Det är främst två saker som slår mig när jag kollar på Stjärnorna på slottet. Att Tommy Körberg framstår som den största torrbollen i Sverige medan Kjell Berqvist mer och mer blir en man av folket.

Däremellan kan man också konstatera småsaker som att Meg Westergren antagligen är något av en sherrytant. Jag tänker mg henne konstant småsmuttandes på ett glas hon gömmer bakom gardinen. Vad har Meg Westergren förresten gjort? Vad är hon känd för? Jag försöker komma på nåt. Hon sjunger ju inte så bra heller. Det ska gudarna veta.

En annan grej är att det är oerhört svårt att ogilla Björn Ranelid. Jag har alltid varit pro-Ranelid. Jag tycker att vårt land behöver fler excentriker och kulturegon. Funderar på om jag inte själv ska bli en sån. Man talar ju ändå ofta om det hainerska sättet att skriva.

Men tillbaka till Tommy och Kjelle. Tommy försöker skämta absolut hela tiden och misslyckas varenda gång men det hindrar honom inte från att dra varenda misslyckat joke tretton varv till. Hans tajming är dessutom sorgligt dålig. Det gör att han, i sällskap med de andra, tyvärr blir den uppblåsta tenoren utan humor. Att han dessutom är rund om magen manifesterar tyvärr detta. Stackars Tommy.

Medan Kjelle B säger att Ingmar Bergman är pretantiös skit, kör världens enklaste skämt på Siwan Malmkvist: krypa upp bakifrån och skrämmas, och med ett lätt kucklande skratt berättar att han spelade fars med vuxenblöja på sig. Välkomna folkets kärlek. “Äntligen nån som är som oss andra och inte en sån där kulturell person” etc. Det gjorde han skitbra, Kjelle. Hela Aschberg-grejen är glömd och förlåten. Stjärnorna på slottet är banne mig hittills en enda stor paradseger för karl. Grattis.

• Postad 2010-01-03
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None