Donna Martin graduate!

Tja, man ska väl säga något om lördagens 90-talsmaskerad. Men jag vet inte vad. Å ena sidan, å andra sidan…

Jag har svårt att avgöra om den var lyckad. Killarna vi hyrde lokalen av visade sig vara ytterst svajiga. Visst, ta med er datorer, det finns bredband! Vi tog med oss båda datorerna (min och Linnéas) för att vara säkra. Och visst fanns det bredband. Men då kunde folk inte betala med kort.

Vi hade beställt en projektor för att shoota 90210 mot en vägg under kvällen. Men hey – det fattades visst en sladd. Hemskt sorry.

Och så vidare.

Och så blev det knas med Spotify, och så insåg vi alldeles för sent att den hade hamnat på shuffle och det var därför låtarna spelades i superwack ordning. Och så det där lilla gänget som klagade på musiken i tid och otid.

Så jag har svårt att avgöra om kvällen var lyckad eller inte. För egen del var den största behållningen att se allas fantasiska utstyrslar. FANTASTISKA utstyrslar. Jag blev nästan förälskad i alla mina gäster. Hanna från På Stan var helt underbar i sin grungeutstyrsel komplett med noppig kofta och svart mössa. På stan-Sebastian var bedårande som rockerkille i Guns ‘n’ Roses-tisha och röd/svartrutig skjortjacka. Och Kristofer. Kristofer! Han hade fula bootcut, docs och en röd championtröja. Gotta love.

Jag hann inte äta tacos. En miss. Men jag var alldeles för yr och angelägen om att springa runt och hälsa och se till att folk trivdes.

Men påföljden att jag nu alltså inte kan avgöra om fok trivdes eller inte.

Men jag fick dansa till skit som MC Hammer, Do the Bartman och Pearl Jam så jag är 100% nöjd på den fronten. Finmusik och trend är för töntar.