Lycka är en fryntlig man som steker köttbullar!

Jag gissar att han heter Bosse. Han måste heta det.

Jag hittar honom på familjebilder. se där jag går in ibland och bläddrar. Man blir på så gott humör då. Där står Bosse och steker köttbullar och bara ser störthärlig ut.

Eller, som A påpekar: “Det som Scan och killarna lägger ner miljoner misslyckade kronor och timmar på att förmedla har han bara i sig, helt gratis.”

Allt jag vet om honom är att han bor i Västra Götaland och att bilden är från förra årets midsommar. Det svider i mig att jag inte känner Bosse och aldrig kommer att få äta hans köttbullar. Jag hade velat vara där på midsommar.

Först hade jag retat mig på lillkillen i bakgrunden. Han är antagligen uppspelt och högljudd. Och måste han STÅ på diskbänken? Men Bosse hade bara skrattat gott åt barnbarnet och gett honom en blöt pruttpuss på kinden, kanske en klapp i rumpan. Sen hade han lagt upp ett asgarv och rör om i stekpannan. “Snart blir det mat i magen!” hade han skockat glatt.

Garv på det.

Vi hade snackat bergvärme och nystekt aborre, Bosse och jag. Kanske om semester och hur man blir av med myggen. Jag hade sagt nåt i stil med “Ja, herregud, Bosse, det är inte lätt!”.

Han hade kanske mig säkert nåt. “Snäckan” eller “Snärtan” eller “Journalisten”. Kanske nån variant på det, typ “Murveln”. Det skulle jag gilla. Varför kallas jag inte för saker? Jag vill kallas för saker.

“Kom nu, Murveln! Nu är det mat!” hör jag Bosse ropa. “Kommer!” ropar jag tillbaka och känner köttbullsdoften ta över.

Innan världen mörknar

Bäst att blogga då, innan Earth Hour tvingar mig att släcka allt, inklusive datorn.

Hemma efter en eftermiddag hos mormor som bestämt sig för att hon vill dö. Hon har bett en socialtant komma till henne i veckan för att prata om saken. Mormor är stenhård. “Jag har vant mig vid ensamheten”, säger hon. “Så tanken på att ha folk omkring mig verkar jobbig, jag vill inte flytta till ett hem”.

Hon säger att hon vill flytta till ett rum med “bara en säng, ingenting annat”. Bara en säng. Bara ett rum. Jag säger att det låter för sorgligt. Mormor säger att hon inte orkar ta hand om någonting längre, allra minst sig själv. “Jag vill bara ligga ned”. Hon ser ledsen och gammal ut. Tar av sig glasögonen och gnuggar ögonen.

Jag vill gärna tro att hon överdramatiserar en smula. Det verkar finnas drag av sådant i min familj. Men det sorgliga är att jag inte tror att hon gör det. Inte den här gången. Det är så hon känner. Och hon är envis.

Idag bjöd hon över mig för att hon ville ge mig arvsaker i tid. Tanken är givetvis intelligent och god. Men jag blir såklart illa till mods. Varför skulle jag inte bli det?

Hon har lagt fram en brokig skara föremål på ett bord. Vissa som jag är bekant med sedan jag var liten och vissa jag aldrig någonsin sett förut. Det är en knasig samling grejor som ligger där: hennes och morfars vigselringar, ett tennfat, en femkronorssedel och en guldberlock i form av Nefertiti. En tavla med en madonna, morfars gamla Omegaklocka som han fick av “jobbet” och så tre påsar med gamla mynt.

“Den här fick jag av din pappa”, sa hon. “Så jag tycker du borde ha den”. Hon tar upp en liten sjöhäst. Perfekt torkad, varenda liten millimeter intakt. En sjöhäst? Istället för ögon har något klistrat dit världens minsta ädelstenar, så att man ska slippa se de döda hålorna. Jag började genast tänka på om pappa köpte den (och var? när?) med tanke på mormor. Den är jättefin. Jag har ingen aning om vad jag ska göra av den.

Mormor pekar på saker, som en tung byrå och en stor, pampig tavla med guldram. Hon vill veta vad jag vill ha när hon dör och jag blir inte ledsen men matt. När jag säger byrån men inte tavlan känns det som om jag sprungit två kilometer. Jag måste sätta mig. “Det är bra att veta”, säger mormor och får ett mindre kärlkrampsanfall. Hon sätter sig och tar sin medicin.

Jag gör i ordning te till oss. Hon undrar om jag vill ha matsilvret. “Du kanske kan sälja det?”. Gud, allt känns så otroligt konstigt. Jag gråter inte, jag vill bara lägga mig och sova. Vi äter köpekakor fulla av transfett och mormor kör sin vanliga harang om hur hon inte kan baka längre, om hur fingrarna inte lyder och allt bara går sönder.

