En erfarenhet rikare, man mognar, det som inte dödar en gör en starkare etc etc

Idag väntade refuseringsbrevet på mig. Tji roman. Det kom lika mycket som en överraskning som det var väntat. Man satsar väl på säkra kort, liksom. I dessa tider, i synnerhet. Skriva artiklar kan väl vem som helst, betyder det att man kan skriva roman? Vem tror jag egentligen att jag är? Och så vidare.
Det har egentligen aldrig legat mig för att skriva litterärt så varför skulle det funka på första försöket?

Vem tror jag att jag är?

Men samtidigt har jag haft, i mitt tycke, god kontakt med förlaget, tänkt att om jag var helt ute och cyklade så skulle kanske en varningsflagga hissats i tid och så vidare. Och alla omkring mig verkar ju ge ut böcker med samma enkelhet som en annan skriver blogginlägg.

Å andra sidan blev romanen jag skickade dem inte alls densamma som jag presenterade från början, den jag tänkte skriva. Den som var lättsam, banal och rolig. En sån man kan gömma sig bakom, en som inte är allvarligt menad. “Men jag menade ju inget allvarligt med den”. Ungefär som “Men jag var ju full”.

“Veckotidningsprosa” står det i utvärderingen. Eller, det står att det börjar som så. Men sen blir det annat. Och ja, de var ju tanken.
Men man anser inte att det håller och så vidare. Ett litterärt grepp som inte funkar. Tydligen. Inte för mig i alla fall. Tydligen.

Jaja, en erfarenhet rikare och ett manus att ha i byrålådan och plocka fram då och då. Le och tänka “jag var ju rätt naiv på den tiden”. Eller “Gud, så här skulle jag aldrig skriva idag”.

Men ingen ska någonsin kunna säga “Men gör bättre själv då”. Det är det bästa. Jag gjorde bättre själv. Tycker jag själv. På min alldeles egna veckotidningsprosa.

Grosse Hamburger

Alltså, uppfattningen om att gemene amerikan har rutten klädsmak är ju något skev när man ser gemene, kontinentala europé.

Tre dagar i Berlin har återigen bekräftat detta.

(Jag undrar för övrigt vilket det fulaste folkslaget är. Jag är inte rasbiolog men nog kan man tala om gemensamma drag? Jag säger tysken, Andreas säger greken. Har också fått bud om dansken men skulle gärna se statistik på detta).

Amerikanaren må ha fula jeans, han väljer ofta komfort framför passform, rymligt kring lår och midja etc. Gillar heller inte raka eller “skinny” jeans. Men europén väljer till synes mest utifrån pris och tillgänglighet. Jeans från Lidl eller COOP Forum, spelar inte så stor roll hur de sitter. Jeans är ju ändå en arbetarbyxa. Slittåligt vardagsplagg, passar till det mesta. Som en reklam-tshirt eller en noppig, tajt stormönstrad top som visar behåkanten.

“Du är inte så snygg själv”. Visst, men jag sköter i alla fall min hygien och försöker i mesta möjliga mån att hitta plagg i rätt storlek. Att jag inte har fotriktiga skor är givetvis något fåfängt.

European style – så klär du dig som en europé!
Jeans: Massimo Dutti
T-shirt: Hampablad som motiv
Skor: Deishmann
Väska: Sonia Bogner
Underkläder: Bruno Banani