Jag är med i leken!

Mattias schlagerbloggar men jag talar direkt till folket. Your pick.

Mannen som tyckte till

Folkets reaktioner, min belöning

Work it!

Min fredag den 13:e-lista med läskiga platser i Stockholm har visst orsakat olust hos en kvinnlig läsare. Trist. Hon säger att min lista inte är rolig alls “men den var säkert menad som sådan”. Tvärtom är den “sårande för folk som bor i Blackeberg” eller som “tycker om att promenera på Gärdet en tidig morgon”.

Ajdå. Det här med läsarrespons är en ny grej för mig. Det här med att de är många (läsarna) och de reagerar. De tycker saker. Och känner saker.

Oh well.

Nu ska jag konkurrera ut Mattias (med ny bildbyline!) och hans schlagerblogg på Kulturen genom att skriva om var man bäst ser schlager i Stockholm, i På Stan.
Konkurrens är en drivkraft man inte ska underskatta. Jag ska få fler klick än honom, så är det. Den som vinner straffar den som förlorar.

"You’re thinking conversion?"

I’m thinking conversion.

Rom lockar fram den lilla katoliken i mig som dyker upp då och då och frågar efter radbandet. Jag har nog aldrig fattat att det finns så många kyrkor i Rom, och alla ser ut som om Donatella Versace inrett dem. Inte en centimeter får gå till spillo, det är en ikon, en målning eller en förgylld staty i vartenda hörn och jag gillar det. Jag lockas av tanken på att flasha radbandet eller ett fett kors på bröstet. För att inte tala om att få göra korstecknet i tid och otid. Det är snyggt, ingen kan säga något annat.

Eftersom pappa var katolik borde de kunna acceptera mig utan omsvep. Värre blir ju förstås om de ska be mig bekänna massa saker, som gudstro till exempel. Men jag tänker mig att de kanske tar sånt för givet bara om man ansöker om att få bli upptagen i deras kyrka? Lite dont ask, dont tell?

Sedan, och jag kanske har fel i detta, kanske det gör att det skapas myter om mig. Det är därför hon inte dricker kaffe, som A påpekade kommer bli en logisk slutledning. Ingen alkohol och inga cigg. Ah, det är därför.

Och så säger jag “nej, men det var innan jag konverterade” och gör därmed mig själv till en enigma.

"You're thinking conversion?"

I’m thinking conversion.

Rom lockar fram den lilla katoliken i mig som dyker upp då och då och frågar efter radbandet. Jag har nog aldrig fattat att det finns så många kyrkor i Rom, och alla ser ut som om Donatella Versace inrett dem. Inte en centimeter får gå till spillo, det är en ikon, en målning eller en förgylld staty i vartenda hörn och jag gillar det. Jag lockas av tanken på att flasha radbandet eller ett fett kors på bröstet. För att inte tala om att få göra korstecknet i tid och otid. Det är snyggt, ingen kan säga något annat.

Eftersom pappa var katolik borde de kunna acceptera mig utan omsvep. Värre blir ju förstås om de ska be mig bekänna massa saker, som gudstro till exempel. Men jag tänker mig att de kanske tar sånt för givet bara om man ansöker om att få bli upptagen i deras kyrka? Lite dont ask, dont tell?

Sedan, och jag kanske har fel i detta, kanske det gör att det skapas myter om mig. Det är därför hon inte dricker kaffe, som A påpekade kommer bli en logisk slutledning. Ingen alkohol och inga cigg. Ah, det är därför.

Och så säger jag “nej, men det var innan jag konverterade” och gör därmed mig själv till en enigma.

Men nej, jag gillar inte Dan Brown!

Brrr! Det måste varit nollgradigt i Rom idag. Just idag när det var dags för mig att göra det svennigaste av det svennigaste: gå på en rundtur i “professor Langdons fotspår”.
Ringer det en klocka? Professor Langdon, huvudpersonen i Dan Browns pinsamma DaVinci-kod.
Fuck alltså.
Uppföljaren heter Änglar & demoner och kommer i filmversion i maj.
Jag hatar Dan Brown. Jag hatar hans böcker (enligt vilka Robert Langdon har “en stålvass men ändå varm blick“). Men man kan ju såklart inte låta bli att fascineras av Roms alla mystiska kyrkor, statyer och – ja – symboler. Så visst njöt jag av rundvandringen även om jag stundtals ville tala om för andra turister att jag “är på ett jobb”. Alltså, jag gör inte rundvandringen för att jag gillar Dan Brown.

Mest gillade jag Sankta Teresa som blev ett helgon efter ett liv i synd. Vid fjorton års ålder fick hon ihop det med sin äldre kusin. Föräldrarna förfärades och skickade henne i kloster där hon, enligt dagboksanteckningar, “tog emot hans spjut fullt av eld i underbara stötar som fyllde mig med glädje bortom reson” vilket nunnorna tolkade som att hon hade himmelska visioner och såg änglar (!). Riiiight…
Andra tolkade det på ett annat sätt, bland annat den kända italienska skulptören Bernini som gjorde en skulptur av henne med halvöppen, njutande mun, slutna ögon och ihoprullade tår. Tolka hur ni vill.
När hon fyllde trettio lämnade hon sitt smutsiga liv bakom sig, blev totalkatolik och därmed helgonförklarad. Mitt favorithelgon so far, helt klart.

Roma – en kärlekshistoria

Jag är i den eviga staden och känner för att uttrycka mig högtravande. Jag har redan gjort det i sms-form. Bedyrat att jag är förälskad i staden vilket, högtravandet till trots, är sant. Redan i taxin hit från flygplatsen blev jag varm av glädje. Taxichaffissen frågade vad jag gjorde här, jag sa att jag är journalist. Han blev entusiastisk och frågade journalista sportivo? Jag sa tyvärr inte och hans entusiasm dog lika fort som konversationen.

När jag sedan passerade Colosseum blev det en wow-känsla i magen. Hotellet är underbart vackert, alla talar underbart dålig engelska och när jag gick ut en sväng upptäckte jag att det växer apelsiner på träden som kantar gatan. Eftersom jag är jag gjorde det mig gråtfärdig.

Åt lunch och försökte samtala på mupp-italienska (tre års gymnasiestudier). Det gick inte, de bara garvade åt mig så vi gick över till engelska. Men kyparen, en äldre elegant herre, såg att jag verkligen ville så han fortsatte blanda in lite italienska ord i konversationen för att vara artig. Riktigt italiensk blev det när han kallade mig “bella” och undrade var jag hade min pojkvän. “Solo, eh?”

En annan sak var att han inte frågade om jag ville ha dessert utan “Och till dessert, signorina?“. Love them, gipskatter.

Nu är det officiellt…

Jag debutbloggar!

Ps. Bildbyline!

Bilden har inget med inlägget att göra