Orientalism

Jag har ju en soft spot någonstans för orientalism och kolonialromantik. Jag skriver om vårens skönhetstrender för Bon och roas.

När jag läste socialantropologi gillade jag att läsa om den gamla skolans antropologer som klädde sig i khakihatt och levde med naturfolket och i sin entusiasm och fascination ansåg sig bli en av dem.

Lite som “Common People“. Man slummar och lever bohemliv men behöver aldrig oroa sig för att dö av misär. Det finns alltid en utväg, om den dagen skulle komma och det gör den ju ganska snart när man tröttnat.

Jag gillar också bilden av naturkvinnan som eldig och passionerad. Eftersom hon inte blivit tam av civilisationens strama hand ännu. Det roar mig därför något oerhört att läsa pressreleaser från Chanel, som hyllar “den förföriska zigenerskan” som har “rytmen och sensualismen i blodet” i sin nya sminkkollektion. Får man skriva så 2009 utan att någon reagerar? Allvarligt.

Spaning: när det gäller pressreleaser från sminkföretag är det som om tiden stått stilla. Kvinnor är förföriska och lockande och män är riktiga män. Senaste supermanliga doften från YSL (La Nuit de L’Homme) marknadsförs med en av världens manligaste män, Vincent Cassel, i en liten film av en av världens manligaste regissörer, Gaspar Noé, beskrivs så här:

“A darkly handsome man whose irresistible charm and seduction sweep away everything in their path. A night full of promises…”

Helt modernt känns det inte. Även om doften är underbar.

Jag vill leva i förnekelse

Jag är sjuk. Men det låtsas jag inte om. Jag väljer att leva i total förnekelse istället.

Det var visst inte 24-baksmälla, det var en annalkande förkylning. Något rasslande till i kroppen i natt, efter tre dagars diskret huvudvärk, och nu rinner näsan som om min kropp enbart bestod av sekret.
Det kanske den gör förresten? Det känns onekligen så.
Någon eller något har rejv i mitt huvud. Utan min tillåtelse.

Jag kollar den här länken som jag fått från min fashion-kompis Roni. Den räddar situationen. Ett Karl Lagerfeld-citat om dagen har en läkande verkan.

Nu: jobbmöte.
Sen: hemgång och sova. Dricka juice. Beklaga mig.

Men inte för att jag är sjuk. Bara för att mina ögon håller på att sprängas.

Undersökning

Dagens modefråga på den här sidan om klädvård lyder:

Sista svennesucken

Nu är det över. Sista sucken igår på ett fullsatt O’Leary’s.

Publiken gav en liten fingervisning om hur det skulle gå. Hälften jublade, hälften buade åt Sarah Dawn, denna outhärdliga kvinna i fantasykläder.

Det är möjligt att jag startade buropen.

“Man får intrycket att de har en gaffeltruck på scenen” var FilmfestivalsMattias analys av hennes nummer. På pricken, tycker jag.
(DN-Mattias, hör du mig?)

Jag startade jublet för Måns. Jag vet inte var det kom från men plötsligt blev jag våldsamt förälskad i ynglingen. Hur kan jag ha missat hans nummer? Star Pilots stod i vägen, antagligen. De är ju flera dessutom.

Nå. Störst jubel rev operapopen ned på O’Leary’s och där, i den sekunden, borde man ju sprungit till närmaste ATG-ombud och satsat en hundring. Då hade man varit 2000 kronor rikare idag.

Karaoke på det, i vanlig ordning. Det var kö framme vid scenen. Samma högstadielärargäng var där som förra veckan. De körde samma reportoar också, lite Thåström, lite Bowie. En av dem, Arne, kom fram och hälsade med ett “Är ni ofta här och sjunger?”.

Highlights:

1. Fox-Linnéa sjunger dansbandslåt och folk börjar spontanbugga.

2. Närsynt, medelålders dam med kutrygg och Gudrun Sjödén-kläder sjunger  Proud Mary. Hon ser dock inte texten och tycks inte höra sången heller. Kompenserar genom att rulla höfter och Tina Turner-dansa, något som urartar i en stillastående form av träningsformen “idioten”.

3. Överförfriskad, ung herre i kostym sjunger Angels fast påpekar att han “inte kan låten så bra, så ni kan väl sjunga med”. Han ljuger inte. I instrumentalpartiet talar han försöriskt till publiken “Ja, det är en jävligt fin låt det här…” Han har lokalens samtliga tjejer med sig på sin sida.

4. Snubbe i hästsvans, batiktröja nedstoppad i jeans med hög midja sjunger Eloise och vevar skönt med armarna. Grymt drag trots att han missar ingången på varje vers. Avslutar numret med en knuten näve i luften. Snyggt!

Jag och mitt rena inre

En kväll hamnade jag på en liten taverna i Rom med en framstående kollega på DN (=underbar mening, inte sant?). Av naturliga skäl framkom att jag inte dricker alkohol. Eller röker. Har aldrig någonsin gjort något av dem. Jag har heller inte druckit kaffe. Han spontana reaktion på detta var: “Du måste ha ett så rent inre!”

Jag gillar tanken.

Idag önskar jag dock att mitt inre var mer på den orena sidan, i alla fall att det var mer tåligt. Två timmars 24 och lite för lite sömn och jag är däckad. Ont i huvudet och ryckig gång. Seg i tanken och sluddrig i tal.