Vi kollar på porslin som står högst uppe på en hylla i ett skåp. En ishink, en burk för tandpetare i form av en beefeater (mormor köpte den i London på åttiotalet, säger hon), en pampig, kinesisk vas och en judisk, åttaarmad ljusstake. Saker man samlar på sig under ett 93-årigt liv. “Ljusstaken köpte Karin i Israel”. Jag ber att få ta hem en märklig fyrkantig tesked som jag hittar i en låda och mormor blir glad. “Skönt att kunna ge dig något du vill ha”, säger hon.

Jag åker hem ganska nollställd. Jag är inte på gråthumör alls, snarare bara trött. Kommer hem och mår plötsligt illa. Kanske alla transfetter. Eller smaken av annalkande ensamhet. Jag måste lägga mig ned och bara stirra upp i taket en liten stund. Mormor har vant sig vid ensamheten men det har inte jag. Hoppas det inte kommer ta 93 år för mig också bara.

Inlägget som kommer orsaka både igenkänning och total "fattar ingenting":

Är Yves Rocher det konstigaste sminkmärket som finns? Ja, det är det.

Smink baserat på postorder är skumt i sig. Smink baserat på “kupongerbjudanden” och modeller som poserar antingen med barn eller halvnakna i duschen är ännu skummare.

Ändå lever märket kvar och är nu inne på sitt 26:e år. Svenska falangen har 350 anställda. Franska huvudkontoret 4000.

Vi snackar alltså stort företag. De gav oss kokosoljan. De gav oss  “introduktionserbjudandet för 19.95, tillkommer endast porto på 39.90  kr”. De har 350 anställda, bara i Helsingborg.

Här, ett Yves Rocher-relaterat minne från min konstnärsvän Frida. Jag tror hon faktiskt precis  sätter fingret på vilken roll den konstiga firman spelat i våra liv.

“När jag och min elaka kompis Erica var 16 så dejtade hon en kille som two-timade henne med en tjej som var 26. Vi var då helt feministiskt underutvecklade och riktade allt hat mot tjejen som vi dessutom tyckte var bisarrt gammal. I ren ondska okynnesbeställde vi därför tonvis av rynkkrämer på Yves Rochers postorder i den uråldriga tjejens namn, som förmodligen alltså kom hem till henne. Där fick hon kan man säga… Shit vilken dålig människa jag har varit. Gör tonåringar såhär eller var vi Satan reinkarnerad?”

Nej, ni var inte satans barn. Ni tolkade bara Yves Rochers affärsidé. Ni vände den emot honom. Man kan säga att ni missbrukade den men det hela blev till ett statement och än idag förknippar både ni och vi sminkmärket med billig postorder av förolämpande sort (det fattade ni ju redan som 16-åringar alltså).

Jag tänker på detta då jag passerar deras konstiga butik med dess konstanta “Halva priset på massor av produkter”-skyltar. Deras aktuella erbjudande är faktiskt “Elegant designklocka utan extra kostnad som tack för din beställning”.

Och så lite skoj på det

Känsliga personer varnas!

Detta inlägg är inget för de som ogillar känsloyttringar av generande sort. Eller cyniker för den delen. Varning för sentimentalitet!

Det är kallt ute, och mörkt. Fingrarna blir stela och öronen röda. Jag ligger hemma under täcket, lägenheten känns kall och jag känner mig dimmig. Kanske är jag fortfarande sjuk?

Jag bestämmer mig ändå för att gå och träna lite. Trots att alternativet, att ligga kvar under täcket, egentligen känns mer lockande. Men jag måste komma ut, annars kommer jag bara att tänka för mycket, på mormor som är sjuk och ger bort alla sina ägodelar, eller på pappa som inte finns och hur jag slutat åka till kyrkogården eftersom det känns så tomt och sorgligt.

Varför känns det som att vara med i en amerikansk film när jag går till gymmet? Som att jag kommer att stöta på någon oväntad person bara jag går in i salen. Som om kameran zoomar in på mig när jag, med iskall med distanserad blick, koncentrerar mig i roddmaskinen. För dramaturgins skull borde jag kanske springa på löpband. Det gör de alltid på film.

Man ser ofta samma ansikten där. De målmedvetna, svettiga och enträgna gymmarna med iPods. Är jag en av dem nu? Tänker de samma sak om mig när de ser mig där? “Hon går ofta hit”.

Det är en sån där gråtig dag idag. De dagarna kommer ibland men inte lika ofta som de brukade och det är ju bra. Det finns en gråtskala hos mig, från förtvivlan till någon slags renande gråt som har något förlösande över sig. Idag är det mest automatiskt uppgivet. Mitten av skalan kanske. Dock under kontroll. Jag har hållit tillbaka en del.

Jag gråter ju jämt, så är det. Flera gånger i veckan. Jag har börjat ursäkta mig med att säga “Jag vore ju inte jag annars” när jag råkar brista ut i någon annans närvaro och sitter där och torkar ögonen. Men det är skillnad på gråt och gråt, som sagt.

Ibland är jag så trött på att tårarna rinner hela tiden. Det känns lika tröttsamt som att borsta tänderna eller tvätta ansiktet vissa dagar, men likt förbannat händer det.

