Bekännelser från hjärtat – så döm mig!

Okej, så jag satt och grät framför “Susan Boyle – the story“, men vem gjorde inte det?

Så pass satt jag och grinade till “I Dreamed a Dream” (sången) så att jag bestämde att det är dags att bekänna färg nu. En kulör som inte många av mina nyare vänner vet om.
Låt oss kalla nyansen för “insmickrande rosa” eller kanske “lättsmält turkos”.

Jag har bestämt mig för att vara rakryggad. Sanningen ska fram.

Men först tillbaka till Susan Boyle, denna rultiga kvinna som vinner hela västvärldens hjärta med “I dreamed a dream” från musikalen Les Miserables (eller “Les Mis” som vi insiders kallar den. Mer om detta senare). Hennes livslånga dröm har varit att bli musikalstjärna. Och i synnerhet i Les Mis.

Okej, sen blir hon Idol-stjärna (vinnare?) och blir Storbirtanniens bästsäljande debutant någonsin. Och jag tänker på Paul Potts och vad är grejen med musikalmusik och operetter? Är det inte bara väldigt, väldigt smörig och sentimental musik som med sitt pampiga symfoniarrangemang slår an det mest primära hos oss och (ofrivilligt) framkallar känslor?
Och därför sitter vi och grinar. “Vi” som i “jag” i det här fallet. Är det inte ett billigt knep av dem?

Min “värdsyster” i USA (jag var utbytesstudent) lyssnade uteslutande på fyra olika musikstilar:
1. Kristen pop
2. Countrypop
3. Musikalmusik
4. Soundtracks från i synnerhet Disneyfilmer

Jag tyckte att det var en jätteknasig blandning tills en kompis ryckte på axlarna och sa “Det är ju i stort sett samma sak: smörigt, lättsjunget och sentimentalt”.

Nu till min bekännelse – i tonåren var jag helt besatt av musikaler. Detta pågick i ungefär två år, med det var två väldigt intensiva år. Den som vill hitta smuts på mig i mitt förflutna kan ju börja här, jag bjuder. Jag överdriver inte när jag använvänder ordet besatt:

1. Jag sökte till en kyrkokör eftersom de skulle sätta upp Jesus Christ Superstar. Jag fick provsjunga. Det gick okej men jag fick nobben eftersom jag inte kan läsa noter. Då blev jag så besviken att jag försökte sätta upp den på egen hand i skolan. Ingen var intresserad av att vara med.
2. Jag tjatade in mig på Les Mis två gånger när den gick på Cirkus, och blev insläppt av någon luttrad vaktmästare som lät mig se musikalen från “backstage”. Sammanlagt såg jag den fem gånger och kunde alla låtar. Alla repliker också. Jag hade kunnat vara stand-in.
3. Jag vet ärligt talat inte hur många musikaler jag sett. Hur många som helst. Jag döpte vår katt efter min “favorit” i Les Mis. Jag tror inte ens min bror känner till detta faktum. Hoppas att han inte ser på vår katt annorlunda efter detta.
4. När jag såg musikaler i Stockholm noterade jag när det var paus. Sen smet jag in, vid ett senare tillfälle, och såg andra akten “gratis”. Jag såg alla musikaler på privatteatrarna och sen använde jag mig av detta lilla “knep” för att se dem igen och igen.
5. Jag gjorde mig vän med biljettsnubben på Jesus Christ Superstar som lät mig se den fyra gånger stående. Sista gången gav han mig dock en pinnstol. Det var hemskt snällt av honom.

Så, jag har faktiskt en sak gemensamt med Susan Boyle. Jag har också drömt om att sjunga “I Dreamed a Dream” från musikalen Les Miserables. Hennes dröm var aningen (men bara aningen) mer sofistikerad eftersom hon drömde om att framföra den tillsammans med London-ensemblen.
Jag drömde mer om den svenska.

Detta var hennes livslånga dröm och jag såg den precis gå i uppfyllelse, på tv. Där kom hela ensemblen från West End och backade henne, i full Les Mis-mundering. Hennes dröm! Och mina två “favoriter” längst fram, lika fantastiskt lockande som när jag senast såg dem, vid 14 års ålder.
Spotlighten på Susan och hon får sjunga sången som inte bara gav henne berömmelse och ett helt nytt liv, utan också varit hennes dröm sedan hon såg Les Mis för första gången, antagligen, och började drömma om att få använda sin röst. Fyrverkerier i bakgrunden och symfoniorkestern kör en tonartshöjning.

Jag förstår Susan. Eller, jag fattar i alla fall grejen med att vilja sjunga ett musikalnummer. Det gör jag. Och i synnerhet, kanske, om man är britt med hela deras stolta tradition av musikaler och musikalstjärnor.
Jag fattar också grejen med att vara 40-plus-tant och uppleva en dröm, det är ju faktiskt helt fantastiskt. Det är aldrig för sent och så vidare.
Och jag fattar Les Mis, banne mig. Och “I Dreamed a Dream”, låten som för mig i tidig tonår beskrev olycklig kärlek, att inte bli sedd och hela den grejen. Vissa fann samma sak i någon låt med Nirvana, andra i U2 eller Bob Dylan. Men hey, jag var sen i utvecklingen på det viset antar jag. Jag tyckte “I Dreamed a Dream” passade mina känslor rätt bra. Susan Boyle också, tydligen. Så hur kan jag inte beröras lite grann när jag ser henne framföra detta pampiga solo framför en gigantisk publik?

