Tillbaka till den liggande arbetsplatsen

Idag jobbar jag hemifrån. Älskar konceptet. Ständigt färskbryggt kvalitetste (importerat från USA, annars får det vara) bredvid sängen som idag är min arbetsplats. Älskar att jobba från arbetsplatsen sängen.

Vad ska jag göra idag? Få se nu? Jo, lyssna på musik av det där nya stjärnskottet som jag ska intervjua, ringa lite sköna krogar och komma på lite roliga saker att säga om 90-talet.

Ah. Det är som frilansdagarna all over again!

…vilket får mig att tänka på hösten. Yikes. Jag har ju hela tiden, fram till nu, sett mitt vik på DN som en temporär och berikande paus från mitt egentliga kall som frilansare.

Men nu, efter ett par månader i sadeln så tänker jag att min tid som kringkuskande junketjournalist är över. Dags att kasta in handduken? Resandet börjar kännas jobbigt, det tar tre dagar att ta igen sig efter en transatlantisk flygtur, alla tidningar jag skriver i verkar lägga ned, dra in eller bara långsamt dö. What’s in it for me?

Jag kanske har haft mitt roliga. Och nu är det dags att söka fast tjänst. Två ord jag tidigare både hånskrattat åt och gjort fuck you-tecken till.

Jag börjar tänka på pensionen. Pensionen! Jag tänker föräldrapenning. Jag tänker på den äckliga, alldeles för gamla, australiensiska som dyker upp på junkets titt som tätt och flirtar med de manliga stjärnorna och ställer “frågor” i stil med “Det märktes att du njöt av nakenscenen, mate…?”. Tänk om jag blir som hon. Eller som vår svenska, manliga motsvarighet som borde lagt ned för länge sedan eftersom han varken kan skriva eller ställa frågor utan liksom bara kuskar runt. Vill jag bli sån? Nej!

Sängen må vara en bra arbetsplats men tyvärr provocerar den också till eftertanke.