Polska små potatisgynnare

Alltså, jag måste berätta den här grejen fast alla i min omgivning redan hört den. Men så här:

Ibland, på vissa släktmiddagar, kommer det lite skönt folk som alltid har intressanta saker att berätta, oftast världsfrånvända, fördomsfulla “sanningar” de “läst” eller “hört” någonstans. Som att det kommer lastbilar hit, till Sverige, fullastade med polacker som plundrar våra åkrar på potatis. Sedan åker de tillbaka till Polen och säljer det dyrt och tjänas storkovan på detta.

True fact.

Jag tycker att de intressantaste frågorna kring detta är “Hur plundrar man en åker utan att det märks?” (manuellt eller snor man en plog också?), “Hur stor är vinstmarginalen på potatis i Polen, inräknat bensinkostnad från Sverige och polsk arbetskraft?” och “Hur smugglar man lastbilar fullastade med svensk potatis till Polen?” (sticker till Tullen en slant antagligen).

Idag diskuterades detta över en fika på chauffis- och tjenishaket Lisas Café (det kan mycket väl heta något annat) på söder.

Trevliga – och uppenbart intelligenta – Mattias Vestin insåg att om polackerna i fråga tränar någon form av djur att plocka potatisen så tjänar de in arbetskostnaderna. Vilket djur plockar potatis? Vilket djur skulle kunna dresseras till detta? Ett förslag är sumpbäver men jag är inte helt övertygad. Får ta en tankevända till. Sedan är det jag som håvar in cash.

Dagen då Keanus ansikte stod still

Keanu. Vilken kille. Och vilken pangroll han har fått i The Day the Earth Stood Still!

Tänk efter – vad är Keanu allra, allra bäst på? Kanske bäst i världen till och med? Jo, att se totalt nollställd ut. Det kan vi väl alla vara överrens om?
Så ska man casta någon som alien som antar mänsklig form, rör sig som en robot och talar med monoton röst så bör man ju alltså haffa…Keanu!

Det har Fox gjort, och filmen kräver så oerhört lite av Keanu att det är en ren paradseger. Exakt samma saker som han brukar kritiseras för (sitt stela tal, intetsägande blick, obefintliga känsloregister) är här till hans allra största fördel. Fox är genier.

Sug på den här ordväxlingen och försök höra Keanus röst för ert inre:
“Do you feel pain?”
“My body does”

Det är ju genialiskt.

Summa: Jag trodde att remaken av 50-tals-sci-fin skulle vara värre faktiskt, och locka till fler ofrivilliga skratt. Det var ju inte på något sätt gripande, snygg eller tänkvärd men mer underhållande än, säg, snöblaskigt väder. Dessutom är det något roande med att se USA fortsätta göra filmer där USA räddar världen från ondska. Och jag älskar, kanske mer än något annat, klumpig och total oblyg produktplacering. Här i form av en LG-telefon och en Citizen-klocka. Både placerade lite för tydligt i bild, i en film som försöker kritisera vårt västerländska, konsumtionsfixerade sätt att leva dessutom.

Vackert. Så vackert.

Önskelista julen 2008

1. En tam lemur att gosa med.
2. Mod, så att jag kan be folk dra åt helvete då och då. De som förtjänar det, alltså.
3. Blandband. Så att jag kan upptäcka lite ny, bra musik utan minsta ansträngning. Win-win!
4. Ett jobb som går ut på att gå på pressvisningar, kanske blogga lite om det och sedan skicka en faktura på ett imponerande femsiffrigt belopp varje månad. Yes, please.
5. Att mitt ansikte sakta men säkert antar drag som liknar Molly Ringwalds. Eller Liv Tylers.
6. Ett pampigt porträtt av mig själv, målat av en konstnär, i avancerad oljefärg eller akryl eller någon arty teknik som “collage”.
7. Bättre rankning på det där satans Compare People på Facebook. Mina “vänner” hatar mig, uppenbarligen. Jag ger mig inte förrän jag får åtminstone EN röst på “prettiest eyes” eller “best hair”. Är det så svårt? Är det verkligen så himla svårt? Snåljåpar.
8. Ett party där en St. Bernardshund springer runt med en liten tunna med en liten kran på runt halsen, som man får fylla på sina glas med (fatta! Det ska jag banne mig ha på mitt bröllopsparty om jag gifter mig)!

