Yada yada yada

Är midsommar nya nyårsafton?

Gamla “Vad ska du göra på nyår”, bla bla har ersatts av “Vad ska du göra på midsommar?” och det blir hysteri av alltihopa. Precis som nyår. Bestäm nånting and stick to it!

Man äter i regel godare mat på nyår, även om jag är ganska förtjust i lax och sill. Annars är det mesta likadant. Inte minst förvirringen om tider och farhågorna om vädret. Och vad ska man ha på sig? Vad ska man ha på sig?

En annan sak är köttbullarna. Har de en given plats på midsommarlunchen eller inte? Är midsommar en köttbullehögtid eller är det bara julen som är det?

Inte vet jag.

Och inte orkar jag engagera mig. Jag är mest sugen på att i stillhet intaga en måltid med mina vänner, kisa mot solen som antagligen gömmer sig bakom molnen, och tänka att livet är bra kort ändå.

Så kommer det bli. Brorsan kör midsommarlunch svennebanan-style på konsulatet i Tokyo där man får gratis varmkorv. Dresscode: kostym.

Där slipper de visserligen alla “Vad ska man ha på sig”-bestyr, men glada vänners lag i stillsamhet är det inte.

Midsommarminnen

Det börjar lite smått med ett slags vemod. Ett svårdefinierbart vemod som känns ungefär som det stilla, grå duggregnet ser ut.

Sen börjar jag drömma. Jag drömmer om att jag tappar bort pappa i olika slags situationer; på flygplatsen, i skolan. Jag har inte panik eller så, jag inser någonstans att han är försvunnen och att vi inte kommer att hitta varann. Men jag skriker.

Lite så är det. Jag har accepterat att han är borta. Jag ältar det inte. Men saknaden försvinner inte för det.

Och nu är det snart två år sedan han försvann. Midommar 2007. Och han skulle fyllt år i precis samma veva, två dagar senare.

Så midsommar är lite knepigt för mig. Å enda sidan vill man äta sill och ha en blomsterkrans på huvudet som alla andra. Å andra sidan vill jag dra mig tillbaka, vara lite ensam ett tag, kanske lägga en fin blomma på hans grav.

Men jag vet detta: det är lite för tidigt för mig att fira ännu. Det dröjer ett par år, sen så. Men för tillfället är det ett lätt vemod, som en dimma, som sveper in. Lite lugnt, lite sakta, inte särskilt hotfullt. Men ändå. Och jag anar att jag kommer att känna mig illa till mods när fredagen är här. Ledsen, men inte förtvivlad. Ensam men inte sorgsen.

Men ändå.

Och jag vill gärna inte gråta bland glada midsommarfirare. Även om det finns olika slags gråt.

Jag drar mig tillbaka. Men det känns okej. Dimman är stilla och jag vet att den sveper förbi efter ett tag.

De kallar mig shadchen

Jag sadlar om och blir äktenskapsmäklerska. Här är mitt upplägg: man kommer till mig med krav och önskemål. (Gärna också något hembakat) Jag samlar informationen i en tummad läderpärm, antecknar lite i marginalen. Sedan letar jag lämplig kandidat som jag sedan presenterar.

Ser framför mig att jag har frodig figur, bylsiga klänningar och äter pretzels. Som Mike Myers “Coffee Talk”-dam. Shadchen kallas de inom judendomen tydligen, äktenskapsmäklerskorna. Jag vill bli en shadschen. Jag konverterar “för jobbets skull”. Jag har åtminstone tre kompisar som är “i behov” av mina tjänster.Vem är jag att förneka världen mer kärlek och ömhet?

Mina tjänster är efterfrågade.

Tja, så snart DN-vikariatet är slut så…

På stan-redaktionen åker Segway på Djurgården

Behind the scenes

Jag var med i radio idag. Jag skulle prata om Angelina Jolies läppar, något jag skrivit om i senaste Bon. (Jag är skönhetsredaktör, trots allt.)

Eftersom jag helt saknar lokalsinne hoppade jag på fyran men i fel riktning, alltså mot söder istället för Radiohuset. Det betyder att jag kom försent till SR så jag fick vara med i programmet Brunchrapporten via mobilen istället, medan jag satt på bussen. En weird känsla.

Ännu konstigare var att jag plötsligt mådde väldigt illa. Kanske över paniken att jag inte skulle hinna till SR i tid? Kanske för att jag sprang maraton till busstationen? Jag vet inte, men plötsligt kände jag att jag behövde kräkas.
På riktigt!
Och detta i direktsänd radio.
“Satan”, tänker jag och kliver av bussen så fort den stannar. “Bara jag inte får någon fråga nu”.

Precis när magmusklerna börjar göra sitt riktar programledaren en fråga till “Caroline Hainer som vi har med oss tillfälligt på telefon!“. Jag får svälja och svälja mellan varje ord jag lyckas få fram.