Jag kallar det för en 24-baksmälla. För det är vad det är.

Var det någon som sa att de blivit "för gamla"?

 

(Ja, det är Harry Potter-Ron!)

Potterheadz unite!

För ett par år sedan bestämde vi oss för att vi skulle se Harry Potter som riktiga fans. Vi ville inte gömma oss längre. Vi kunde stå för vår Potter-kärlek. Öppet!

Så jag, Erik och hans syrra gick på bio, mitt i sommaren, klädda i Gryffindorfärgade kläder; purpur och gult. Julia, Eriks syrra, var finast. Hon hade en randig klänning.

Ingen lade märke till vår ansträngning. Förutom några höglivade fyllon som skrålade åt oss utanför bion. De verkade entusiastiska över vår klädsel. När vi kom närmare insåg vi att de skrek “FÄRJESTAAAD!” åt oss.

Nå.

Nu är det snart dags igen. Och Erik värmer upp med både Gryff-halsduk och Gryff-slips! Han har dessutom myntat ordet “Potterhead” och det är vad vi är. Yeah!

Män är från mars, kvinnor är från Venus, ni vet.

Två damer satt bredvid på indiern idag. De snackade skit om sina män och sina liv. Den ena hade skinnjacka på sig och en “tro inte att du kan sätta dig på mig bara för att jag är kvinna”-attityd och den andra “slutat bry sig”-frisyr och stickad polo. Närmare fyrtio år. Flerbarnsmorsor, med största sannolikhet.

Dam ett:

“På pappret ser det kanske och som om jag och Henrik gjort massor med saker tillsammans men kollar man närmare så är det inte alls så. Som skidresan till Sälen. Då fick ju han plötsligt streptokocker och blev sängliggande. Ja, det var ju kul.”

“Henrik fick streptokocker förra helgen också, helt mystiskt, när vi skulle till Tina och Lasses dop. Då kunde han plötsligt inte komma med för att då fick han en släng streptokocker igen. Man bah jaha, det är ju egentligen dina kompisar, inte mina ens.”

“Han har fått streptokocker tre gånger på fyra månader nu”.

Dam två:

“Han går omkring och är undermedvetet bitter på mig för att jag inte har nåt jobb och jag går omkring och är undermedvetet bitter på honom för att vi flyttat till Flen där det inte finns några jobb för mig att söka.”

“Min sämsta sida, och det kan jag säga helt ärligt, är att jag har så svårt för gnäll. Och dumheter, jag tål inte dumheter och det kan jag säga, helt ärligt, är det sämsta hos mig”.

“Jag ogillar verkligen när han har fel. Alltså inte typ jag tycker så här, du tycker så där, därför har du fel. Jag menar när han verkligen har fel. Jag blir så arg när han verkligen har fel och fortsätter säga att han har rätt!”

Vinnarskalle

Varför intresserade jag mig inte för sport i ung ålder? Varför oh varför.

Jag försökte inte ens halvhjärtat, sport var ingenting för mig. Men hade jag haft påtrivande, stränga friskusföräldrar så hade jag kanske blivit hooked och tänk vilken kropp jag skulle haft. Och vilka matvanor! Råggröt och äppelmos till frukost varje dag antagligen.

Jag är ju nämligen någon slags ofrivillig tävlingsmänniska som ser en konkurrent och medtävlare i alla på gymmet. Sitter jag i roddmaskinen bredvid A vill jag ro snabbare och hårdare än honom. Bara för att. Trots att detta är en fysisk omöjlighet på alla sätt, inte minst för att A är gammal fiskargubbe (fiskarkille?) som spenderade hela sin ungdom med att ro. Han är dessutom kille och har väl utarbetade överarmsmuskler. Spelar ingen roll, någonting inom mig måste klå honom ändå.

Priset: lätt träningsverk i svanskkotan idag.

Så tänk, tänk om jag i min ungdoms glansdagar hade kunnat sätta min vinnarskalle på att sport var grejen. Då hade jag inte behövt svettas som en glansig gris på Friskis & Svettis idag. Jag hade haft en idrottares starka men slanka kropp och sett ned på soffpotatisar och folk som köper lösgodis. Troligtvis hade jag också haft bättre hy. Men jag hade antagligen också hatat mina föräldrar som inte tillät mig utveckla min sociala och kreativa sida så jag antar att det hela ändå kanske utvecklade sig till det bättre.

Kanske.

En annan grej om lördagen

… är ju att på O’Leary’s fanns ett gäng snubbar och damer i någon slags medelålder. Säg 45+. Tänk illasittande jeans, högstadielärare i kemi och två kraschade äktenskap. Den typen. En kvinna som körde höftrullningar på scen medan hon sjöng och en lång, smal snubbe i pipskägg, hästsvans och flint. (Creedence, givetvis)

Grejen var att detta glada karaokegäng fick sjunga två gånger var innan det var vår tur. Detta trots att “vi” lämnade in våra lappar med sång-önskemål innan dem. Det blev därför lite onda blickar på lärargänget, till och med så att vi gick fram och påpekade för “karaokevärdinnan” att det var vår tur nu att sjunga och att dom hade fått sjunga två gånger och vi ingen gång!

Jag vet inte varför jag vill berätta detta. Men världen bör få veta, antar jag. Orättviser sker överallt, på alla plan i samhället.