Och det är okej med mig om det gör mig till en tönt.

Jag vet inte hur jag ska älska honom etc

Gah! Vad jag inte vill vara en person som grinar när jag kollar på “Susan Boyle – the story“.
(Vem vill?)

Vad jag inte ens vill vara en person som tittar på “Susan Boyle – the story“!
(Undertiteln “I Dreamed a Dream” dessutom.)

Och ändå sitter jag här och ser hur hon slår ut med armarna och sjunger musikalduett med Elaine Paige, och känner mig rörd till tårar.
Men allvarligt. Musikalduett.
Men allvarligt. “I know him so well“?
Nä men nån måtta får det väl ändå vara!
Och så kommer Simon Cowell (en av världens sexigaste män – erkänn att du håller med!) och pratar om att Susan Boyle lär hela världen en läxa, att man inte ska döma en hund efter pälsen, eller en bok efter titeln eller vad man nu säger.
Och så mer musikalsång. Mer tårar från undertecknad.
Och så mer ångest.
GAH!

Ett jordsnurr

Whoa, kände precis en liten jordbävning minsann. Hörde grannarna hålla på med nåt fysiskt (förtydligande: flytta möbler), trodde att det var dem, men insåg att det kanske inte var deras förtjänst att tenorens kristallkrona plötsligt började svänga hit och dit.

Oh yeah, och ljusstakarna som hänger på väggen började skaka.

Jag satt i soffan. Det kändes som att sitta i en massagestol, eller kanske en tråkig åkgrej på Grönan. Hade väntat mig lite mer action. Kanske något som ramlade ned från taket, eller en glas vatten som ramlade omkull.
Men icke.

Och sen var det över.

Yesssss!

Snopet

Igår levde jag hela dagen under föreställningen att det var fredag.
“Skönt med fredag”, tänkte jag. “Skönt med helg”.

Kollade på The Marriage Ref med Kirstie Alley, Jimmy Fallon och Sheryl Crow som panelmedlemmar. Jag misstänker att Kirstie var full. Hon var i alla fall så där skrämmande oberäknelig, så att om jag vore programledare (eller producent för den delen, eller hennes dotter) så hade jag bitit i en träslev av oro.

“Trevligt med fredags-tv” tänkte jag.

La mig i tron att det var fredag kväll, vaknade alltså idag i tron att det är lördag idag. Kollade busstabellen för lördag, tänkte vara smart. Väntade på den en halvtimme i vanlig ordning i alla fall…

Nå. Åkte till Marina Del Rey. Satte mig på en bänk vid Fisherman’s Village och kollade på båtarna och på ett litet gäng fiskare som var omringade av stora fåglar, som fina pelikaner.
Havet luktade salt. Båtarna var stora, några var till salu.

Drack en smoothie bredvid två pensionärer som såg kära ut. Sen tog jag bussen tillbaka. På bussens display står det att det är fredag idag. Kan inte stämma, tänker jag.

Går av vid Santa Monica och undersöker en affär som säljer kryddor i lösvikt. Var frestad av köpa “finaste, handplockade svartpepparn i världen” men bagagevikt börjar bli ett problem.

Tog bussen hem till Brentwood. Även denna gång säger bussens display att det är fredag idag. Jag kan inte tro det.

Vardagsgrejer

Måste börja göra mig av med tunga saker (inför hemresa om en månad), så jag har lagt en hög glossiga månadsmagsin nere i lobbyn, “up for grabs” och skänkt Twilight-böcker till det lokala biblioteket.
Det käns som ett dagsverke så jag planerar att “belöna” mig själv med en yougurt nu.

Bästa dokusåpan just nu?

Alla måste se Pretty Wild. Alla!
Eller inte alla, men vi som gillar dokusåpor och som finner enorm tillfredsställelse i att redogöra för och analysera innehållet i dessa.
Jag vet att det finns andra därute som finner ett lika stort nöje i att ignorera dem, och berika sina liv med annat.

Men har liksom inte sett någonting innan man ser Pretty Wild. Och jag ser på toppserier som Jersey Shore, High Society, Kendra, 16 and pregnant (bara titeln!) och The Marriage Ref.

Men Pretty Wild alltså (Kristofer, hör du mig?). Jag kan bara droppa en liten detalj, så förstår ni hur bra det är. Det handlar alltså om tre vilda töser som försöker bli it-girls i Hollywood genom att, i vanlig ordning, klubba, vika ut sig och modella. De är tonåringar, bor med sin mamma Andrea som inte missar ett enda tillfälle att berätta att hon var utvikstjej i sin ungdom. Mamman homeschoolar sina tre döttrar utifrån en läroplan som enbart baseras på The Secret.

Se. Där. Det borde räcka för en introduktion. Annars finns det lite mer här signerat yours truly.

PS: När kommer nästa säsong av Mammas pojkar?