En solskenshistoria

Såg norska barnmorskorna igen igår. Nu är jag hyfsat traumatiserad. Berättar om förlossningar över lunchen (tacobuffé, för övrigt) för ointresserade kollegorna Jenny och David. A, som också såg Barnmorskorna, kan intyga att ja, det var ett fascinerande program igår. Ja, man fick se allt. Allt man inte vill se. Eller vill man? Jag kan inte bestämma mig.

Det mest intressanta var kanske att så förhållandevis mycket tid av programmets 25 minuter gick åt att dokumentera hur barnmorskorna åt indisk mat. Förut gillade de pizza, men nu har de övergått till indisk mat, berättade man. Sen fick man se hur de ringde den indiska restaurangen. De försökte förhandla sig till ett bra pris eftersom de hade handlat där kvällen innan också. De fick 24,1% rabatt. De räknade ut exakt hur mycket rabatt de fick när de hämtat maten och fick kvittot i handen. Sen fick man se hur de åt indisk mat.

Och sen en förlossning på det. Shit vad det rann.

Tillbaka till den liggande arbetsplatsen

Idag jobbar jag hemifrån. Älskar konceptet. Ständigt färskbryggt kvalitetste (importerat från USA, annars får det vara) bredvid sängen som idag är min arbetsplats. Älskar att jobba från arbetsplatsen sängen.

Vad ska jag göra idag? Få se nu? Jo, lyssna på musik av det där nya stjärnskottet som jag ska intervjua, ringa lite sköna krogar och komma på lite roliga saker att säga om 90-talet.

Ah. Det är som frilansdagarna all over again!

…vilket får mig att tänka på hösten. Yikes. Jag har ju hela tiden, fram till nu, sett mitt vik på DN som en temporär och berikande paus från mitt egentliga kall som frilansare.

Men nu, efter ett par månader i sadeln så tänker jag att min tid som kringkuskande junketjournalist är över. Dags att kasta in handduken? Resandet börjar kännas jobbigt, det tar tre dagar att ta igen sig efter en transatlantisk flygtur, alla tidningar jag skriver i verkar lägga ned, dra in eller bara långsamt dö. What’s in it for me?

Jag kanske har haft mitt roliga. Och nu är det dags att söka fast tjänst. Två ord jag tidigare både hånskrattat åt och gjort fuck you-tecken till.

Jag börjar tänka på pensionen. Pensionen! Jag tänker föräldrapenning. Jag tänker på den äckliga, alldeles för gamla, australiensiska som dyker upp på junkets titt som tätt och flirtar med de manliga stjärnorna och ställer “frågor” i stil med “Det märktes att du njöt av nakenscenen, mate…?”. Tänk om jag blir som hon. Eller som vår svenska, manliga motsvarighet som borde lagt ned för länge sedan eftersom han varken kan skriva eller ställa frågor utan liksom bara kuskar runt. Vill jag bli sån? Nej!

Sängen må vara en bra arbetsplats men tyvärr provocerar den också till eftertanke.

"Jag låter första särken falla…"

Okej, en annan grej jag inte gillar är att frysa. På jobbet. Tre veckor efter lunginflammationen. Bådar inte gott. Jag drar hem och bäddar ned mig.

På väg hem tänker jag på en konversation jag tror mig ha haft med Jenny och David. Den kretsade kring ett medeltidsevent i något avlägset slott där svennebananer har kickoff eller en svensexa eller nåt, dricker mjöd och kör lite medeltida striptease.

Medeltida striptease?

Nån gycklare låter nåt hasigt läderplagg falla till tonerna av en förförisk blockflöjt. Man skriker Visa särken! eller Av med brynjan! och kastar silverpenningar på strippan.

Det måste varit en feberdröm, naturligtvis. Detta kan inte ha hänt. Detta event finns inte på riktigt.
Men jo.

Det var visst sant.
Strax under sex tusen kostar det.

Oh Lord.

Jazzhands exclusive: Intervju med Hynek Pallas

SvDs film- och teveman Hynek Pallas har ett intimt förhållande till teveserier. Så intimt att han med bestämdhet yttrat de bevingade orden “man lämnar inte en teveserie” .
Gör man inte, undrar Jazzhands.

Har du gjort slut med en teveserie någon gång?
– Nja. Det rinner oftast ut i sanden mer än det tar slut. Weeds och amerikanska Office är två serier som jag lämnade för ett par månader sedan trots att alla påstod att de fortfarande var utmärkta. Kanske var jag för upptagen för att ge dem den uppmärksamhet de krävde – eller så fanns inte den där kemin länge, den där som gjorde att jag i början så gärna satt med den varma laptopen i famnen och skrattade med Steve.

Hur gör man slut med en teveserie. När man liksom försökt, men relationen har slutat ge något?
– Jag ger få chanser. True Blood strök med helt efter två avsnitt. Det handlar kanske lite om att kväva saker i sin linda, innan man fastnar och måste gå i parterapi för att fixa säsong 2 fastän man har viktigare, intressantare och sexigare tv-serier att titta på.

Vilken teveserie är du mest kär i just nu?
– Jag avslutade Wire säsong 5 häromveckan. Det har varit ett långt och givande förhållande, men på slutet kändes det skönt att det snart är slut. För då är det ju en kärlek som kommer att avta långsamt och mysigt. En varm känsla i magen. Jag har faktiskt bara en serie pågående tv-relation just nu, och det är Breaking Bad. Jag tror inte jag är lika kär i Breaking Bad som jag ser fram emot att träffa Big Love igen. Och kanske framförallt Mad Men.  Jag tror att mitt hjärta krossades som hårdast när de la ner Huff.

Hur många chanser bör man ge en serie, generellt?
– Jag är säker på att jag kommer att återvända till Office någon gång. Weeds not so much. Svårt att säga, det beror på hur mycket annat man har. Jag dejtar sisådär en sju filmer i veckan också.