Bra vibrationer

Senaste Harry Potter-filmen, folks, är den kanske bästa hittills. Det beror inte på att kidsen nu äntligen lärt sig agera. Inte heller att man dragit ned på de långtråkiga Quidditchmatcherna.

Nej, det beror på att man piskat upp tempot lite. Många flygningar, färre idiotförklaringar (“Så du säger att jag kan dra tillbaka tiden med den här klockan och därmed resa tillbaka till tillfället innan det här hände och ställa allt tillrätta”?).

Det beror också på Jim Broadbent, en skönt jovialisk men stundtals tragisk lärare som plirar med ett öga.

Kasta också in att kidsen blivit könsmogna och det öppnar upp för många fler tillfällen för komik, känslor och sköna pinsamheter. Yes! Magiker är precis som vi!

Det gör att man är mer intresserad av dem som personer än att fundera på de logiska luckorna i magi.
Till exempel:  om det räcker med att bara uttala en fras och svinga med trollspöt för att det ska funka – hur kan viss magi då vara svårare än annan? Formlerna är inte längre ju svårare de är.

Bara som exempel. På saker man nu inte känner sig lika lockad att fundera över.

På tal om det: tyvärr råkade jag ramla över en nakenbild på Daniel Radcliffe igår, helt ofrivilligt, när jag skulle skriva om när vi sågs. Ofrivilligt. Så viss tankedistrahering förekom under filmen ändå, även om det inte rörde sig om magi.

Ofrivilligt som sagt.

Kaffekriget del 1

Det är upprörd stämning på hela DN-redaktionen idag. På Kulturens syns män i kostym och slips. De ser arga ut. Darriga. På På stan-redaktionen har agra röster höjts och kaffemuggar slängts i papperskorgen, i vredesmod.

Det beror på att de två bra kaffemaskinerna på plan ett stängts av för sommaren. Det hänger en lapp på dem med en blomsterbukett på. Det står “Sommarstängt” på lappen. Detta har upprört och förargat mina kollegor.

Det finns ett par andra kaffeautomater på DN. Men dessa är tydligen av dålig kvalitet. Jag dricker inte kaffe så jag vet inte, men det är tydligen ett faktum. De på plan ett är bäst.

Man talar om att mobilisera sig. Jag har hört snack om namninsamlingar och protester. Problemet är bara att ingen riktigt verkar veta vem som är ansvarig för detta. Ja, vem är ansvarig för kaffeautomaterna på ett stort kontor? Jag har ingen aning. Jag sitter tyst och ser på medan mina kollegor förfasar sig.

Satte…hit ska jag åka

If noone can, Cancun can!

Shit! Min dröm om en nachohatt är plötsligt bara ett steg bort från att bli verklighet!

(Paus för inandning. Håller andan några sekunder…..utandning)

Aaaaaaaah, så det är så här det känns när någonting som fram till precis denna sekund verkat ouppnåeligt plötsligt finns inom räckhåll?

Aaaaaaaah.

Jag ska nämligen åka till Cancun, Mexico – nachohattens hemland. Det är en jobbrelaterad resa men mitt främsta mission (dock inofficiellt) kommer dock att vara att äta så många fajitas som är fysiskt möjligt på en vecka. Resan bestämdes i all hast alldeles nyss. Jag har inte ens hunnit googla “cancun” + “best tacos”. Men jag har bett Sebastian lära mig att säga “Var snäll och visa mig vägen till tacobuffén” på spanska.

Jag är rädd för Mexico City dock. Staden skrämmer mig. Okej att jag fått min bild av staden enbart genom filmer som handlar om droger och kidnappning, men asså, 20 miljoner människor på en och samma plats kan inte vara bra. Jag kommer inte att bege mig dit. Jag ska bara vara i Cancun. Jag ska hålla mig 100 meter inom mitt five-star-resort-hotel. Men funderar ändå på att låta operera in ett sökarchip under huden så att man kan hitta mig lättare i händelse av kidnappning.

Vi är alla bra på någonting…

Älskar att bli kallad för “junketproffs”. That’s me alright.

Storstädningsdags på Facebook aka Den stora upprensningen

Det var lättare än jag trodde att rensa upp i leden på Facebook. Och har man väl börjat så går det av bara farten och irritationsmomenten som är Jobbiga Facebookkontakter försvinner från mitt dagliga medvetande för en lång tid framöver. Dessa ryker:

1. Den kärlekskranke
Den som skriver skit om hur mycket de längtar, trånar, älskar, saknar sin älskling/gosing/raring. Fint för exakt två personer i världen; den som skrivit och objektet i fråga. En irritation för alla andra. Jag har numera ont i ögonen efter att ha himlat för mycket med dem framför era statusuppdateringar. Sluta!

