Dessa glada människor…

Kolla på henne.

Enligt någon tyckare på imdb är det här den mest irriterande rollfigur som någonsin setts på duken.

Det är delvis sant. Under första timmen av Mike Leighs film Happy-Go-Lucky är Sally Hawkins “Poppy” så irriterande skämtsam, käck och glad att man inte vet var man ska ta vägen. Man väntar på att det ska hända henne något hemskt, eftersom filmens alla regler pekar på att en glad människa måste råka ut för trubbel och lära sig att livet inte är så himla lätt alla gånger. Det tjänar inget till att vara glad.

Men Poppy fortsätter att springa runt i hippiefärgade kläder, armband som skramlar och ett frustande fniss som låter precis som David Brents. Det gör förresten hennes usla skämt också. Låter som David Brents.

Men sedan händer det något. Ett litet skifte. Man börjar känna för jobbiga Poppy. Hur hon faktiskt valt att vara lycklig. Hon har valt att svälja precis allt vad svartsjuka, konkurrens, nedlåtanden och jämföranden heter. Det är människorna i omgivningen, som får vredesutbrott, som inte orkar, som vill planera hela tillvaron och som känner sig mindervärdiga – alltså, som folk är i regel – som ter sig som de som gör det svårt för sig. De som inte hajat.

Jag har inte hajat, tänker jag. Varför inte bara bestämma sig för att tycka om alla människor – inklusive en själv – och göra “det bästa man kan” utan att döma någon, allra minst sig själv? Nyckeln till lycka, enligt Mike Leigh. Och jag är nog beredd att hålla med!

De sneda leendernas afton

Det var kul på Spy Bar igår. Releasefest för de skäggiga mediegenierna Klas och Anders bok “Byt namn“. De skulle kora Sveriges bästa medianamn men det “offentliggörs” inte förrän i Virtanens program på tisdag. Men till min stora förvåning hade mitt namn inte ens varit på tal.
Va?
“Det är ju inget bra medianamn ju!”, skrattade Anders (som alltså heter Rydell i efternamn. Mycket media på det efternamnet, loser).

Skitsnack. Jag har ett utmärkt medienamn.

För det första stavar folk och tidningar fel på det hela tiden trots att det “stavas som det låter”.
Bilden ovan, till exempel, kommer härifrån och de har stavat fel.

För det andra är det internationellt gångbart, har lagom tysk klang och bra antal stavelser i förhållande till förnamnet. Skulle dessutom lätt kunna vara taget (vilket det är), vilket skapar en tanke hos folk.

Anders snackar goja. Men det var en rolig kväll.

Mannen bredvid mig på bilden är Rolf van den Brink, förresten. DET är förmodligen Sveriges bästa medianamn och om inte det koras till vinnarnamn på tisdag är det jag som skriver en insändare.

Pseudoproblem för ett pseudojobb

Mattias kallade det för “ett pseudojobb” i morse. Ja, det är väl det. Men med ett pseudojobb kommer också pseudoproblemen. Som att filmbolagen ibland lägger sina pressvisningar 9.00 på morgonen, något både han och jag tycker är fel och ämnar gå till kritikerförbundet med.

Vi är faktiskt kritiker för att vi inte klarar av att jobba normalt. Vi är allergiska mot kontor, vi är socialt handikappade kring en kaffeautomat och vi skulle inte kunna hantera “regelbundna tider” om så vår moders liv hängde på det.

Somliga påstår att de är skribenter eller kritiker eller vad de nu kallar sig för att de gillar att skriva. Också en lögn.
Det handlar mest om att försöka få tag i folk per telefon. Skriva förekommer men inte i den stora utsträckning man tror.

Nej, vår huvudsyssla är att försöka leva ett drägligt liv, under någon slags skyddsmantel vi kallar “frilansjobb”. Vi försöker hinna i tid till pressvisningar som börjar ett på dagen, och sedan försöker vi minnas hur det var att ha sommarjobb den där sommaren för tio år sedan så att vi kan skriva nåt om “socialrealism” och “ömsint porträtt av den lilla människan”.

Vi klarar inte av filmvisningar klockan nio på morgonen. Vi är inte skapta för sånt. Vi är inte ni.

Spännande nyheter!

1. Jag är inte avigt inställd till barn längre. Jag har träffat en skön liten kille. Ruben heter han. Snart ett år. Idas unge. Jag tror att det är första gången, banne mig, som mitt hjärta smälter för en liten baby. Med detta yttrande skapar jag fienden, det förstår jag. Alla runt omkring mig som har barn och i detta nu tänker “så du har hatat min avkomma?”
Det är inte sant. Jag gillar era avkommor. Men jag har inte velat ha en själv, förrän Ruben kom in i mitt liv. Jag kan inte förklara, det är väl kärlek antar jag. Oberäknelig och irrationell.

