Äntligen!

GÄSTBLOGGARE: Film- och musikmannen Mattias Dahlström uttrycker sin beundran för sin favorit girl-next-door, tillika Golden Globe-vinnaren , Sandra Bullock!

“Jag vet inte hur det är för er, men jag minns alltid segrarna för de som väntat längst som de allra största och ljuvaste. Särskilt om vinnarna ständigt varit baktalade, utdömda, missförstådda.
Som Sandra Bullock. Relativt ny mottagare av en Golden Globe för “The Blind Side“. Jag har inte sett den än, eller mer än ett par av de andra nominerade filmerna för den delen, men jag ska ta en chansning här och med filmen osedd ändå hävda att det var en för jävla rättvis vinst.
Om så inte för något annat skäl än att jag alltid har gillat Sandy. För att hon alltid verkar soft hos Letterman, för att hon som hela USA:s girls next door blev tillsammans med en knutte, för “Speed“, för “Infamous“, för skamlöst underhållande sci-fi-spektaklet “Demolition man“, för underskattade tantsnusket i “Huset vid sjön“, men också för alla de där rollerna som verkar vara anledningen till att så många verkar ha så svårt för henne.
Visst, Bullock har gjort sin beskärda del av ostiga filmer – rätt många andras beskärda delar också om man ska vara helt ärlig – men vem har inte det? Sandy har i alla fall alltid verkat vara lite obekväm när hon gör sina halvdana romcoms och skulle aldrig spela luftgitarr på en kudde med samma pinsamma vällust som Kate Winslet i “The Holiday“. Sandy har insett det fåniga i, säg, “Kärlek på jobbet” eller “Miss Congeniality 2“, men någonstans tvingats acceptera sin ständiga roll som motsträvig cyniker som blir romantiker i den allra mest mallade av genrer. 
Och varje gång hon kopplat bort autopiloten och tagit chansen att göra något annat så har hon utvecklats och övertygat allt mer. Vilket är mer än man kan säga om nittiofem procent av hennes kollegor, som snarare bara blir mer och mer beroende av sina manér ju längre karriärerna fortskrider.
På sitt sätt är den här Golden Globen lite som Hollywood-skådespeleriets motsvarighet till, säg, Patrik Järbyns bronsmedalj i störtlopp i Åre-VM 2007. Det är den utdömdes revansch.”

Mattias Dahlström

Jack is back!

Jag älskar de stora posters och banners som finns lite här och var i stan med Jack Bauer med pickadoll i hand på och texten “New York gets Jack’d”.

Igår gick de första två avsnitten (joy!) av nya säsongen. Jag blev tårögd. Ja, tårögd. Tack Jack, viskar jag. Tack för att du finns och räddar oss från oss själva.

Här finns en kärleksförklaring till 24 som jag har skrivit.

Kardinalfel

Jag blandade ihop Michael Bay och Michael Mann. Nej. Så får man asbolut inte göra. Speciellt inte i ett samtal med någon som jobbat med Michael Bay och säger att han är jobbig och krävande och betalar folk per timme för att bara “finnas till”. Jag bah “Ja, man har ju hört att han är knepig…som när han filmade Miami Vice…”

Energitjuv!

Det tråkiga med LA är att staden gör det så svårt för mig att leva utan bil. Jag förlitar mig, glad i hågen, på bussarna men måste alltid se till att ha en timmes marginal (inget skämt). Idag tog det mig en timme att ta mig till Fox och en timme tillbaka. En biltur hade tagit tio minuter i vardera rikting.
Varför gick jag inte? Det är en motorväg utan trottoar av något slag.
Varför tog jag inte taxi? För jag vill försöka leva på en anständig budget.
Hur kunde det ta en timme i vardera riktning? För att jag var tvungen att byta buss och det finns inga tidtabeller så det är bara att ställa sig och vänta. Blev en halvtimme i ena fallet och tjugo minuter i det andra.

