Eller Södermalm. Kvarter som en gång i tiden var arbetarsunkiga och svettiga men sedan gick från pittoreskt arbetssvettiga till arbetstrendiga.

En gång i tiden hyrde man rum på Hotel Amour per timme.

Just det, incheckningen. Jo, det kräver lite grann att stå och casually prata med (den fransksnygge) portiern i den minimala receptionen medan en stor Musse Pigg-figur med en enorm manslem står bredvid och flinar.

Paris. Sirap baklänges.

Har varit i Paris i 24 timmar nu. Har varken sett Sofia Coppola eller Was Anderson. Besviken.

Verklighetens kund

Min granne har slutat att ovetande låna ut sitt internetabonnemang. Eller så har det slutat att funka. Vad det än är så fick det mig att ringa ComHem och beställa ett abonnemang. En mjuk, lugn norrländsk karl gav mig olika förslag.
“Jag hör på dig att ett snabbt bredband är viktigt för dig”.

Jag gillade honom.

“Bondegatan? Det låter som Stockholm. Vet du varför den heter så? Jo, det finns en ätt som heter Bonde…Ja, jag är historielärare egentligen”.

Jag sa tydligen “Bredband är viktigt för mig”. Det har jag aldrig sagt förut.

När gitarren kommer fram drar jag

Såg Scott Pilgrim igår. Den är inte särskilt bra. Men så är jag inte en förvuxen tonårsman heller, som aldrig lämnat tv-spelsstadiet.
Men det som gjorde djupast intryck på mig – eller ska jag säga lämnade störst sår – var scenen då Scott Pilgrim tar upp sin gitarr (alla förvuxna män tycks spela i band/samla på skivor) och inte lite stolt berättar för tjejen an är kär i att han skrivit en låt till henne.

Sen tar han upp gitarren…och spelar den för henne!
Hon sitter vid hans fötter medan han smeker strängarna och sjunger hennes namn.

Detta, kan jag säga, är ett av mina mesta möjliga mardrömsscenarior. Att någon med rockdrömmar ska spela en låt för mig.
Eller, till och med att någon ska spela en låt, vilken som helst, på sin gitarr på mitt födelsedagskalas. Det är en mardröm och en skräckvision jag levt med länge. Jag känner folk med gitarr. Jag känner män med gitarr. Jag känner förvuxna tonårsmän med gitarr. Dock verkar ingen av dem kär i mig så jag är safe ett tag till. Hoppas jag.

Ett hårt slag i ansiktet – på mig!

Vad är logiken i att man öppnat en boxningsklubb bredvid mitt hem? Den finns inte, dude. Den finns inte. Logiken är borta.
Jag gillar det inte.
Boxningen alltså. Att höra de där äckliga slagljuden dagarna i ända, tillsammans med stönen. Varför? Kunde de inte öppnat ytterligare ett surdegsbageri? Det skulle, trots allt, irriterat mig mindre.

När socialdemokraterna får igenom förslaget med att alla ska ha en butler i tunnelbanan så ska jag be butlern klubba igen boxningsklubben. Och handla surdegsbröd åt mig.

Tankar om serviceyrken

En grej, när jag extrajobbade som servitris var jag ganska bra, tills någon snorkade sig. Då tappade jag snabbt humöret och blev grinig. Jag fick sparken.
När jag tänker tillbaka på det så var jag nog en bra filmkaraktär när jag lät humöret sjunka alldeles för snabbt för att någon idiot sa att pannkakorna låg vikta åt fel håll (sant!). Lite Basil Fawlty, lite Napoleon Dynamite.

På ett ställe var det dock cheferna som var idioter, inte gästerna. Det var ett fancy ställe där folk har bröllopsmottagning och sånt. En gång serverade jag för ett slutet, hemligt sällskap med bara män, och de hade någon slags invigningsrit för en stackare som skulle bli medlem i sällskapet och fick hoppa på ett ben med förbundna ögon och hela den grejen. Vuxna män alltså. De är värst.

Nå. Jag lät mina kompisar komma dit och äta gratis som straff. Som straff för att cheferna var idioter.

Jag har fått sparken från minst tre jobb, kanske fler. Det är klart att det svider till, man funderar på att lämna landet, här kan man ju inte vara. Man känner sig misslyckad, börjar skänka pengar till någon välgörenhetsorganisation för att bättra på sitt godhetskapital.

Men sen tänker man “jaja” och “det är ju skönt att inte vara fast där längre” och så vidare. Hellre göra ordentlig sorti än sakta flyta ut med strömmen? Eller?

