Ett LA-ögonblick i bilkön

Besök i antikaffär

Brentwood-humor

Någon i huset har ringt polisen som kommit för att avhysa luffaren som ibland slår läger utanför sidodörren (min närmaste utgång, om man ska vara sådan).
Poliserna är snygga och artiga, står med händerna i sidan och konverserar med mannen, frågar vad han heter och om han har “en bil i närheten” så att han kan ta sig härifrån.

Humor. Stor humor.

Bling/blink på chihuahuan

Jag ser den där chihuahuan med hjul istället för framben minst någon gång i veckan nu, den verkar bo nära mig.  Jag vet att det är en tjej för ägaren sa “good girl!” till henne när hon rullade över gatan en gång.

Igår såg jag den igen. Hon hade fått nya hjul, som blinkar. Ja, de lyser och blinkar när hon rullar fram. “good girl” sa ägaren igen när de rullade över en tröskel och in i en skönhetssalong.

Vad heter drugstore på svenska?

Drugstore. Jag står i kassan. Framför mig står en polerad och Brentwood-elegant tjej i trettioårsåldern.
– Jag skulle vilja lämna tillbaka några mascaror.

Så tar hon upp en plastpåse och häller ut kanske tio stycken. Inga problem säger killen bakom disken. Har du kvitto?
Tror det, säger tjejen och tar fram en knippe med skrynkliga papper och börjar gå igenom dem ett efter ett.

Ånej, Sandy!

Jag tänker på Sandra Bullock.

Kanske har hon haft sina aningar, kanske har något inte känts helt okej i äktenskapet, sånt vet man inte. Men att bli brädad offentligt av en kroppstatuerad LA Ink-reject kan inte vara kul. Det måste vara förödande.

Eller, förresten, skit i att fresterskan var en kroppstatuerad LA Ink-reject, det som stör är ju den till synes helt uppriktiga kärleksförklaring Sandy gett Jesse James (!) offentligt gång efter annan (som på GG Awards och Oscars), och som han har tagit emot med tårfyllda ögon.

Sandy, med de snälla ögonen och de konstiga rollvalen, som gick från det ena hoppfulla förhllandet efter det andra med huvudet högt. Hon var till och med förlovad med “han i Melrose Place”, om ni minns? Och hade ihop det “på allvar” med Matthew McConaughey. Men ack, allt sprack. I offentlighetens ljus dessutom. Och så fick hennes mamma cancer och dog.

Men sen kom lyckan. Trots långdragna och jobbiga domstolsbråk över Jesses unge verkade paret stabilt. Jättestabilt. Och Sandy vann priser och skulle aldrig mer behöva spela Miss Congeniality.
Och hon pekade på Jesse i publiken, med priset i hand, och sa att han där var skälet till hennes lycka, han var hennes allt, och se så hot han är (hon sa så) och jag är så lycklig över att ha det där (peka på Jesse) i mitt liv.

Jesse log och hade tårar i ögonen.

Tänkte han på Sandy, tro? På hur denna vackra, snälla kvinna med långt, fint hår stod där uppe och tackade honom för sin lycka.  Inte priset i sin hand utan sin lycka.
Eller tänkte han där står min kvinna, med världens ögon på sig och hon ser bara mig. Varför räcker det inte för mig? Oh Sandy. Varför räcker du inte till för mig.

Jag tänker mycket på Sandra Bullock faktiskt, och tycker att hon förtjänar allt gott. Och jag vet att DN-Mattias håller med mig i detta.

Dagens kändis

 Såg Lauren Graham, tossiga mamman Lorelei i Gilmore Girls, shoppa i Marc Jacobs-butiken på Melrose.

Tyvärr såg jag inte vad hon köpte, men hon såg glad och nöjd ut och jag är glad att kunna säga att hon såg bättre ut i veckligheten än på tv. Faktiskt. En riktigt normalt kurvig kropp, och vackert hår.

Heja.

Publikens jubel

Vaknar innan klockan ens slagit nio av publikjubel och My-my-my-myyy Sharona. Det är något maraton på gång i LA och de springer tydligen en del av sträckan strax utanför mitt hus. Nu har de jublat nästan konsant i över en timme. Hur många vinnare har ett maraton, i genomsnitt?

Nu spelas Clocks med Coldplay och publiken skriker som galna. Skulle jag, mot förmodan, springa ett lopp av något slag (kommer aldrig hända) skulle jag nog vilja rusa i mål till något riktigt svulstigt, kanske Queen eller Elton John eller nåt. Inte Coldplay.

Det jag tycker om

Varmt som satan om dagarna numera. Kisa med ögonen fast man har solglasögon-varmt. Då tar man cykeln till Le Pain Quotidien och äter frukost. Man beställer en “brödkorg” och får in olika knasbröd som nötbröd och surdeg, och så får man deras pålägg på köpet som består av olika marmelader och deras egna nötkräm. Ja, hemmagjord nötkräm. Vaddå, det är protein ju!

Och så räknar man hur många aspirerande skådespelare man ser just denna förmiddag, som övar repliker över en latte. Förra söndagen såg jag fyra. Man tror först att de pratar i telefon, handsfree, men sen inser man att de dels inte har en handsfree och dels pratar de inte, de liksom bara mimar saker ut i luften. Då tror man instinktivt att de är galna men sen ser man manuset de håller i, med vissa repliker markerade med highlighterpenna. Och då blir man glad och känner att man är i LA och allt är som det ska.

Mäklarhumor

En kompis körde för länge sedan en obegriplig lek som hette “Mäklare är…” som, så vitt jag förstod, gick ut på att man skulle säga så många saker som möjligt som stämmer in på mäklare tills man inte kom på några fler och då förlorade man. Kan ha missförstått reglerna men något sånt.

En sak är i alla fall helt säker beträffande amerikanska mäklare – de har en skön humor. De gillar att annonsera på bussar och på bänkar vid busstationer. Jag har samlat några favoriter:

x takes the worry out of condo buying
We know where you live
Everything I touch turns to sold
I have “lots” to sell!
Say hello to a good buy!
Keeping it REALestate
Spouses selling houses!
All work and no play makes Jack a great realtor

När når trenden Sverige?