Men det är roligt att vara på “the Fox lot” med konstiga vagnar fulla med rekvisita, trailors, parkeringsplatser reserverade för “the Simpsons post-production” eller “Lie to Me”. Jag gick fel och gick in i en barrack för att fråga om vägen (det är skitstort på Fox lot, som ett par kvarter) och råkade fråga manusförfattargruppen till Dollhouse. Intressant.
Jag fick gå igenom kvarteren som ska se ut som New york och alltid används som fonder om någonting ska utspelas där. Komplett med trappor utanpå byggnaderna, telefonstolpar och “blinds” i fönstrena. Helt tomt bakom. Den här gången en extra bonus i form av en levande katt som satt på en trappa och väntade på mig. Bor han där jämt? Tillhörde han ett filmcrew? Är han del av rekvisitan? Vem vet.

Priset man betalar för att se en giraff

Jag är världens svagaste människa. En kväll med Discovery-folket, vatten eller lemonade i glaset, och jag vaknar upp med en sprängande huvudvärk dagen efter. Så svag. Så svag.

En bra dag

Det är inte varje dag man hamnar på samma party som Steven Spielberg, en giraff, tre dvärgar varav en uppklädd i gangstastil med hatt på sned och en pitbull i koppel, Tom Hanks och Mythbusters. Men idag var en sådan dag.

John Huston sprang omkring i snygg kostym, jag pratade säkert en halvtimme med en rar farbror i valrossmustasch som åker “chopper” (båge) på Discovery-kanalen och har varit biker i över 40 år. En välpumpad kille som bott med lejon i Afrika i sex månader hade en svans av tjejer efter sig medan jag var mer imponerad av Jeremy Wade, en nobel engelsman som fiskar skitstora och farliga fiskar i världens farligaste vatten. Sen slänger han tillbaka dem i vattnet igen för han vill inte sabba ekosystemet.

Jag pratade också med en dam som fått halva skallen avsliten av en svart leopard. Hon var dum nog att försöka ha den som husdjur. Polisen fick skjuta den. Jag frågade var hon fick den ifrån och väntade mig ett svar som typ “Asien” men svaret var “Georgia, den finns en kille där som har alla sorters kattdjur som leopard, puma och tiger”. Jag frågade var hon betalade för den svarta leoparden. Återigen blev inte svaret vad jag hade väntat mig. Jag gissade på “massor av pengar” men hon betalade runt åtta tusen för kissen.

Bra party.

Bring it on!

Nu väntar en dag full av mysterium. Jag är rätt exalterad. Jag ska på ett heldagsevent i Discoverykanalens regi. Vi snackar tornados, överlevnadstips och hur man hittar meteroiter. Jag har fyllt i ett dokument där jag fått intyga att jag inte har hjärtproblem, svag benstomme eller epilepsi. Jag har också fått fylla i “emergency contact” (mamma). Men det bästa är dresscoden:

“Business attire, but for an LA based audience”

Check.

Lill-lördag

Lill-lördag verkar vara ett universellt begrepp. Här i Brentwood firas onsdagen med att Whole Foods har sänkt pris på salladsbuffén, Jamba Juice säljer oatmeal swirl för en dollar och man kan klippa sig hos Fantastic Sam för halva priset. Det gjorde jag förra veckan. Tog en kvart. Brukar ta minst en timme på Hårgänget. Säger något om kvalitén?

Hur som helst…

Tomatkampen

Inser att de säljer Francis Ford Coppolas egen tomatsås på Whole Foods i kvarteret. Ett måste för varje cineast. Det blir ett köp, lätt. Jag kör med Paul Newmans pastasås för tillfället (helt okej) så det ska bli intressant att se vilken av filmgiganterna som är bäst vid spisen.

Något säger mig Francis men jag ska försöka att inte ha förutfattade meningar här.

Huvudbry

25 graders värme ute. Klar himmel. Jobbig Californien-sol. Ska det vara så här? Va?
Ska man förväntas jobba under de här arbetsförhållandena?

Jag sitter ju och svettas och har ont i huvudet! Inte ens ett glas iskall lemonade råder bot på värmen eller min huvudvärk. Outrage! Ska man behöva ta bussen till Santa Monica för att få sin roman skriven eller? Det är inte klokt detta. Jag tar en Marrocan Mint Latte på Coral Tree och sen får det vara bra.