Intervju med Mattias Dahlström som intervjuat Will Ferrell

Okej, berätta för Jazzhands läsare vad du gjort idag…
– Jag träffade Will Ferrell och hans kompis, regissör och medmanusförfattare Adam McKay!

Var det en stort händelse i ditt liv?
– Det var väldigt stort, jag har följt Will länge och gillat honom länge. Så det var stort.

Blev du besviken på något sätt med ditt möte?
– Inte alls. Det är det som varit fint, alla gånger som jag träffat mina idoler har de varit exakt som jag velat att de ska vara. Woody Allen var neutotisk och hypokondrisk och Will Ferrell var stor, krullhårig och skrattade hela tiden.

Är han ledsen på insidan, tror du?
– Tears of a clown-grejen? Njae…nej, det tycker jag nog ändå inte. Nej.

Hur många i rummet poängterade hans svenska koppling?
– Inte en enda faktiskt! Men vi hade blivit tillsagda innan att inte ställa så många frågor om det. Av säkerhetsskäl.

Säkerhetsskäl?
– Alltså, inte fråga om var i Sverige han håller hus och så, han vill vara i fred. Mer så än att det föreligger någon hotbild mot honom.

Fick han dig att skratta under intervjun?
– Ja, absolut. Flera gånger om. Han berättade en väligt bra historia om hur han kastade en baseboll i huvudet på sin bror och spräckte hans hjälm. Det skrattade jag åt. Sån är jag.

Tänkte du på något efteråt som du hade velat fråga?
– Det finns miljoner Saturday Night Live-relaterade frågor man hade velat ta upp…

Du var på den nivån?
– Det är jag alltid.

Vad hade Will på sig?
– Det var nästan det roligaste av allt: en fotbollströja från Chelsea (!), sen ett par gröna mjukisbyxor med gula revärer, eller Adidas-ränder på. Till det svarta gympadojor med orangea detaljer. Väldigt färgglad och avslappnad i stilen.

Var hans hy och hår i gott skick?
– Ja, det tycker jag, framför allt håret var tät, krullig, pjäs.

Fick du lust att dra fingrarna genom det?
– Ja, fast jag tror jag skulle fastna. Mer ett hår man klappar på, mer än drar fingrarna igenom.

Så pass?
– Ja, det är otroligt tätt!

Kampen fortsätter – ansiktet ska dö!

Man skulle kunna säga att jag valde att boka en tid hos hudterapeuten idag av strategiska skäl. eftersom man ser ut som en pizza i ansiktet när man går därifrån bör man stanna inne av humanitära skäl hela dagen efteråt.
Och jag behöver stanna hemma och skriva om nördtjejer. Jag ska skriva en jättelång grej om nördtjejer. Är det tänkt.
Och jag är såklart superpepp! Men som alltid när jag är superpepp vill jag säga för mycket och då börjar jag måla om i köket istället. Och när jag ändå var i målartagen så målade jag om stegen också, den jag står på för att kunna måla om i köket.
Även det skulle man kunna säga var strategiskt, eftersom jag då inte har någon stege att stå på och därmed kan jag inte avsluta målandet och därför borde min nördtext bli klar på nolltid.
Funkar sådär.
Nu har jag börjat spika upp tavlor istället, mot min kropps vilja. Och så gör jag menlösa saker som att “putsa silver”. Min kropp försöker dra mig mot soffan och datorn men min hjärna hångarvar åt den och skriker FOOL!
Frilansandet, säger jag er, är en evig kamp mellan kroppen och själen. Evig!