Donna Martin graduate!

Tja, man ska väl säga något om lördagens 90-talsmaskerad. Men jag vet inte vad. Å ena sidan, å andra sidan…

Jag har svårt att avgöra om den var lyckad. Killarna vi hyrde lokalen av visade sig vara ytterst svajiga. Visst, ta med er datorer, det finns bredband! Vi tog med oss båda datorerna (min och Linnéas) för att vara säkra. Och visst fanns det bredband. Men då kunde folk inte betala med kort.

Vi hade beställt en projektor för att shoota 90210 mot en vägg under kvällen. Men hey – det fattades visst en sladd. Hemskt sorry.

Och så vidare.

Och så blev det knas med Spotify, och så insåg vi alldeles för sent att den hade hamnat på shuffle och det var därför låtarna spelades i superwack ordning. Och så det där lilla gänget som klagade på musiken i tid och otid.

Så jag har svårt att avgöra om kvällen var lyckad eller inte. För egen del var den största behållningen att se allas fantasiska utstyrslar. FANTASTISKA utstyrslar. Jag blev nästan förälskad i alla mina gäster. Hanna från På Stan var helt underbar i sin grungeutstyrsel komplett med noppig kofta och svart mössa. På stan-Sebastian var bedårande som rockerkille i Guns ‘n’ Roses-tisha och röd/svartrutig skjortjacka. Och Kristofer. Kristofer! Han hade fula bootcut, docs och en röd championtröja. Gotta love.

Jag hann inte äta tacos. En miss. Men jag var alldeles för yr och angelägen om att springa runt och hälsa och se till att folk trivdes.

Men påföljden att jag nu alltså inte kan avgöra om fok trivdes eller inte.

Men jag fick dansa till skit som MC Hammer, Do the Bartman och Pearl Jam så jag är 100% nöjd på den fronten. Finmusik och trend är för töntar.

"På jobbet"

Intervjuade den här härliga kvinnan för På stan. Glad, flirtig och härlig. Min nya idol. Dessutom älskar vi te båda två.

Nu outar jag ju tyvärr ett av mina favorithak, jag valde att ta dit henne, och det är ganska trångt där. Jag befarar att jag kommer att få trängas framöver. Bilderna blev så fina nämligen så jag misstänker att alla som ser dem kommer att vallfärda dit. Och varför skulle de inte göra det? Vaniljbullarna är skäl nog.

DNs bokbord – en följetong

Allvarligt, DNs bokbord når ytterligare en bottennnivå. Sommaren har varit en dålig tid för gratisböcker från kulturen.

Det har legat en tysk bok med en glasögonprydd farbror på där i flera månader. Ingen vill ha den. Idag såg jag en nya bok bredvid farbrorn. Min besvikelse var mycket stor när jag insåg vilken: “När livet tog en annan väg – Om amalgam, fibromyalgi och konsensus inom forskningen“.

Det är väl bara en tidsfråga innan jag spottar på den i vredesmod.

Folket. Som jag känner dem.

Som väntat blev det tokiga kommentarer på min lördagstext. Konstigt nog inte så många “Får du betalt för att skriva sån här skit?”-mail som annars är standard.

Bara en rad om…

…att jag plötsligt har tre artiklar som ska vara klara idag och två som skulle lämnats igår. Jag tänker därför strunta i att lägga tid och energi på att få ihop dessa texter eftersom det ju är omöjligt, och istället lägga energin på att konstruera en tidsmaskin.

From da hood

Jag är den enda på På stans redaktion som är från Stockholm. Ett roligt men framför allt intressant faktum. Jag är uppvuxen söder om söder. Har starka kopplingar till Hagsätra, Rågsved och Högdalen.

Jenny frågade mig, med anledning av helgens stundande 90-talsmaskerad (!), om jag var kicker i min ungdom. Det skulle man kanske kunna tro men jag var långt ifrån. En omväxlande stil, eventuellt med någon hake i det som på 90-talet klassades som indie. Fy.

Helgens 90-talsmaskerad ser jag, för egen del, som ett tillfälle att klä ut mig. Inte återuppliva. Jag kommer därför klä mig så långt från mitt äkta 90-talsjag som det bara är möjligt.

Och om det är någon där ute som vill komma och beskåda spektaklet och rocka loss till hits such as Evenflow, Parklife och The way you do the things you do så maila. Det finns platser kvar. Men du måste vara snabb. Och det är givetvis utklädningstvång.