Jag är en försvarare av musikaler, generellt. Denna bespottade genre. Jag har egentligen ingenting emot den alls. Man måste bara köpa att de sjunger istället för att prata. För att förmedla känslor.

Jag har ingenting emot musikalfilmer heller, jag gillar Moulin Rouge och Sound of Music. Älskar Singing in the Rain. Försvarar dem gärna.

Så igår så jag Cats på Cirkus. Varför inte, tänkte jag. Jag fick två biljetter och jag har noll koll på vilka dagens stora musikalnamn är. Jöback verkar ju lämnat den branschen, liksom Richard Carlsohn, så vitt jag vet. Dagens musikalungdom har jag ingen koll på. Så jag tänkte Cats, varför inte? Kolla vad kidsen gillar nu för tiden. Den där Rennie ska ju vara het.

(Och till saken hör dessutom att jag vid ungefär fjorton års ålder var helt såld på musikal, jag såg allt som gick att se. Allt. Jag hängde till och med vid Skeppsholmskyrkan och snackade till mig en plats längst bak när Jesus Christ Superstar sattes upp där ett par år i rad. En kyrkovaktmästare tog sin an mig och min musikaltörst. En annan grej: jag har väntat in pausen på både Blood Brothers och Les Miserables och smitit in för att se andra akten gratis.)

Så nej, jag har verkligen ingenting emot musikaler.

Trodde jag. Nitton år kan tydligen göra mycket. Smaken förändras och tur är väl det. Gud, jag himlade med ögonen så att de nästan sjönk tillbaka in i sina hålor. Varför måste musikalmänniskorna prata så fånigt och överdrivet för? Har de alltid gjort det eller är det en ny grej? Gjorde man det redan på Jöbacks tid?

Och sen det här med män i tajts alltså. Är det en så bra idé verkligen? Ouch. Jag satt tillräckligt långt fram för att slippa undgå att fästa blicken på, tja, det uppenbara. Det är ingen bra idé med tajts. På varken kvinnor eller män men framför allt män. Speciellt dansande män. Som ska åma sig som katter och svänga mjukt med rumpan rakt ut mot publiken. Jag vill inte gå in mer på detta, bara konstatera att det är en dålig idé.

Dock imponerades jag av Malena Tuvung som sjöng Memories (på svenska). Dels för att hon hade den i särklass bästa rösten. “Jäklar!” tänkte jag. Dels för att hon vågar. Tänk att sjunga Memories. Vem har inte hört Memories? Och så slå ut med armarna och sträcka ansiktet upp mot skyn, hela den grejen. Det är modigt, det måste jag säga. Ta sig an klyschan och liksom omfamna den och göra den till sin egen.

Jag hade verkligen velat försvara Cats alltså, och fortsätta kriget mot musikalelackarna. Men jag ligger lågt ett tag.

• Postad 2009-09-27
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None