Detta inlägg är inget för de som ogillar känsloyttringar av generande sort. Eller cyniker för den delen. Varning för sentimentalitet!

Det är kallt ute, och mörkt. Fingrarna blir stela och öronen röda. Jag ligger hemma under täcket, lägenheten känns kall och jag känner mig dimmig. Kanske är jag fortfarande sjuk?

Jag bestämmer mig ändå för att gå och träna lite. Trots att alternativet, att ligga kvar under täcket, egentligen känns mer lockande. Men jag måste komma ut, annars kommer jag bara att tänka för mycket, på mormor som är sjuk och ger bort alla sina ägodelar, eller på pappa som inte finns och hur jag slutat åka till kyrkogården eftersom det känns så tomt och sorgligt.

Varför känns det som att vara med i en amerikansk film när jag går till gymmet? Som att jag kommer att stöta på någon oväntad person bara jag går in i salen. Som om kameran zoomar in på mig när jag, med iskall med distanserad blick, koncentrerar mig i roddmaskinen. För dramaturgins skull borde jag kanske springa på löpband. Det gör de alltid på film.

Man ser ofta samma ansikten där. De målmedvetna, svettiga och enträgna gymmarna med iPods. Är jag en av dem nu? Tänker de samma sak om mig när de ser mig där? “Hon går ofta hit”.

Det är en sån där gråtig dag idag. De dagarna kommer ibland men inte lika ofta som de brukade och det är ju bra. Det finns en gråtskala hos mig, från förtvivlan till någon slags renande gråt som har något förlösande över sig. Idag är det mest automatiskt uppgivet. Mitten av skalan kanske. Dock under kontroll. Jag har hållit tillbaka en del.

Jag gråter ju jämt, så är det. Flera gånger i veckan. Jag har börjat ursäkta mig med att säga “Jag vore ju inte jag annars” när jag råkar brista ut i någon annans närvaro och sitter där och torkar ögonen. Men det är skillnad på gråt och gråt, som sagt.

Ibland är jag så trött på att tårarna rinner hela tiden. Det känns lika tröttsamt som att borsta tänderna eller tvätta ansiktet vissa dagar, men likt förbannat händer det.

Efter gymmet gick jag till ICA och handlade sorgliga matvaror som messmör och två bananer. Varorna såg sorgliga och ensamma ut på bandet. Kombinerat med min slafsiga gymoutfit och det svettiga håret i hästsvans såg jag mig än en gång zoomas in av en filmkamera. Cue ensam musik.

Ut till Östgötagatan och snöflingorna. Jag passerar nedsläckta, stängda affärer. Jag  är plötsligt helt och hållet ensam på hela gatan. Det snöar lätt, jag hamnar under en gatulampa, när jag ska svänga in på min gata. Då hör jag Springsteens The River komma ut från ett fönster. “…now those memories come back to haunt me...” sjunger han. Högt och klart någionstans ifrån.

Jag måste stanna upp.

Ett sånt totalt filmmoment. Var är kameran? Var den än är zoomar den in på mig där jag står med Ica-kassen i handen, under en gatulykta, medan det försiktigt snöar, och hör en Springsteen-låt jag hört tusen gånger och egentligen inte ens gillar så mycket, plötsligt låta som en varm kram, ett soundtrack och ett meddelande om ensamhet fast man är två.

“Now all them things that seemed so important
Well mister, they vanished right into the air”

Och jag börjar gråta såklart. Högt och okontrollerat. Med Ica-kassen i handen och hästsvansen som nickar upp och ned av skakningarna. Snön faller och jag känner för att göra detsamma. Skulle inte det vara vackert? Att ramla ihop på gatan, till ljudet av Springsteen, och titta upp mot den mörka himlen och gatulyktan och se snön falla?

Jag går hem. Jag lägger mig raklång på sängen. Känner att jag gråtit klart för idag. Nu är det dags att tvätta ansiktet och borsta tänderna.

“Is a dream a lie if it doesn’t come true
or is it something worse?”

/Caroline

• Postad 2009-03-24
• av Jazzhands
• Kategori Uncategorized
• Kommentarer: None

Etiketter None