Senor Tenor, por favor

På förekommen anledning…jag tackade ja till tenorens lya. Sköna bilder av honom när han sjunger i diverse operahus på väggen. How can I resist?

Femton tuss i månaden är ju dessvärre inte en dålig deal för en adress i Brentwood. Så ja, jag flyttar in i tenorens operalägenhet i januari. Ska få kontraktet i dagarna.

Och blir det inte någon bok av detta så är jag officiellt en misslyckad person. Gud, jag kommer bli en sån som kallar sig “författare” och sen “jobbar på sin roman” i tretton år. Innan hon lägger ned med ursäkten “Den är för bra för att ges ut”.

Tenorens lägenhet kan vara precis vad jag behöver. Som hans fru skriver till mig: “Jag tror att du kommer hitta din inspiration här, precis som min man, han har skrivit underbar musik här, det sitter i väggarna”.

Jag bockar och bugar

Jag skrev en grej om Hollywoodfruar. Varför skulle jag inte skriva en grej om Hollywoodfruar? Det är ju, om möjligt, tidernas största snackis. En klassiker i modern tid.

Då får jag den här dissen på På stan-bloggen. Den kanske bästa diss jag fått under alla mina månader av blogghat:

“Du har all rätt att tycka att vad de gör är meningslöst. Men istället blir det en rentav elak krönika. Se dig i spegeln själv och fundera på om du skulle vilja läsa om hur ful du och din partner var, och vilken motbjudande tanke det vore att ni två hade sex tillsammans.
av dubbelmoralen 11:03, 17 september 2009 “

"Ett liv"

Mormor är tillbaka på ålderdomshemmet nu. Hon äter inte, hon bryr sig inte. Hon ligger bara i sängen. Men hon är i alla fall inte på sjukhus. Och hon lever.

Tänk så många gånger jag redan sörjt henne som om hon vore död. Alla gånger jag redan gråtit och väntat på det där telefonsamtalet.

Jag ringer mormor. Hon frågar om jag tycker att hon ska ge upp och dö eller om jag vill att hon stannar kvar. Kanske blir det så till slut? Man känner att man har ett val. Blir det idag eller ska jag köra på en stund till?

Jag säger att jag hemskt gärna vill ha henne kvar men bara om det är okej. Bara om hon orkar.
Hon säger att hon ska försöka.
Grejen är att jag tror henne. Hon kommer att försöka. En liten, liten stund till. Kanske bara till helgen, då jag kommer förbi. Eller tills nästa vecka. Säkert inte när jag åker till Los Angeles. Då orkar hon kanske inte. För då vet hon att jag inte kommer att komma på besök. Då kommer hon ligga i sin säng och bara vara ensam.

Men just precis nu kommer hon att försöka. Ett litet tag till.

I entrén finns fortfarande pensionärer som sitter i sina rullstolar tätt intill varann och lyssnar på Christer Sjögren. Där finns ännu det lilla biblioteket med böcker med stor text. Där kan man ännu tänka sig att mormor bor och kommer bo ett litet, litet tag till.

Faster! Harder!

Snart är den här, har man ju förstått. Framtiden.
Och det var ju typiskt. Precis när i stort sett alla tidningar jag skriver för skär ned eller klappar ihop helt.

Då åker jag väl till USA då. Om det ska vara så.

Och det ska det, tydligen. Ett vikariat försvinner mitt framför näsan på mig och jag får tack men nej tack på en knippe intervjuförslag.

Nya krafter, nya tag får man tänka då. Och spendera tre och en halv timme sammanlagt i en frisörstol. Inget muntrar upp så mycket som att betala för grooming. Man kan samvetslöst njuta av att bli uppassad med te och att någon gullar med ens hår. Utan att känna motprestationskrav.

M fascineras. Han fattar inte vad som tar en sådan tid.
Att kvinnor lägger ned tid.
Och pengar.
Två och en halv timme färgning. Och sen klippning utöver det.
Det är som om någonting går upp för honom. Kvinnor är annorlunda.
Ungefär så.

Han försöker gissa hur mycket det kostar. Han berättar om mitt frisörbesök för sin kompis och tillsammans sitter de och förundrat gissar hur mycket det kan ha kostat. Massooooor!

Det berättar M medan han knappar in siffran 800 på sin mobil. Han ändrar till 1000 och visar sedan mobilfönstret för mig.
“Något i den här prisklassen gissade vi på”, säger han.

Jag ger honom en varm och öm blick. Meddelar sedan att både han och hans kompis är så naiva.

Manlig fåfänga

Hans Kronbrink glider förbi redaktionen och hojtar “Hej alla vackra människor!”.
“Hej, hej” svarar jag.
“Jaså, där ser man vem som tar åt sig”, skockar han.

Meh.

Tala, det är så mörkt

Vi måste våga tala om illasittande jeans.
Och om hur det inte är så kul att skojsjunga “Snälla, snälla, snälla, snälla…” när man till exempel ber om saltet.

Vi måste våga tala om sånt här.

Bästa bilden av 90-talet

F.Y.Eye

Det är mycket manifest nu för tiden. Jag ska väl inte vara sämre jag?
Jo, det ska jag, men jag behöver få ut en grej. En grej om smink.
Vi måste våga tala om smink.

Jo, jag gillar ju smink. Så mycket att jag också skriver om smink. Artiklar alltså. Om eyeliners och hållbara nagellack och sånt. Ofta förringar jag det och säger saker som “Jag vet att det kanske är lite fånigt men jag gillar det…”

Mest har det väl med att göra att jag inte ser mig som en sminkskribent. Jag har inte blont, slingat hår. Jag använder inte spay tan. Jag äger ingen stem bag. Alltså kan jag inte vara en fullgod sminkskribent.
Och jag lever väl också fortfarande lite i en värld där det kanske anses ytligt och/eller bara korkat att bry sig om något så tivialt som en nyans på ett läppstift.

