- Postad 2010-07-27
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Service – en fråga om balans (och övertalning)
Utnyttjar en gratiskupong och tar med brorsan på gymmet. En blonderad ung man står bakom disken, hälsar oss välkomna, ser att vi är nya. Säger “Vad glad jag blir, hörni”.
Vi fyller i lappar, får höra om gymmets förträfflighet. “Det är bara att komma fram och fråga annars, hörni. Så får ni ha en fin träningsstund då!”.
Svårt det där med service. En fin balans mellan hjälpsamt och påträngande. Har tänkt på det många gånger.
Jag gillar servicen på underklädesbutiken Gustaf Mellbin i Gamla stan. (Parantes: när jag var liten tyckte jag att de hade groteskt stora plagg i skyltfönstret. Så går det)
Där skakar de på huvudet när något sitter fel, de säger Nej eller Ja, inget “Jo men kanske…med en sarong till?”. De tar fram saker ur små gömmor om man ber om det. De mäter med sina måttband, som de bär runt halsen. De säger “Du ska ha en större storlek i omkrets” och så är det med det. Även om jag tycker att det sitter bra. “Ja, men den töjer ju ut sig, vet du”.
Sen får man sitt köp inslaget i fint papper och nedlagt i en fin påse.
Så ska det vara tycker jag.
Min tidigare favoritrestaurang Lilla Pakistan har tydligen klappat ihop. Synd! Otroligt god mat men mycket unik service alltså. Ägaren, eller i alla fall en man med pondus, mer eller mindre kommenderade vad man skulle äta. “Du måste ta rajta till, annars blir det inte bra!”
Jag sa en gång att jag inte var så hungrig, undrade vilken rätt som var sådär lagom stor. Han sa “Det är inget fett i vår mat, den är mycket mindre fet än indisk mat!” på ett skönt Soupnazi-vis. Han tog för givet att jag bluffade och egentligen bantade. “Och jag skriver att ni ska ha bröd till, det måste ni, ni ska doppa den i såsen”.
Jag identitetskrisar, alltså finns jag
Hur ofta har vanligt folk identitetskriser? Hur ofta tänker gemene man att han inte vet vad han vill göra med sitt liv, att man kanske skulle sluta jobba på Posten/i gruvan/på reklambyrån och tja, kanske föda upp lamm istället.
Eller är sånt bara koketteri? En lyx man kan unna sig om man vet att det någonstans ändå finns ett alternativ? Att man har råd?
Skaffar man familj och barn har man antagligen inte råd längre, med lyxen som är en identitetskris.
Det kanske största i-landsproblemet vi har: “Vad ska jag göra av mitt liv? Ska jag måla akvarellmålningar, som jag vill, eller jobba vidare som advokat, som jag är utbildad till?”
Jaja. Förlåt tjatet, men en frilansjournalists karriär börjar kännas mer och mer som en balettdansös eller en modells, där bäst-före-datumet är satt till någonstans i trettioårsåldern. Det vill säga, precis den ålder jag är i nu.
- Postad 2010-07-27
- av Jazzhands
- Kategori: Uncategorized
- Kommentarer: None
Jazzhands är
en underbar entertainergest. Vanlig inom vaudeville. Man öppnar händerna
med handflatorna mot publiken och fingrarna totalt utsträckta. Sedan
skakar man dem lite lätt. Och ler.
Recent Comments