Sommarnattens stela leende

En kompis gör botox. Inte för att det behövs, men åldersnojan vet inga gränser ibland. Vill jag provocera min vän ordentligt och få henne att springa iväg i vredesmod säger jag “Själv tror jag på naturläkemedel” eller “Rynkor är vackert”.
Då skriker hon högt, kallar mig Judas, flyr och sedan hörs vi inte på fem dagar.

Nå.

Botox. Hon la sig under sprutan, fick injektioner i panna och runt ögonen. Blev inte nöjd, eftersom hon en vecka senare fortfarande kunde rynka pannan om hon verkligen ville. Så hon gick dit för ett obligatoriskt återbesök för en touch-up-omgång. Två kvinnor med lite för blonderat hår och lite för stora läppar tog även denna gång hand om henne. När den ena terapeuten (eller vad kallas de? Botox-injicerare?) försvann ut ur rummet för att hämta något finkänsligt instrument tryckte den andra ett visitkort i handen på min vän och viskade “Jag är bara här två gånger i veckan. Jag har en egen salong, du får 20% rabatt”.

Sen kom Restylane-kvinna ett tillbaka in i rummet och både förräderskan och min vän låtsades som om inget hade hänt. Lätt gjort för min vän eftersom hon inte kunde röra ansiktet längre.