Guds uttänkta plan

Så det var med viss frid i hjärtat jag sjöng karaoke igår på O’Leary’s. Karaokevärdinnan var samma frodiga kvinna (Mimmi!) som veckan innan. Permanentat hår och psalmröst. Även igår inledde hon kvällen med Chers Black Lady. Verkar vara hennes paradnummer.

Hennes assistent/ljudtekniker/sidekick är en rund man med svart t-shirt, svarta jeans och förvirrad rodieblick.

Undrar om de är ihop? Tanken slog mig. Det kanske är deras grej, att åka runt på olika pubar och köra karaoke? Han sköter det tekniska och hon är “ansiktet utåt”. Senåker de hem, tar av sig jobbkläderna och sover tillsammans. Kanske?

En tanke som är både värmande och tragisk på samma gång.

Jazzin’ away

Kära vänner!

Det här är jag jazzin’ away. Jag gillar att köra mina verbala jazzhands. Det vet ni. Det tänker jag fortsätta att göra också, men på en annan adress. Nämligen den här: www.folkvett.se/jazzhands

På folkvett.se hittar ni mig och några finfina kollegor. Vi känner inte varann. I alla fall känner inte jag dem, men vi drivs alla av att skriva saker på bloggvis och därför samlas vi under gemensam flagg. Jag tycker det är bra.

Allt fortsätter som vanligt alltså. Same but different, som det heter.
Vi ses där helt enkelt!

Bästa hälsningar
Jazzhands aka Caroline Hainer

Breaking News

Jag avslöjar det nu; Jazzhands ska byta adress. Jazzhands flyttar. Till en betydligt enklare adress än den nuvarande.

Lite sorgligt. Det har varit en bra adress. Ett home away from home. Men det här är endast en fysisk flytt. I sinne och form förblir Jazzy densamma.

Stay with me.

"Gammelmedia"

Konversation på Facebook

Caroline
Du ska inte se schlagern på storbild, duuuuude?

Jonas
no way, josé
jag ska på födelsedagsmiddag hos min syster (skönt att ha en ursäkt)

Caroline
Äh, tönt

Jonas
Men du ska dit och sjunga karaoke?

Caroline
Men nästa lördag då? Då är det ju FINAL
Jag har bestämt mig för att totalt omfamna schlagershittet i år så svaret är ett rungande ja.

Jonas
då ska jag på konsert på Kungliga Dramaaaaatiska teatern

Caroline
Again: tönt!
Nästa gång vi ses blir det fan wedgie…

Jonas
Åh, din gamla mobbare. Där har du din romantitel: “A bully in nerd’s clothing”

Caroline
Bra. Och precis som senaste 24 börjar med ett långt försvarstal för tortyr ska min roman börja med “Det finns faktiskt tillfällen då en wedgie är absolut nödvändig”

Jonas
Det är i höjd med “Äntligen stod prästen i predikstolen.”

Den insmickrande känslan av att vara ett A-barn

Jag är först på kontoret igen. Igen! Jag älskar den lagom pösiga känslan som infinner sig, ungefär som man vunnit en tävling. Jag vann, jag kom in först på kontoret. A-barnet strikes again.

Nej, jag vet inte heller vad som menas

Andras drömmar är vanligtvis föga intressanta. Så jag lovar att hålla det kort:

Jag drömde att jag hade en kärleksförhållande med en bergsåsna (som i och för sig mer såg ut som en ponny) som heter Tony. Han var känslig, romantisk och uppskattade litteratur.

Vi fick hålla vårt förhållande hemligt, bara en kompis (Tonys egentliga ägare) kände till det hela. När kompisens mamma ville döda Tony och servera honom som mat fösrökte vi rädda Tony. Det slutade med att vi lyckades och Tony försvann upp i bergen. “Han är baptist, förstår du”, förklarade kompisen. “Han kommer att ta sig upp till templet där på bergets topp. Han kommer klara sig”.

Det är tveksamt om jag tar upp den här drömmen med min terapist på måndag. Troligtvis inte.

Breaking news!

En tant på redaktionen säger “Spielbög” istället för “Spielberg“.
Det är så bra att resten av veckan kommer te sig som tråkig, vad som än händer.

Kris i befolkningsfrågan

Jag lägger min röst på Val Kilmer

För övrigt anser jag att Val Kilmer bör vinna melodifestivalen i år.

Såg schlagerfestivalen på storbildsteve igår (frågor på det?).
Jag resonerade som så här att om man ska se schlagern på storbild (och det ska man) så bör man omfamna hela spektaklet, alltså i all sin svenniga glans, och köra ett svennebananrace fullt ut.

Så det fick bli O’Leary’s. Gratis popcorn, unga snubbar med beanie på sig inomhus, fulla tjejer med cleavage, burgertallrik och “tjejerna från jobbet”-gäng.

Det var fullpott med andra ord.

Dåligt ljud, dock, men fantastiskt stor bild! Så kanske missuppfattade jag låtarna en aning – de hördes faktiskt inte – och gick denna vecka mer på scenshow än melodi. Kanske var det därför jag inte för mitt liv kunde fatta att Mattias favorittippat den där storbystade lajverskan Dawn Finer. Att hissa upp sig själv på en – fysisk alltså – piedestal gör ingen schlager.

…Men det gör ett gäng Top Gun-imitatörer och en Val Kilmer på lead!

Jag blev först stum när Star Pilots gick på. Mållös. Absolut mållös. Många tankar rusade genom huvudet. Är detta möjligt? Vilket år befinner vi oss i? Har jag missat nåt? Och har jag inte hört den här låten förut? Men sedan satte hjärnan ned foten och sa “Omfamna, för fan! Du bad om svennighet och när du får det så blir du snobbig och hånar? Det är fel!”

Hjärnan har rätt.

Vad begär jag? Underhållning, en scenshow utan like och en skön dänga. Star Pilots levererade. De får min kärlek, därför.

Mattias hotar mig med saker. Jag tror till och med att han skäms för mig. Och jag är ledsen, vännen, jag är verkligen hemskt ledsen. Men de där piloterna talar till mig. På ett sätt som inga pampiga fantasy-bröst i världen kommer att göra. Jag vet att det smärtar dig att höra, men jag la ungefär trettio spänn på att rösta fram dem till andra chansen igår. Jag röstade på dem tre gånger. När man ringde svarade de och sa “Hej, vi är Star Pilot! Tack för att just DU röstar på oss!”.

Nej, det är NI som ska ha tack, viskade jag ödmjukt. För att ni ger mig allt jag vill ha en lördagskväll på O’Leary’s.