PS. En rolig grej är att förvånandsvärt många saker från förra årets önskelista på Jazzhands faktiskt gick i uppfyllelse!

Årsbästa

Det är mycket “årsbästa” nu. M har jobbat med en konstellation hela veckan, tycks det. Det är viktiga saker. Årsbästalistan säger ju minst lika mycket om skribenten som om året som gått.

Eller, jag tar tillbaka, det säger allt om skribenten och i stort sett ingenting om året som gått. Om jag skulle göra en årsbästa på de fem bästa skivorna jag köpt i år så blir det soundtracket till Merry Christmas Charlie Brown, St. Etiennes Tiger Bay och Julie Londons Greatest Hits. Vilket bara förmedlar en sak: jag handlar sällan skivor.

Filmer. De ser jag ju. Men vågar jag vara sanningsenlig och säga att jag verkligen, verkligen gillade Vattenhästen, en snyftig barnfilm gjord för att gråta till, eller ska jag prisa I’m Not There och använda ord som “imponerande” som alla andra?
Ser ni mig sätta franska Fjärilen i glaskupan på en lista med motivering som innehåller ordet “gripande” så vet ni att redaktören varit framme och lagt in sitt veto mot att jag framhåller en barnfilm med barbenta, skotska gossar som 2008 års finest.

I’m Not There är ju bra. Det är inte det. Men måste man använda intellektet framför hjärtat absolut hela tiden?

Oh, dessa söndagsproblem.

Kan bero på att jag skrivit femtio julkort i helgen och ätit ungefär lika många muffins med pepparkakssmak.

Det här med modern konst

Träffar på den alltid lika glada Anders Rydell som är nybliven redaktör för tidningen Konstnären. (Inte undra på att han koketterar i Truman Capote-glasögon och kashmirhalsduken nonchalant slängd över axeln)

Jag erbjuder mig raskt att skriva en krönika om hur mycket jag hatar modern konst.

Anders svarar “vi har inga krönikor, vi har essäer”.

Guds straff

Jag har fått ont i handleden. Jag misstänker att det är Guds straff för alla mina skämt om män med “slappa handleder“. De har verkligen eskalerat på senaste tiden. Men man måste få skämta om det förbjudna!

“Jag känner dessutom många homosexuella” som bekant. Då är det ju okej.

Jag har ont i handleden. Det är en plåga för mig att ens skriva detta. Aj.

Kanske beror det på att jag ofta sover i skumma positioner, som en slags sovyoga.
Kanske beror det på att jag använder data ofta, och i synnerhet tangentbordet.
Eller så är det Guds straff.

Jag fruktar det senare och undrar därför lite darrande hur han i så fall kommer att straffa mig för mina rasbiologskämt.

Det är väl dags för reprimander nu, eftersom jag tror min dragning till det koloniala uppdagats rejält. Det är väl mer eller mindre offentligt vid det här laget. Jag fick ju en fantastisk födelsedagspresent i form av en jordglob med “Belgiska Kongo” och “Nederländska Indien” utsatta. Jag älskar den även om jag är medveten om att det/den kanske inte är helt politiskt korrekt.

Jag tar väl på mig safarihatten och inväntar mitt straff då.

Ångest till frukost

Det var väl inte bättre förr, helt enkelt.

Börjar dagen med att se Revolutionary Road, skön femtiotalsångest med Kate Winslet och Leo DiCaprio. Två timmar skrik, bråk och tårar. Om drömmarna som aldrig blev någonting och hur lätt det är att beskylla någon för det. Kate/Aprils skådespelardrömmar i det här fallet, som aldrig tog fart. Istället blev det barn, villa och förort. “Och här går vi omkring och tror att vi är förmer än dem, än alla andra i området, men vi är precis som dem, ingenting”.

