Te, tröjor och tragedi

Köpe en kofta på Sivletto för 1600 like it’s no big deal. Jag minns när jag var student och jobbade extra mellan lektionerna för att klara mig eftersom jag vägrade ta studielån. Hade mellan fem och sju tuss i månaden, och hyran låg på tre.
Nej, jag vet inte heller hur det går ihop.
Då drömde jag om den dagen jag skulle ha tio i månaden. Då skulle jag spara tusen i månaden, minst, tänkte jag. Och ändå leva superflott, kanske till och med äta en hamburgare då och då. Kanske klippa håret. Kanske köpa dyra flingorna och inte Euroshoppers corn flakes.

Note to moderater: att använda denna text i syfte att propagera för att “alla kan om de bara lägger manken till/vill” förbjudes.

Stream of Consciousness del 2

Jag saknar fåret, eller lammet. Jag saknar stillheten, någon som pushar, får mig att gå längre. Någon eller något som ger energi,.
Jag vill ha en resa inplanerad, ett äventyr att se fram emot. Annars blir det apati och sånt är ju inte bra. Kollar SAS lågpriskalender. Skön definition av lågpris. Ungefär likadan som Hötorgsgubbarnas något glidande definition av “halva priset.
Jag måste göra nåt, måste bestämma nåt. Måste fatta beslut.
“Du är ju fortfarande ung”, får jag höra. Är jag?
Kanske. Men man vill ju inte bli en Sex & the City-kvinna som tror att det är power att sjunga karaoke och bära klänningar som slutar strax under rumpan för att jag kan.
Drömmer fortfarande om pappa titt som tätt och blir alltid lätt besviken när jag vaknar.
Tar ut mig på core-träningen. Ser en tjej som har sjukt snygg kropp, och som rör sig som en dansare. Sen ser jag att hon har ett olyckligt ansikte. Alltså, olyckligt som i fult. hon är ful i ansiktet, men har en fantastiskt vacker kropp. Jag blir lite beklämd. Fast någonstans också skadeglad.

Billig sketch av C. Hainer

Två snubbar möts på stan.

– Men tjena! Fan vad länge sen! Hur är det?
– Jösses, det var inte igår!
– Nej, det måste varit flera år sen. Klassträffen 94?
– Nåt sånt, helt klart. Gud vad tiden går.
– Verkligen. Men du lever och har det bra?
– Visst. Jobbar som säljare. Gift. Tre barn. Två grabbar och en liten tjej.
– Gott! Har du kontakt med någon annan från klassen?
– Jodå, Maria springer jag på titt som tätt. Hon jobbar som personlig tränare nu.
– Ja, det kunde man ju tänka sig.
– Och Peder bor i London, håller på med ekonomi. Jörgen ser man ju ganska ofta såklart, han är jobbar ju som blottare numera.
– Vad sa du?
– Han slutade med sitt stressiga konsultjobb, blev blottare istället. Det var nog bra, tror jag. Passar honom bättre. Friare tider, mer eget ansvar. Men det var tydligen kärvt i början.
– Blottare? Alltså blottare?
– Ja. Riktigt duktig på det också. Vunnit priser och grejer. Mina ungar älskar honom. Farbror Jörgen skriker de när han kommer gående i trenchcoaten.
– Eh. Men alltså…?
– Vi skulle kunna ta en after work någon dag, alla tre. Jag hör med Jörgen så styr vi upp nåt. Han brukar hålla till runt Norrmalm. Någon gång nästa vecka?
– Eh. Visst. Men asså..
– Jag kollar med honom! Har du flickvän fortfarande? Ta med henne i så fall, hon kommer älska Jörgens grejor. Han är riktigt duktig.

Granolan är det nya surdegsbrödet

Renée Voltaire. Tyvärr är hennes svindyra granola vansinnigt god. Jag äter den med trumpen min, som på trots. Jag vill inte gilla Renée Voltaires granola, egentligen. Mest för att hon säljer miljövänliga tamponger under etiketten “Lingonvecka”. Det stör mig. Men granolan är god.

Jag köper två olika svenne-granola på ICA. Ja, två. Det blir fortfarande billigare än ett paket Voltaire-granola. Men ICAs smakar hö i jämförelse. Och nu måste jag äta upp alla mina granolor jättesnabbt eftersom det bara är en tidsfråga innan det blir det nya surdegsbrödet. Till hösten kommer det granolaworkshops, sanna mina ord. Eller vänta, surdegsworkshopen börjar ju i höst, så till våren blir det granolafeber på söder och Kungsholmen. Även om hipstermödrar redan börjat experimentera med recept.

Själv kör jag mest på skorpor och blåbärspaj, om det är någon som bryr sig. Never goes out of style. Jag har det bästa blåbärspajsreceptet någonsin. Tro mig. Jag är BREE of Bondegatan (Desperate Housewifves-referens) när det gäller paj. NU: granoladags. Lunch.

Stream of consciousness kl. 16:52. En frilansjournalists tankar. På söder.