Borde jag ta fasta på detta faktum och lansera mig själv som den enfant terrible jag uppenbarligen är? I så fall hur. Och jag vill ju gärna ha kvar någon form av rykte om att ändå vara rätt så samarbetsvillig stundtals…

Cracks/Oskuldens tid (ja, en recension)

Det finns många lyckade regissörsbarn. Sofia Coppola till exempel, och Nick Cassavetes. Unga genier som kanske ärvt sin talang, men sedan förlitat sig på sin egen stil och inte kopierat farsgubbens. Med lyckade resultat dessutom!

Ridley Scotts dotter Jordan är ytterligare ett exempel på detta. Pappa Ridley tycks ha överfört historieberättandet till henne, och samtidigt förmedlat att autenticitet är en absolut nödvändighet, eller i alla fall något som liknar det. Miljön är av yttersta vikt och så vidare.

Detta tycks far och dotter vara överens om. Men action och sci-fi lämnar Jordan med varm hand åt the old man, och ägnar sig istället åt långsamt, psykologiskt historieberättande som låter gruppdynamik och stämning tala högre än bomber och granater. Och det gör hon såklart rätt i, Cracks är en lysande film. Se den.

Hur “Cracks” kan bli “Oskuldens tid” på svenska går utöver mitt förstånd, i synnerhet då det dessutom finns en utsökt, i det närmaste perfekt, film med samma namn. Men så är det, tydligen. Synd, eftersom till och med “Sprickor” hade fungerat bättre.

Cracks utspelar sig på en pampigt kylig internatskola på en blåsig ö utanför Englands kust någon gång på 30-talet. Hit skickas flickor för att få en bra undervisning, eller för att deras föräldrar tycker att det är bäst så.
Ja, det sistnämnda är väl inofficiellt antar jag, men nog ligger det i luften. “Pappa kommer snart och hämtar mig, ska ni se” och “Jag skulle bara vara här en termin, sa de”.
Sedan ligger de där,  i sovsalar och gråter och längtar hem om natten eller fantiserar om vad som finns bortom ön. Skolgången är en förberedelse för verkligheten. Och i en skoluniform behandlas alla lika, oavsett bakgrund. Seså!

Ja, det är en oerhört bra setting för ett psykologiskt drama. Den brittiska stelheten gör sig kanske bäst i traditionella miljöer där en röst som höjs bara lite grann kan betyda vrede, eller en något för lång blick signalerar begär. Där handlingen utspelas i rummet, i talet, i de korsade händerna över bröstet.

De fem flickorna, med surmulne Radfield som ledare, delar rum och har vant sig vid rutin och rang. Precis som i det militära kan det innebära en trygghet i att ha sin ledare och i att ha sin egen roll vare sig man är den klumpiga, den snygga eller den bossiga. Man vet bättre än att säga emot.

De övar simhopp, lär sig blomsterarrangemang och citerar dikter. Ibland får de en förbjuden bok av Miss G (Eva Green), lärarinna i simhopp och gruppens kontaktperson på skolan. Ibland bjuder hon på te på sitt rum, ibland berättar hon om sina resor till exotiska platser som Indien och Afrika. Och om Green inte spelade över till bristningsranden skulle detta kunna vara hennes livs roll. Men tyvärr verkar det teatraliska ligga för henne, snarare än det subtila. Men hon lyckas ändå bra med att gestalta en kvinna i en position där hon vet hur man får de unga flickornas beundran, kärlek, längtan och absoluta lojalitet.

Tills en ny flicka kommer till skolan, ändå från Spanien. En vacker flicka dessutom, och mer självständig än någon av de andra.

Vad gör man när dynamiken hotas så?
Vad gör man när nya bilder av en verklighet man inte sett målas upp, mitt framför en? Vågar man lita på dem eller slår man dövörat till?

Den nya flickan måste straffas. Eller ska hon omfamnas?
Här är alla lika.
Men i så fall, varför favoriserar Miss G henne?

Ja, det hela är faktiskt oerhört komplex, men samtidigt så skickligt skildrat, som om man själv stod bredvid, lite vid sidan om, i en skoluniform och spänne i håret. Men oförmögen att ingripa, eftersom man vet vad följderna skulle bli.

Observationer från verkligheten

Handlar på Onoff. I kassan bredvid mig står en farbror i keps. Han handlar en ny Xbox och betalar med rikskuponger.

Detta är sant.