Wish you were here

Alltså, jag måste till Los Angeles.

Jag vill skriva klart min bok. Det funkar inte att komma hem efter jobbet, efter att ha tillbringat hela dagen framför en dataskärm, och slå upp laptopen och börja skriva. Vad Kristofer Ahlström än säger.

Det funkar inte för mig. Och jag vill verkligen skriva klart.

Något jag tror skulle vara lösningen är en månads harcore romanskrivande i Los Angeles, som är mitt andra hem. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag varit där nu. Trettiotalet? Los Angeles är som en kurort för mig. Jag måste dit. Och nu var det alldeles för längesedan, det rycker i min kreativa nerv. Den som pratar engelska och stimuleras av frozen yoghurt.

Har lagt ut trådar hos alla LA-vänner. Jag måste bli klar med boken innan årsskiftet. Det bara är så.

Ja, det är frågan

Välkommen till förorten!

“Det har kommit till vår kännedom att…” och “Vi ber er därför, människa som hund, att sluta urinera i hissen”.

Ah, detta är Rågsved.

I mitt, frilansjournalistens, ansikte

Jag som alltid sjungit frilanslivets lov är något oroad.

En månad kvar på DN På stan och sen väntar livet som livegen. Det har hittills aldrig varit ett problem. På ett eller annat sätt har det liksom alltid löst sig. Jobb har trillat in och tillvaron har varit angenäm.

Nu ter sig det stundande frilanslivet inte riktigt lika enkelt. Flera tidningar jag skriver för (i stort sett alla faktiskt) har antingen lagt ned (City, Hennes) eller dragit ned utgivningen (Bon, Pause). Det är väl krisen. Kanske blir det bättre. Visst. Men under tiden då?

En plan är att fly hela tillvaron och resa bort en månad och skriva klart boken som (tack alla som frågar) är in the works. Jag leker med titeln “Små och stora bekymmer”. Det är ändå en romcom i bokform jag jobbar fram. Vad tycks?

Nå.

En månad kvar. Sedan är det, för första gången, ut i kylan som gäller. Där får man för att man prisat frilanslivets enkla leverne i flera år.

T.G.I.F.

Lyssnar på okomplicerad softjazz från 80-talet och väntar på att gå hem. Solen lyser utanför fönstret och allt det där. Det är i stort sett tre fjärdedelar tomt på redaktionerna och allt sover.

Jag skickar obscena sms, skriver notiser och längtar efter att lägga en ansiktsmask och bläddra i “The Original Beauty Bible” som kom på posten igår.

Sån är jag, se.

Min dröm blev sann!

Jag älskar mitt jobb. Gud så jag älskar mitt jobb.

Idag gick en gammal dröm i uppfyllelse tack vare det. Jag blev avbildad av en äkta gatukonstnär (spretigt hår, magväska, fingrarna smutsiga av kol och slapp kavaj med djupa fickor).

Jag har i flera år ansett att ett porträtt av en sådan är en perfekt gå bort-present (och det tänker jag upplysa världen om den dagen DN På stan gör en Hej konsument med mig) men jag har hittills aldrig fått med mig någon på det.

Så jag ger mig själv ett porträtt i present istället. Som en del av en liten web-teve-grej som jag och Jenny gjorde idag för På stan. Den heter Gatufolk och handlar om, ja, gissa vad. Just det, folk som jobbar på gatan. Som gatukonstnärer….aaaaaaah, nu faller poletten ned.

Jag voluntärade, såklart. Här är resultatet. En ungefär femton år yngre version av mig. Jag gillar det skarpt. Bara 250 spänn på Västerlånggatan. Konstnären heter Åke. Hälsa från mig.

Har du hört den förut?

Ah just det, buskis är det nya svarta förresten. Eller, om man ska vara riktigt noga med definitionerna (och det ska man) så är det nybuskis som är grejen. Man blandar gammal hederlig folklighetshumor med obsceniteter, ungefär. Och hey, det går hem hos mig.

Här är till exempel ett tecken i tiden. Clever mediafolk som under pseudonym (som “Vesslan”, “Styckjunkarn”, “Friherrinnan” och “Godsägaren”) langar upp fnissiga fräckisar av icke PK-karaktär.

Hur vet jag att det är smarta mediamänniskor som ligger bakom kalaset? Jag bara vet.

Hur som helst. Som alltid: minns var ni läste det först!

PS. Bilden har med den här artikeln att göra. Jag är hooked.

Lyckad avslutning på brorsans Sverigebesök.

This just in

Kulturkvinna på DN uttalar Britney Spears som “Brittny Spirs”.

En sån där Alec Baldwin-eftermiddag

Fick plötsligt bara en kraftig längtan efter att höra Alec Baldwins röst. Nä, inte riktigt, men när han presenterar The Royal Tenenbaums, de där första, säg, sju minuterna i filmen, då Hey Jude hela tiden ligger och maler i bakgrunden.

Kanske var det för att jag var på det här nya fiket Gilda som ligger vid Nytorget. (En parantes: en gammal kompis från gymnasiet, Pelle, gick förbi. Jag hälsade med ett “Nämen, en trummis här på söder, bara sådär!” och han svarade, lagom pokerfejjat “Nämen, en journalist här på söder, bara sådär!”).

De har guld i taket och lila på väggarna och sånt på Gilda. Det gav mig Royal Tenenbaums-längtan på något sätt. Det där med att ha en vimsig lägenhet och skriva på en skrivmaskin med massor av svart kajal runt ögonen. Säga tossiga saker med allvarlig röst. Jag upplevde kafébesöket stundtals med en berättarröst i huvudet.

…sa hon och insåg i samma sekund att det hon precis yttrat var sant.

…när hon beställde en bit blåbärspaj ångrade hon sig i samma stund och tänkte på det försummade gymkortet längst ned i botten av väskan.

Äsch, det blir liksom inte samma sak utan Alec Baldwins intellektuella stämma.

Jag var tvungen att sätta på filmen när jag kom hem och vrålstirra fram till Hey Jude kickar igång. Det är ett ögonblick som fortfarande slår an en sträng hos mig. Jag kanske har sett den där filmen tio gånger nu. Hey Jude-grejen när Mordecai flyger över takåsarna är fortfarande så fulländat smartsnyggt.

Jag vill berätta hur mycket jag gillar den filmen: Den enda (tror jag?) Criterionfilm jag äger är Criterionutgåvan av The Royal Tenenbaums. Man skulle kanske kunna tro att jag äger en drös Criterions. Men det gör jag inte.

Varför ska man äga så mycket för? Jag har gått från att ha hylla efter hylla full med böcker till att på ett Seinfeldskt sätt tycka att det bara är onödigt. Koketteri. Som om man vill att folk ska fråga “Har du läst alla de här?”. För att inte tala om materialistiskt betungande. allvarligt, hur många böcker läser man om? Numera äger jag kanske femtio böcker varav hälften står på vinden. En befriande känsla jag unnar alla och envar. Intellektuell smartness reflekteras inte i en drös böcker. Tänker jag.

Ungefär samma sak gäller med filmer, men inte helt. Jag har ett hyfsat videotek men det hade lätt kunnat vara större om jag inte applicerade “kommer jag verkligen att se om den här?”-tanken på varje DVD.

The Royal T: Ja, jag kommer säkert se den en elfte gång. Idag räckte det med fram till Mordecai och Hey Jude. Sedan log jag, drog en suck, stängde av filmen och mådde bra igen.