“Hon har ju gått från att vara en vild och sexig till en nästan (tystnad och sväljning) sexgalen kvinna”

Vad betyder den meningen? Ingenting. Gud, vilka tomma floskler. Allt jag fokuserar på är att inte spy.

“…till att bli den här sensuella mamman”….

Jag hör att jag låter utvecklingsstörd. När frågan går över till någon annan kräks jag direkt bakom busskuren vilket inte rekommenderas.

Sedan hoppar jag på nästa buss, fortfarande med luren tryckt mot örat, springer in i Radiohuset, rusar flämtande in i studion och får på mig lurar och sätter mig i stolen. Det är inte en människa i studion. Jag är själv. Fönstrena är bommade med persienner, jag ser alltså inte ens ljudteknikern. Där sitter jag och flämtar ett tag innan jag blir inkopplad igen och kör min grej. Sen är det klart. Jag åker tillbaka till DN.

Tack för medverkan och hej.

Lilla Bruce-inlägget

Visst. Tre kvällar i rad. Alla tre konserter recenseras. Hej och hå. Men jag bör ändå skriva några rader om händelsen på Stadion igår kväll, känner jag. Jag hade ståplats och såg absolut ingenting. Men det var innan jag kom på att det var roligare att stå lite längre bak och observera publiken. Då blev allt så mycket finare. Och jag tror att jag liksom fattade någonting, om det här med kollektiva konsertupplevelser och hur rader går rätt in i hjärtat ibland, kanske när de är som enklast och banalast.

Jag tänker på det när jag ser en man filma scenen med mobilen i en uppsträckt hand  och gråter. Det ärunder Outlaw Pete.

Jag ser alla dessa par som vaggande håller om varandra, för att värma sig och för att Springsteen gör dem kära igen.

Jag ser ett gäng överförfriskade unga män dansa vilt och glatt bredvid ett härligt tjejgäng som sneglande vickar på höfterna. Tills en av grabbarna går över till tjejgänget och bjuder upp en av dem till en slags bugg. Plötsligt blandas killarna med tjejerna, som om det vore ett mellanstadiedisko, och blygheten och förväntningarna målar rodnande rosor på deras kinder medan de dansar tillsammans allihop.

Det är fint.

När Bruce sen spelar Fade Away så gråter även jag.

Now baby, I dont wanna be just another useless memory holding you tight
Or just some other ghost out on the street to whom you stop and politely speak when you pass on by vanishing into the night
Left to vanish into the night
No baby

I dont wanna fade away
Oh, I dont wanna fade away
Tell me what can I do what can I say
‘Cause darlin’ I dont wanna fade away

PS. Springsteen refererar till sin fru som “hans kvinna”. Jag tycker det är fint. Det finns en kvinna i hans liv, det är hon. Hans kvinna.

Laddar för kvällen

Idag är det jag som sätter på mig bandana och skinnpaj.

Ni vet varför.

Vad jag gjort idag? Njä, inget speciellt…

Så ni trodde jag var förutsägbar och elitistisk? Ni hade fel. Idag åkte jag in till NK, helt spontant, och såg Paul Potts framföra tre sånger på en liten, liten scen strax innanför ingången. En av låtarna var Memories från Cats, fast på italienska. Den tredje låten var Nessun Dorma. Folk grät.

Sen köpte jag en halsduk av ypperlig kvalitet, åt italienskt och åkte hem och sjöng Extremes fula 90-talsballad More than words till gitarrkomp. Sån är jag.

Party on, Wayne!

Jag välkomnar hatet

Äntligen är det okej att hata Oprah! Jag har länge propagerat i detta tysta för detta men har motarbetats av högre makter. Men nu verkar vindarna vända, och jag välkomnar denna utveckling. Detta är i sanning en glädjens dag!

Jag. hatar. Oprah.

Jag hatar hennes krokodiltårar, hennes råd som ska låta genomtänkta och smarta (“Det är viktigt med tid för sig själv”), hennes livsstilsmumbojumbo (“Jag har insett att ordning gör det lättare att leva”) och hennes fejkade engagemang i allt från barnhemsbarn i Johannesburg till dokumentärfilmare.

Jag ser igenom dig, Oprah Winfrey. Jag ser en dollarsedel av plast i ditt hjärta.  Du är falsk och jag hatar dig.

Nu har drottningen av dagteve petats ned från förstaplatsen på Forbes lista över de mäktigaste kändisarna (en plats hon innehavt i ett sekel, ungefär) till förmån för Angelina Jolie. (På vilket sätt Angelina är mäktig är förstås en annan relevant diskussion.) Betyder detta att Oprah börjar förlora greppet om den amerikanska hemmafrun? Vågar man hoppas på att man nu börjar inse att hela Oprah-maskinen, bokklubb och tidning och allt, egentligen bara är en luftbubbla? Vågar man hoppas på att mänskligheten äntligen ser att Hin Håle är en programledarkvinna med mycket mascara? Jag håller inte andan direkt, eftersom hon vilselett så många, men jag hyser ändå mer hopp än någonsin.