Pseudoproblem för ett pseudojobb

Mattias kallade det för “ett pseudojobb” i morse. Ja, det är väl det. Men med ett pseudojobb kommer också pseudoproblemen. Som att filmbolagen ibland lägger sina pressvisningar 9.00 på morgonen, något både han och jag tycker är fel och ämnar gå till kritikerförbundet med.

Vi är faktiskt kritiker för att vi inte klarar av att jobba normalt. Vi är allergiska mot kontor, vi är socialt handikappade kring en kaffeautomat och vi skulle inte kunna hantera “regelbundna tider” om så vår moders liv hängde på det.

Somliga påstår att de är skribenter eller kritiker eller vad de nu kallar sig för att de gillar att skriva. Också en lögn.
Det handlar mest om att försöka få tag i folk per telefon. Skriva förekommer men inte i den stora utsträckning man tror.

Nej, vår huvudsyssla är att försöka leva ett drägligt liv, under någon slags skyddsmantel vi kallar “frilansjobb”. Vi försöker hinna i tid till pressvisningar som börjar ett på dagen, och sedan försöker vi minnas hur det var att ha sommarjobb den där sommaren för tio år sedan så att vi kan skriva nåt om “socialrealism” och “ömsint porträtt av den lilla människan”.

Vi klarar inte av filmvisningar klockan nio på morgonen. Vi är inte skapta för sånt. Vi är inte ni.