(det här är, för övrigt, den första bild jag någonsin tagit av mig själv och en baby)

2. Jag skönhetsbloggar och det är mycket roligt. Det är dock inte så många som vet om det ännu så gå gärna in och kolla hur jag sköter mig. Låt mig få veta.

King’s choice

Blond, snäll tjej med mjuka, rosenläppar eller skarp brunett med sikte på makten? Kungen Erik Bana har det inte lätt. Alla dessa val. Och så har han ju en fru redan till råga på allt. Men hon kan ju inte producera fram en son så han har all rätt i världen att “se sig om efter tröst på annat håll” som hovet lägger fram det.

Jag vet inte mycket om livet vid dagens hov, men kanske är det ungefär som på Henry XIIIs tid? Matchmaking på högsta nivå. Titel mot flicka mot pengar mot makt. Rakt av bara, utan tjafs. Fördelarna är många – man slipper känslotjafs, business is business och man kan på ett enkelt (nåja…) sätt jobba upp sig utan att skämmas för hur. Alla vet ändå hur det ligger till. Man har till och med blivit tillfrågad att ställa upp “för kung och fosterland”. Det man gör är en samhällsinsats rent utav.

Jag är inte helt främmande för tanken. Det vilar något ärligt över det hela.

King's choice

Blond, snäll tjej med mjuka, rosenläppar eller skarp brunett med sikte på makten? Kungen Erik Bana har det inte lätt. Alla dessa val. Och så har han ju en fru redan till råga på allt. Men hon kan ju inte producera fram en son så han har all rätt i världen att “se sig om efter tröst på annat håll” som hovet lägger fram det.

Jag vet inte mycket om livet vid dagens hov, men kanske är det ungefär som på Henry XIIIs tid? Matchmaking på högsta nivå. Titel mot flicka mot pengar mot makt. Rakt av bara, utan tjafs. Fördelarna är många – man slipper känslotjafs, business is business och man kan på ett enkelt (nåja…) sätt jobba upp sig utan att skämmas för hur. Alla vet ändå hur det ligger till. Man har till och med blivit tillfrågad att ställa upp “för kung och fosterland”. Det man gör är en samhällsinsats rent utav.

Jag är inte helt främmande för tanken. Det vilar något ärligt över det hela.

Yttersta dagen

När kommer den yttersta dagen egentligen? Har vi inte väntat länge nog?

Eller är det dags för mig att snappa, handla ett hagelgevär och “ta saken i egna händer”? Jag talar om alla samhällets fienden, såklart. Som Oprah och Johan Staël von Holstein. Alla som måste försvinna innan jag kan sova lugnt.

Varför är det tabu att hata? Det kanske inte är tabu, det kanske bara är min katolska uppväxt som gjort att jag tror att det är en dålig grej. Det kanske är helt okej att hata? Jag hatar massor av saker. Och folk. Länge har jag dock levt i tron att det hela kommer att lösa sig på den yttersta dagen. Då kommer de få sitt straff.

Haha, säger jag då. Haha.

Men när kommer den där yttersta dagen egentligen? Har vi inte väntat länge nog nu? Det är min enkla fråga.
Min uppriktiga, och något oroande fråga. När kommer domen?

Gudinnan som signerar

Bilden visar ett miffo och en livs levande gudinna i trevande samspråk.

Jag är tillbaka efter en kort frånvaro och följande har hänt: jag har varit i Amsterdam över dagen och intervjuat en kommande stjärna (hon spelar Tom Cruises fru i Valkyrie så det är väl ganska givet?) och jag har köpt min första kändiskokbok nånsin. Skälet ser ni ovan.

Nigella. Jag kan inte se mig mätt (pun!) på henne. Vissa människor har ju den effekten på oss andra. Hennes elegans, hennes posh-engelska och hennes hemtrevliga cupcakes. Hon har allt. Jag vill vara som henne. Jag vill också vara en domestic godess.

Så jag ställde mig i kö tillsammans med uppskattningsvis tjugo procent bögar, femtio procent medelålders damer med begynnande höftvärk och trettio procent DINK-tjejer. Double Income No Kids. Professionella knegare som jag själv, som lägger pengar på designkläder och top class-utrustning för köket men oftast äter ute.
Och eftersom jag var där, i signeringskön, som privatperson och inte journalist kunde jag kosta på mig ett cheezy/pinsamt/jobbigt “I love you!”.

Det gjorde jag också. Jag älskar dina program, sa jag. Jag vill bli som du, tillade jag. Fortsätt göra det du gör.

Jag tror inte att hon svarade. Hon skrev i min bok under tiden som jag bedyrade min kärlek. “For Caroline, with Love, Nigella”.

Nu försöker jag komma på ett sätt att rama in en hel bok och hänga den på väggen.

Idag är jag försvunnen