Dricker milkshake och lyssnar på ABBA vilket alltså betyder att man är på bättringsvägen.

Abba är bra skit, tycker inte att man kan säga annat. De är på riktigt. Jag tror faktiskt det. Ledsna ibland, som när Agneta sjunger att hon ringer från Glasgow, trött och uttråkad och önskar att varje spelning var den sista. Jag tror henne.

Men Lay all your Love on me är glad på riktigt och Kisses of Fire är kärlek och åtrå. Så låter det lite som Cocteau Twins Heaven or Las Vegas dör i början och visa mig den musikkritiker som vågar påstå något annat än att Cocteau Twins är finsmakarmusik. Även om de flesta verkar vägra att emotionellt gilla Abba.
Eller har jag fel?

Glada låtar är svåra.

REM försökte, de gav sig fan på att göra den gladaste sången någonsin med påföljden att de sen många år tillbaka vägrar framföra Shiny, Happy People live eftersom de själva (inklusive resten av världen?) anser den vara så vidrig.
Är det finare att skriva ledsna låtar, att grina äkta än att skratta äkta? Kallas glada låtar i regel för kitch och dålig smak? Ungefär som att en knasrolig komedi bör ses som lägre stående än ett drama?

En kille jag vet sökte in på DIs manuslinje och kom in och fick höra att man ogärna såg att eleverna skrev komedi, utan hellre – mycket hellre – drama.

Sånt tänker jag på när jag dricker milkshake och undrar om jag ska följa den där lektorns råd och skriva en romcom istället för ett mischmash av romcom och drama som min sk. “bok” är i nuläget. Eller är det, på grund av rådande kritikerklimat, detsamma som att begå författarsjälvmord?
I så fall – bör jag bry mig?

• Postad 2010-08-27
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None