Vinnarskalle

Varför intresserade jag mig inte för sport i ung ålder? Varför oh varför.

Jag försökte inte ens halvhjärtat, sport var ingenting för mig. Men hade jag haft påtrivande, stränga friskusföräldrar så hade jag kanske blivit hooked och tänk vilken kropp jag skulle haft. Och vilka matvanor! Råggröt och äppelmos till frukost varje dag antagligen.

Jag är ju nämligen någon slags ofrivillig tävlingsmänniska som ser en konkurrent och medtävlare i alla på gymmet. Sitter jag i roddmaskinen bredvid A vill jag ro snabbare och hårdare än honom. Bara för att. Trots att detta är en fysisk omöjlighet på alla sätt, inte minst för att A är gammal fiskargubbe (fiskarkille?) som spenderade hela sin ungdom med att ro. Han är dessutom kille och har väl utarbetade överarmsmuskler. Spelar ingen roll, någonting inom mig måste klå honom ändå.

Priset: lätt träningsverk i svanskkotan idag.

Så tänk, tänk om jag i min ungdoms glansdagar hade kunnat sätta min vinnarskalle på att sport var grejen. Då hade jag inte behövt svettas som en glansig gris på Friskis & Svettis idag. Jag hade haft en idrottares starka men slanka kropp och sett ned på soffpotatisar och folk som köper lösgodis. Troligtvis hade jag också haft bättre hy. Men jag hade antagligen också hatat mina föräldrar som inte tillät mig utveckla min sociala och kreativa sida så jag antar att det hela ändå kanske utvecklade sig till det bättre.

Kanske.