Rolig dag på kontoret idag annars. Helena Lindblad lånade över mig till “Kulturen”. Jag fick ringa slumpmässigt utvalda personer och be dem uttala sig om Michael Jackson. Fun stuff!

Eller, de var väl inte slumpmässigt utvalda. Men det blev lite så till slut eftersom inga av de självklara valen var hemma. Alla är på semester och det blev alldeles för många “Jag ska göra vad jag kan, jag återkommer”-svar från PR-människor.Så jag fick börja ringa efter eget tycke.

Jag ville hemskt gärna prata med Björn Skifs, Orup och Magnus Uggla men fick inte fatt i någon av dem. Ringde ett nummer jag tror och hoppas går till Michael B Tretow också, det hade varit något. Men tji.

Tji.

Allt som allt – en intensiv och snurrig dag på redaktionen. På stan-Måns hittade en bortglömd godispåse från förra veckan. Fest!

Men allra bäst – och det här får ni inte sprida till någon – var att jag fick hyfsat positiv respons på några kapitel från min roman. Från ett förlag alltså, och en äkta förläggare. Det betyder att jag med största säkerhet vet vad jag gör med all min lediga tid framöver. Jag kommer att vägra svara i telefon och jobba stenhårt på att utvecka olika  excentriska drag. Eftersom jag bestämt mig för att skriva en klurig, lite ryckig men hyfsat smart romcom i bokform.

Okej, Little Miss Sensitive…

Men herregud, tagga ned! Allt jag skrev var att jag tycker synd om Bubbles som blir ensam. Detta skrev jag på På stan-bloggen och sen ramlar det in hat-kommentarer. De kallar mig ironisk och okänslig. Snälla ni, jag är inte Kristian Luuk. Jag tycker synd om Bubbles. Är det verkligen omöjligt att ta på allvar?