Men varför ska jag, som faktiskt inte tycker att det är alltigenom trivialt, hjälpa till att upprätthålla den åsikten?

Igår gick jag på The Body Shops 30-årsfest. Där pratar jag med DNs ypperliga sminkkvinna Malin Crona. Visst tänker jag på det ofta, säger hon. Men för mig handlar smink mest om en lek med identiteter.

Jag talar med rara entusiasten Bjooti. För henne är smink allvar. Varför skull det ine vara det? Jag stiftar bekantskap med ny, bestämd sminkälskare som i stort sett säger att de som antar att man är dum i skallen för att man gillar att måla läpparna röda kan ju dra åt helvete. Ingen av dem verkar ens komma på tanken att vilja ursäkta sig för sitt sminkintresse. Och varför skulle de? Varför skulle jag?

Jag har jobbat med Malena Ivarsson ganska länge. Assisterat henne och så. Hon är en av mina idoler, en riktig mentor. Hon berättade en gång om ett kvinnocenter där våldtäktsoffer blev slussade. Ofta var de så traumatiserade att de inte kunde prata. En av sakerna de kunde få göra då var att få sitta i ett rum med andra kvinnor där alla målade naglarna på varandra, klippte varandras hår och helt enkelt groomade sig. För att få tillbaka stoltheten, känslan av att vara någon, återskapa sin identitet och – kanske först och främst – slappna och och må bra. Först då kunde man våga öppna upp sig lite.

För mig har det funnits sådana tillfällen. Då ett frisörbesök gett mig en knuff. Då jag känt mig stolt över att kunna fylla ut ett par röda läppar, och bli en sån som har rött läppstift. En sån! Jag har gjort vänner glada genom att ge dem lyx i form av en dyr läppenna de inte visste att de skule se så bra ut i.

… och så vidare.

Så slut på det här tramset nu, Caroline.
Jag är frilansjournalist. Jag skriver mest om film- och nöje men jag är också mycket intresserad av smink. Jag är sminkskribent. Faktum är att jag är sminkredaktör i en tidning som heter Bon. Och det är jag stolt över.

Vad tenoren sa

Gah! Jag behöver cash. Snabbt.

Tenoren jag ska hyra LA-lägenheten av höjer plötsligt hyran med fem hundra dollar. Fem hundra dollar! Det är ju banne mig det jag betalar i hyra för min etta! Kan man bara höja sådär? En annan intressent, säger han. Jag misstänker lögn.

Så jag säger tyvärr. Jag kan inte. Trist, herr tenor. Verkligen. Jag hade velat bo i din lägenhet.

Då föreslår han, okej då, en höjning  på bara tre hundra dollar istället. I all vänskaplighet. Jag var ju ändå först. Och jag verkar snäll och ordentlig.

Jag får rådet att bara strunta i det. Kommer han höja ännu mer när jag väl är där eller vaddå. Min USA-kompis Roni konstaterar kort och gott i ett sms att hon inte gillar tenoren. Han spelar oschysst.

(Han är tenor, på riktigt, tydligen känd i operakretsar. Whatever. Han har helt otroliga operaögonbryn.)

Men jag VILL ju hyra tenorens lägenhet! Den ligger så fint i Brentwood, den är möblerad på ett pampigt, charmigt vulgärt operasätt och jag VET att jag kommer skriva bra där. Även om hyran är femton tuss i månaden (!).

Vad ska jag göra?

Jag har fått till i morgon på mig att meddela mitt svar.
Oh kära LA, så nära och ändå så långt borta…

Ännu ett kärleksbrev

Det finns för få hjältar. Det är förklaringen.

Det finns fullt av “sköna snubbar”, på tv såväl som i livet i stort (jag bor runt hörnet från Grandpa). Svennebananer DeLuxe som svänger sig med stil och den så kallade glimten i ögat. Ja, jag talar även om Jason Stackhouse.

Men hjältar, det finns för få av deras sort. I allmänhet vill de flesta hellre spela Judas än Jesus. Vari ligger utmaningen liksom? Publiken älskar en bra skurk. Eller en gambler. En hjälte får liksom alltid förr eller senare epitetet “tråkig” eller “torr”.

Som Superman Returns. Jag tyckte den var fantastisk. Seriefans jag pratar med tycker i allmänhet att Stålmannen är rätt så trist. Samma nit (!) hela tiden och samma jesuskomplex. När ska han visa lite mänskliga drag?

Och så nu Bill. Läser i Entertainment Now att han bara hamnar på tredje plats efter Alexander Skarsgård (39%) och Twilight-killen (20-nånting procent), med endast 10% i omröstningen om läsarnas favoritvampyr.

Orättvist, tycker jag. Här är en kille som är en dröm och vi tycker att han är tråkig för att han gör allt det där som riktiga, romantiska hjätar förväntas göra? Vi föredrar en bad guy framför någon som troget står vid vår sida no matter what? Gud, vad hände med romantiken! Har vi blivit så cyniska i vårt tv-tittande att vi föredrar en hormonstinn oneliner-maskin framför någon som tar frasen “finns här för dig”på allvar?

Jag välkomnar en så alligenom klassisk och romantik hjälte som Bill. Han, precis som Meatloaf, gör ju allt för kärleken och kärleken allena. Det vi säger oss vilja uppleva men när det väl kommer till kritan anser vi det vara tråkigt. Eller?

Gud, Entertainment Nows undersökning gör mig helt förkrossad. Vad hände med den orubbliga kärleken, people? Vad hände med hjälten som bara gör vad en man ska göra?