Och April gör det lätt för sig, och skyller på Leo. Hur hans plan om familj gjorde att hennes dröm fick stryka på foten. Men var det verkligen så? Är det verkligen så? Kanske inser man någonstans, längs vägen, att drömmen inte håller. Men hittar man inte en ny att hålla fast vid så är det lätt att bli bitter. Eller orättvis. Eller båda delarna.

Jag har alltid drömt om att bli journalist. Sedan jag var tolv och gjorde egna tidningar till brorsan och grannarna. De hette “Nonstop” (brådmogna nöjesreportage) och “Hundexpressen” (riktad till en yngre målgrupp, mycket knep och knåp)

Sedan gav jag upp den drömmen när jag insåg att det fanns en möjlighet att den inte kunde bli av. Säkert skälet till att jag aldrig sökt till Journalisthögskolan. Jag trodde inte att jag skulle komma in. Att försöka är ju första steget mot ett totalt misslyckande. Jag kände inte att jag hade råd med ett sådant.

Det var dumt.

Tänker jag och känner att jag vill trösta både Kate och Leo när de står där och skriker åt varandra och ser livet, planerna och drömmarna försvinna vid horisonten. Drömmar, även om de inte blir av, har liksom också en funktion. Söta, rara ni.

Missförstånd, alla dessa missförstånd

M trodde att han sjöng “Jag har amorterat på bilen…” men Micke Rickfors sjunger faktiskt att han “amorterat på livet”.
Jag hade inte kunnat sätta emot. Bilen är logiskt men livet är poesi.

A, i sin tur, trodde att han sjöng “Att göra det man måste är att göra det man vill” som en annan hjärntvättad stalinist, men det är också fel. “Att göra det man måste eller göra det man vill” heter det. Rickfors frågar sig.

Alla dessa fel. Alla dessa missförstånd. Idag, nu när jag är ett år äldre och därmed mycket klokare, gör det mig gråtmild att tänka på hur lätt det är att missförstå någon. Jag missförstår säkert någon varje dag.

Jag har ont om jobb för tillfället och det irriterar mig. Jag fick tyvärr inga i födelsedagspresent, som önskat. Det besvärar mig. Så jag kommer att ägna dagen åt att bjuda ut mig, och baka cupcakes, i lika delar men inte samtidigt. Jag ska använda recept från den gudomligas kokbok “How to be a domestic goddess” (Nigella, I love you!) och ha på mig ett av mina sjukligt många (med tanke på hur sällan jag använder dem) förkläden med spets. Min tanke är att detta ska resultera i en synergi-effekt. Jag blir mer gudomlig och förträfflig vilket smittar av sig på min stämma som genom telefonsamtal raggar jobb.

Resultat: artiklar och cupcakes. En alltigenom lyckad kombo. Jag vill inte missförstås.

Jag fyller år idag. Yay!

"Prova att stycka en gris då!"

Äntligen. Faktiskt äntligen. En ordentlig frukost, uppdatering av kalendern och lite rediga sysslor såsom att rensa avloppet och jag känner mig back on track.

Skriver filmrecension, Hugh Jackman-intervju och generationsroman om vartannat. Romanskrivande är en piece of cake. Jag har skrivit tre sidor redan medan jag dricker te. Tänker på Anthony Bourdain som skrev en roman om sitt tokhektiska liv som kock i New York. Han sover kanske fem timmar varje natt sedan går han direkt till fiskmarknaden och till jobbet och dagen börjar. När han fick frågan om hur han hade tid att skriva en bok mitt i alltihop sa han “Men asså, att skriva en bok är ingen konst. Prova att stycka en gris. Det tar tid. Eller att få till den perfekta créme bruléen. NI skribenter är så jävla klena. Det är ju bara att skriva! Jag skrev ett kapitel varje fikarast.”

Nu tänker jag som Anthony Bourdain. Varje gång jag tar en paus ska det romanskrivas. Ingen titel ännu men en hel jävla början, en totaluttänkt story med slut och allt, och en slags entusiasm som grundar sig i att jag börjar bli medelålders och måste prova på nåt nytt. Så jag skriver en roman istället för att, tja, köpa båge.