2. Den hyperaktive
Tretton statusuppdateringar om dagen. Tjoff! Åsikter hit, citat dit och så några obegripliga, interna gliringar thrown in the mix. Tjoff! Svårt att hänga med, jag får nervösa stressutslag. Orkar aldrig kommentera eftersom han byter status om fem minuter i alla fall. Jaha, han länkar till en YouTube-film? Jaha, han har skrivit en lång drapa om någonting som man vill att man ska läsa? Orka, säger jag. Orka.

3. Den fantasilöse
Jaha, du “jobbar”?
Du “tycker det är trist att det är måndag”?
Du “håller på att bli snuvig igen”, “undrar var solen är”?
Kanske skulle du fråga dig själv “Är detta verkligen viktiga åsikter för dig, att dela med dig av till andra?”.  Om svaret är ja så okej. Men räkna inte med mitt engagemang bara. You’re on your own.

Utlandssvenskens förbannelse

Brorsan är här på besök från Japan. Eftersom han är utlandssvensk så är han intresserad av Diesel-jeans. Så vi besökte Dieselbutiken. En upplevelse. Två snubbar som ser ut att åka longboard hälsar på en direkt när man kommer in, med ett “Men tja!”.

Peter roffar jeans i någon reahög medan den av dem som har beach-blonderat håret hojtar “Vad för slags brallor är du ute efter, mannen?”. Peter säger att han ska prova ett par och få ett “Gör det, fan!” till svar.

En tjej provar ett par jeans. Snubbe Banan frågar hur det går. Hon säger att det går bra. “Fan vad glad jag blir” hojtar han och fortsätter att kasta jeans till sin kollega.

Jag gick ut för att andas. Gick in igen. Möttes ännu en gång av ett “Men tja!” när jag kom in genom dörren.

En japan i stan

När brorsan kommer hit på besök från Japan så blir det ju så här: en kramdjurspotatis med bekymrad min tittar på sina kokta vänner som serveras till köttbullar på Pelikan.

Bokbordsbattle i Marieberg

Det har dykt upp ett litet uppstickarbokbord utanför matsalen med mer skönlitteratur (till skillnad från Kulturens märkliga avhandlingar och rapporter) för en femma styck. Det är liksom högt mot lågt som gäller numera, och jag gillar det.

Uppstickarbordets fördelar: Deckare, mycket deckare. En och annan bok om golf. Jag har också sett en tysk fotobok om Alaska.

Nackdel: kostar pengar.

Summering: Det blir ändå fördel uppstickarbordet eftersom INGENTING säger “semesterläsning” så mycket som hela Grottbjörnens folk-serien. Din för en tjuga. Jag spottade dem redan på fem meters avstånd. “Hästarnas dal” skrek jag. “Hästarnas dal, hörrni!”.

Och – vänta på det – som bonus hittade jag också Törnfåglarna. Hörde jag fem spänn? Vem visste att den fanns så mycket snusk i DNs korridorer. Inte du. Inte jag.

Möte med Mästarmöten

Du såg Mästarmöten. Du fortsatte kolla. Varför?
– Det här med att sitta och fyllna till ett litet gäng tillsammans och sitta och prata, det är något visst med det. Och här var det ett gäng med riktiga internationella mästare, på congas eller klarinett till exempel, och man fattade att Jesus, de här människorna är precis som du och jag, bara att de är väldigt duktiga på det här med congas och klarinett.
De gillar också att få sig lite innanför västen.
Det kom verkligen att bli en ögonöppnare för mig.

Kan du förklara programidén?
– Programmet leds av någon jag först trodde var Danmarks Göran Skytte. Sedan jag googlat honom har jag lärt mig att han är Danmarks Esa-Pekka Salonen. Danmarks stjärndirigent helt enkelt.
Han samlar ett gäng danska musiker till en avslappnad middag och pratar om hur det är att vara mästare. Det är programidén.
Kanske känns han inte så van i programledarrollen, men det är varken fel på självförtroendet eller ödmjukheten. Han har inga problem att hålla sig i bakgrunden och låta stjärnorna glänsa – han är ju själv en stjärna.
Programmet avslutas med att musikerna framför ett nummer fusionjazz medan programledaren står mitt i orkestern och hör på. När han lyssnar – kunnigt och uppmärksamt – har han hela tiden huvudet eftertänksamt vilande mellan tumme och pekfinger.

Highlight?
– En av musikerna berättar om när han kom hem från en spelning i Australien (Operan i Sydney). Det är ju en så lång flygning. Men så fort att han kom hem och innanför dörren ville frun att han skulle gå till snabbköpet och köpa något som behövdes till middagen. Det är ett typexempel på de ofantliga kontraster som uppstår i ett liv som mitt, funderade musikern.

En annan highlight: Programledaren frågar musikerna om de gillar ”internationell mat”. Alla verkar helt införstådda med vad detta innebär. De har ju rest så mycket. ”Internationell mat har ælltid varit min favoritmat ”, bräker någon. En stund senare kommer svaret in på bordet: en bricka sushi med lax, räka och rullar.