Efter gymmet gick jag till ICA och handlade sorgliga matvaror som messmör och två bananer. Varorna såg sorgliga och ensamma ut på bandet. Kombinerat med min slafsiga gymoutfit och det svettiga håret i hästsvans såg jag mig än en gång zoomas in av en filmkamera. Cue ensam musik.

Ut till Östgötagatan och snöflingorna. Jag passerar nedsläckta, stängda affärer. Jag  är plötsligt helt och hållet ensam på hela gatan. Det snöar lätt, jag hamnar under en gatulampa, när jag ska svänga in på min gata. Då hör jag Springsteens The River komma ut från ett fönster. “…now those memories come back to haunt me...” sjunger han. Högt och klart någionstans ifrån.

Jag måste stanna upp.

Ett sånt totalt filmmoment. Var är kameran? Var den än är zoomar den in på mig där jag står med Ica-kassen i handen, under en gatulykta, medan det försiktigt snöar, och hör en Springsteen-låt jag hört tusen gånger och egentligen inte ens gillar så mycket, plötsligt låta som en varm kram, ett soundtrack och ett meddelande om ensamhet fast man är två.

“Now all them things that seemed so important
Well mister, they vanished right into the air”

Och jag börjar gråta såklart. Högt och okontrollerat. Med Ica-kassen i handen och hästsvansen som nickar upp och ned av skakningarna. Snön faller och jag känner för att göra detsamma. Skulle inte det vara vackert? Att ramla ihop på gatan, till ljudet av Springsteen, och titta upp mot den mörka himlen och gatulyktan och se snön falla?

Jag går hem. Jag lägger mig raklång på sängen. Känner att jag gråtit klart för idag. Nu är det dags att tvätta ansiktet och borsta tänderna.

“Is a dream a lie if it doesn’t come true
or is it something worse?”

/Caroline

Bara för att det är gratis betyder det väl inte att man inte kan få ställa krav?

Ska man verkligen få ha ett Facebook-konto om man konsekvent skriver tråkiga status updates?

Jag vet inte.

Jag förordar också ett maximum antal statusändringar om dagen. Jag har “vänner” som skriver nya statusuppdateringar varje halvtimme. Inte heller okej. När skriver någon första vett- och etikettboken för Facebookanvändare? För inte hamnar det väl på mitt bord?

Funderar på att författa ett brev till Facebookcheferna men befarar att någon då startar en protestgrupp på Facebook, “Vi som hatar de nya reglerna på Facebook”, värvar femtio tusen medlemmar och så är vi tillbaka i “X ser fram emot helg!” och “Y har ätit grötfrukost”.

Kan jag hjälpa att jag vill se lite ordning och reda här i världen? Nej.

Vet den här sköna mannen hur man njuter av vårsolen, eller vad?

Apropå Moz eller Eugenes ensamma krig

Socionomen och mediamogulen Eugene Fougler har som vanligt en egen “take” på saker och ting. Denna gång Morrissey, apropå nedanstående inlägg.

“Kroppshållningen, brylcremegesten, fläsket, det stora infantila självförtroendet som också ger en air av tafatthet, av klumpeduns. Guldkedjan och den blytunga klockan. Vattentät ner till 100 meter.
Ser ni vem han är lik, mannen i mitten, han med ögonen som kisar som snåla knivar?
Tony Soprano, naturligtvis.”

Eugene Fougler, mina vänner!

Some dreams are bigger than others eller Mozdreamers of the World unite eller Moz's Bones eller…

Man drömmer intressanta saker när man har feber.

Jag drömde att jag lät mig förföras av, och sedan idkade samlag med Morrissey. Han var mycket hårig, men i övrigt ganska benig. “Här!” sa han, “känn på min beniga rumpa!”. Det gjorde jag. Boy, var den benig.

Han oroade sig mest för att jag skulle pressa honom på pengar, kanske komma dragandes med en bastard. Han var riktigt nojig. Han bjöd på en dyr chokladbakelse. Hans manager kom förbi. Morrissey talade då nedsättande om mig. Han trodde kanske inte att jag hörde.

Sen vaknade jag.

Tråkigt slut på det hela. Men ett steg upp från bergsåsnan Tony, i alla fall.

(Note to self: Något mitt undermedvetna anser att jag bör diskutera med min bättre hälft?)

En annan grej: berättar detta för Fredrik som då påpekar att han ofta drömmer om Moz. Är dessa drömmar vanliga, tänker jag då. Är de vår generations “jag drömmer att jag flyger”? I Fredriks drömmar umgås de bara mest. De “snackar, tittar på kläder eller spelar brädspel“. Både fascinerande och rörande tycker jag. Därför:

Efterlysning: Har du drömt om Morrissey? Dela med dig. Världen behöver få veta.

Tankar i feberdimman…

Eftersom jag är sjuk idag – helt däckad – så får det bli ett kort inlägg.

Här är en bild på en låda tomater från Kanarieöarna. Enligt lådan har tomaterna “smak” . Jag blev fascinerad av lådan. Jag tog kort på den.

Det får räcka.

Nu: tillbaka in i dvalan.