Gah! Jag behöver cash. Snabbt.

Tenoren jag ska hyra LA-lägenheten av höjer plötsligt hyran med fem hundra dollar. Fem hundra dollar! Det är ju banne mig det jag betalar i hyra för min etta! Kan man bara höja sådär? En annan intressent, säger han. Jag misstänker lögn.

Så jag säger tyvärr. Jag kan inte. Trist, herr tenor. Verkligen. Jag hade velat bo i din lägenhet.

Då föreslår han, okej då, en höjning  på bara tre hundra dollar istället. I all vänskaplighet. Jag var ju ändå först. Och jag verkar snäll och ordentlig.

Jag får rådet att bara strunta i det. Kommer han höja ännu mer när jag väl är där eller vaddå. Min USA-kompis Roni konstaterar kort och gott i ett sms att hon inte gillar tenoren. Han spelar oschysst.

(Han är tenor, på riktigt, tydligen känd i operakretsar. Whatever. Han har helt otroliga operaögonbryn.)

Men jag VILL ju hyra tenorens lägenhet! Den ligger så fint i Brentwood, den är möblerad på ett pampigt, charmigt vulgärt operasätt och jag VET att jag kommer skriva bra där. Även om hyran är femton tuss i månaden (!).

Vad ska jag göra?

Jag har fått till i morgon på mig att meddela mitt svar.
Oh kära LA, så nära och ändå så långt borta…

• Postad 2009-09-10
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None