Nej! Så nära får ingen Kentlåt gå!

Ingen kommer någonsin få mig att gilla Kent. Jag har levt nära inpå människor som gillar Kent, jag känner dem. Jag vet hur de ser ut.
Men ni kan aldrig få över mig på er sida. Aldrig.

Konsten

Såg en tavla med en brådmogen gosse, som står upprätt och har adliga kläder på sig, kanske sammet. Det är den typen av konst jag gillar. Det var på Hötorget. Klåparna skulle ha 250 spänn för honom. Lägg av!
Jag köpte en puder i porslin istället. Nedprutad från 50 kr till 40 kr.

Den abstrakta tavlan inhandlas nästa söndag, den är bokad. Hötorget är bäst på konst.

Easy like kubistisk konst morning

Idag ska jag köpa abstrakt konst, besöka min fars grav och klappa kattungar jag är allergisk mot. Det man bör reagera på här är “abstrakt konst”. Det hör egentligen inte Hainer till att gilla sånt. Men det handlar om en kubistisk sak jag såg på Hötorget förra söndagen. Jag utgår från att ingen köpt den sedan dess. Jag tycker mig se en man som halvliggande spelar luta, inte helt olik den där Lennart Hellsing-gubben som är trekanting och har en hatt “kantad av korvaskinn”.

Man kan se olika saker i tavlan tror jag.

Den som säger “ja, riktigt konst funkar ju så” på det får en fet käftsmäll.

Långa Twilight-drapan!

Äntligen! (Varning för spoilers)

Inför den långa, uttömmande Twilight-drapan

Den kommer. Sanna mina ord, den kommer. Twilight-rapporten alltså. Men innan dess….ett inlägg om grillning.

Idag upptäcker jag att det finns ett program som heter Fashion och att Börje Salming skrivit en bok om grillning. Varje dag är ett äventyr för mig numera.

Men det här med killar som grillar. Som ska vända steken, tricksa med elden och snacka pepparblandningar. Medan tjejerna gör potatissallad, grönsallad, små röror och plockar blommor som de sätter i en liten vas på bordet.
Visst, inget nytt under solen där (det är väl nåt med elden, och jägare/samlare-grejen, visst, visst. Jag är inte rasbiolog men…) grillning är verkligen ett av de sista mansutposterna. Och nog vilar det något extremt manligt över Salming, som med vänsterarmen beklädd av armband som ser ut som dels kaptensränder och dels något tribal-aktigt, som markörer för att man är en god krigare, och som i sin bok utbrister saker som att korv är jäkligt läckert och en entrecôte sitter aldrig fel. Lite Me Tarzan, You Jane.

Det påminner mig om en artikel jag skrev om grillning för tusen år sedan. Jag intervjuade Kristofer Lundstöm om grillningens ställning i kulturvärlden. Vi pratade då om hur man grillar över klasserna, skillnaden är inte så mycket vad man lägger på grillen utan hur man grillar. Överklassen använder “glaze”, har en supergrill, tycker att det går bra med en enkel grönsallad till köttet så länge köttet är gott. Man kör bricketter, inte kol, och snofsar kanske till det med specialimporterad senap från Bretagne. Arbetarklassen grillar korv. Eller kör med bea, potatissallad eller något annat “enkelt” som sätter svennestämpel.
Jag minns min sista fråga, som var “Har grillningen blivit en parodi på sig själv?” vilket tycks som en oerhörd konstig men också fantastisk fråga idag, speciellt som den underbare Kristofer helt allvarligt svarade “Ja, det tycker jag” och jag fattade precis vad han menade.
Går det att säga eller tala om att grilla idag på fullaste allvar? Det blir “grilla” istället. Nu skulle det var gott att “grilla lite korv”. Och då menar man förstås “Jag är inte en enkel, i det närmaste vulgär person egentligen men…”, “Jag är medveten om att det kan uppfattas svennigt men…”
Grillningen har blivit en parodi på sig själv. Det som förut användes som en typisk scenografisk markör för något svennegemytligt och familjefejkat, något ansträngt eller före katastrofen-normalt som en grillning vid sommarstugan, har nu blivit just så ansträngt att det inte ens går att skoja om det. Parodi på sig själv.

Tänk på filmer där en grillscen spelar en roll. Jag kommer att tänka på flera stycken. In the Bedroom, där grillscenen är trevlig men så otäck eftersom det ligger en spänning av hemskhet i luften som skär sig så läskigt mot grilloset. Eller otaliga Boyz-in-the-hood-liknande filmer där man finnes gemenskap utöver familjegränserna kring en enkel grill, där korven ligger och puttrar fint, medan allianser skapas och vänskapsband formas. Vi må bo i ghettot, men vi grillar, det är fint. Vi kan låtsas att allt är bra.
Tänker på när det ska grillas i Desperate Housewives för att Susans engelsmans föräldrar kommer på besök. Skitsnobbiga såklart, med en förakt för jänkarna. Och när Susan föreslår grillning rynkar de på näsan. Vulgärt. Klassmarkör! Det grillas också hejdlöst i The Simpsons, med så är de white trash också.

Omedvetenhetens milda lätthet

Är lite intresserad av att intervjua A, som helt missat att det finns något som kallas Twilight-serien. Han känner inte till Edward och Bella. Det gör mig fascinerad. Han har alltså missat det helt och hållet. Som att missa att det pågår ett kungligt bröllop i stan, eller att missa att det blivit milleniumskifte.

Jag är allt annat än omedveten om Twilight. Tvärtom, jag vet för mycket redan. Jag skulle vilja skriva om allt jag vet, eftersom jag läst sista delen, men jag vågar inte för då blir man anklagad för att vara en sån som förstör. Som avslöjar saker i förväg och så vidare. Och sån vill man ju inte vara. Eller? Är det okej om jag skriver en lång, uttömmande drapa om sexualskräck och Breaking Dawn här på Jazzhands? Om jag lovar att varna för spoilers?

Under tiden ber jag att få vädra en stilla undran om när man ska göra film av Virginia Andrews böcker om incestbarnen på vinden. Klockrent efter Twlight, tycker jag. Av många skäl.

Tankar

Såg en märklig särskrivning idag: “KÖTT BULLA MACKA”.
Och då har jag ändå sett felstavningen “Nazi goreng” en gång.

Bröllopsyra

Pratar bröllop på film i Radio Stockholm onsdag runt tio på morgonen.

Newsflash!

Första nyfikna “vem är det som har det där fula barnet”-samtalet har inkommit nu!

Hade väntat mig fler vid det här laget. Samt ett och annat “mitt barn är inte alls fult, som du skriver!”-anklagelser från någon ängslig mor. Kanske kommer…

Barnet

Det är inte så att jag ogillar barn. Jag ogillar vissa barn, på samma sätt som jag ogillar vissa vuxna. Särskilt de som läser konstkritik. De ogillar jag mest. Och de som säger att man “betalar till sig själv” när man har en bostadsrätt.

Ett barn i min närhet är fult. Det är ett mycket fult barn. Och jobbigt.
Jag hade kunnat tåla det, om inte föräldrarna påpekade att det var ett sött barn, och så duktigt. Ligger före med tal och allt. Tänka sig! Och om de sätter på musik – hör och häpna – så dansar barnet!
Dansar!
Och Barnet gillar vuxna smaker på mat också. Va! Hör och häpna. Ja, som brieost!

Alla barn jag känner verkar ligga före med talet för övrigt.