Jag vill ut till fåret igen. Eller lammet.
Om jag bara hade bil. Och körkort.
Jag vill förminska några delar av mig själv också. Det kostar 45 tusen. Antar att man inte kan dra av det på firman.
Nosejob vore kul, på sitt sätt. Tror jag skulle känna mig ännu mer hemma i LA då.
Att Chris Isaak bor i San Francisco ser jag som ett svek.
Jag pratade med Malena om Chris Isaak. Hon sa att “rockmännen” är underbara som “manstyper” men man kan inte ha ett fungerande förhållande med dem.
Varför är jag så dålig på att ta hand om mina jobb? Jag är som en Hunter S Thompson vad gäller deadlines och respekt för redaktörer. Borde jag profilera mig som en nykter Hunter S Thompson?
Jag försöker att bättra mig. Jag går upp tidigt på morgonen, jag äter en stadig frukost.
Någonstans stör det mig att granolan jag köpte för 80 spänn faktiskt är jättegod. Alltså, vem är den här Renée Voltaire, och hur ser hon på prissättning av råvaror egentligen? Och det kan inte vara hennes riktiga namn.
Jag köpte granolan för 80 spänn samma dag som jag också köpte en krydda som heter “Grillgläjde från Österlen“. Varför får det mig att skämmas?

Jobbiga situationer

1. En i kretsen har en riktigt ful unge.
2. En i kretsen skaffar riktigt jobbig partner.

Men man ska väl vara glad att man har tak över huvudet, har hälsan etc.

Optiska/musikaliska illusioner?

Men vad är en lopporkester? Jag blir inte klok på det. Jag har googlat och bildgooglat utan resultat. Alltså loppcirkus är ju någon slags optisk illusion/mumbo jumbo där man ska låtsas tro att man ser loppor som inte finns. Det anses lekfullt och kul. Men om de bildar en orkester? Ska jag låtsas se loppor som spelar trumpet? Vari ligger det lustiga i det? Och vad är skillnaden på det och att jag helt enkelt bara lyssnar på musik?

Hittar följande i LOVE Sthlms jobbiga program:

Med en lopporkester full av Simon Steenslands dissonanta undergångstoner och krävande stämmor samt lite extrakryddad bulgarisk folksång spelar PUMA scenkonst sin egensinniga musik. Drömskt, apokalyptiskt, obehagligt och behagligt på en och samma gång…

Jag tycker att det låter som en vanlig orkester, jag. Utan inblandning av loppor. Gud, jag vill inte ägna en minut till åt detta och ändå kan jag inte släppa innan jag får klarhet.

Men låt mig va…

Gissar att det inte bara är jag som undviker Slussen två veckor framöver. Blev just varse SLUSSENS LUSTGÅRD på ett mycket obehagligt sätt.

“Välkomna till Slussens lustgård. Under två veckor kommer det att koka av lunchopera, nycirkus med Cirkus Cirkör, spådamer, musik med lopporkester, olycklig kärlek, vandringar i kungliga fotspår, performance, kärlekscoacher, suset av en drivvedskarusell och förhoppningsvis ett eller annat bröllop!
Kom och häng i den urbana grönskan, ta en fika eller ett glas vin och titta på uppträdanden eller strosa runt och titta på vår utställning om Bröllopspar .”

Behöver jag poängtera kärlekscoacher, “lopporkester” och “suset av en drivvedskarusell”? Nej.

Gillar inte du också…

…att det finns ett sydafrikanskt dödsmetallband som heter Riddare av koden?
Inte alla gör det.

Får you, my love

Plötsligt låg jag ensam på en äng. Det luktade varmt, och något somrigt. Det somriga var nog fårens spillningar i gräset, som spred en varm doft av landsbygd, trygghet och stilla lunk.
Det lilla svarta lammet kom fram, han med vitt runt ögonen och på nosen. Han heter 10094 men jag kallar honom Henry. Han kom fram och hälsade, som vanligt, hans nos var varm. De andra fåren, uppemot hundra stycken, stod längre bort och betade. 10094 är ofta ensam, har jag märkt.
Han la sig ned hos mig, han var varm. Jag strök honom, kliade honom bakom öronen. Men en suck la han sitt lilla huvud i min famn och slöt ögonen medan jag fortsatte att klappa honom. Sen la jag mig också ned, så låg vi där, lammet och jag och lyssnade på fåret som bräkte långt borta, på vindens sus i träd och buskar och på en envis gök som gal sin ensidiga visa.
Henry föddes i våras. Snart ska han dö. Jag tror inte att han vet om det. Jag hoppas att han inte vet så mycket alls, bara att gräs är gott och skugga skönt.
Hans ull är tjock och svart. Jag tänker på vad som ska hända med hans ögon och små horn när han slaktas. Vad gör man med dem? Jag tänker på hans lilla nos, den kommer nog att slängas. Eller mal man den?
Henry suckar belåtet. Vi kramas, han lutar sig mot mig, borrar in sitt ansikte i min famn, mot min hals.

När jag går reser han sig upp och följer efter mig. Han följer mig ända till grinden. Det är bara han och jag där, de andra fåren är borta och betar. Han är ensam. Jag med egentligen. Han tittar på mig när jag går ut genom grinden sen börjar han bräka, det låter som gråt. Han bräker och bräker, skriker och klagar. Sen lommar han iväg mot de andra men stannar halvvägs och rullar ihop sig. Till en ensam, burrig boll.