Dagen efter-bloggning

Jag kom hem, bitter och karg, ungefär klockan åtta i morse. Tolv timmar efter att planet från Venedig var tänkt att lyfta.
Ovanligt och oväntat få passagerare blev arga när tavlan med tider växlade från “estimated time” 20:15 till 02:25. Någon medelålders gubbe som såg ut att hela Lasse suckade och sa att det var ju tråkigt. Hans fru, som troligtvis hette Lillian eller Marianne, sa att det var typiskt och så suckade de lite. Alla satt liksom tysta och förvirrade kvar i gaten som om vi alla hoppades att det skulle hoppa till igen på rutan och stå 20:15 igen.
Då släcktes lysrören en efter en och så satt vi i halvmörker.
Jaha, suckade någon och reste sig. Vi andra följde efter.

Jag satte mig i “stora hallen” och hamnade mitt emot den här chilla mannen som “gjorde det bekvämt för sig”.

Men om vi spolar tillbaka lite så hade jag en trevlig vistelse i Venedig. I år igen. Kortare än förra året.
En observation: killarna som säljer fejk-märkesväskor är färre i år och har sämre utbud. Kan lågkonjunkturen slagit till även där?

Nå. Det blev en snabb sväng till Lido och festivalyran. Jag kunde inte låta bli att flina när jag gick längs med röda mattan och högtalarna basunerade ut “It had to be You“. Kände mig som huvudrollen i en romcom.

Intervju med bröderna Coen. De är ju bedårande. En liten och en stor. Krulligt hår. Filmens The Proclaimers, kanske?
Där satt de och fnittrade och pratade stilla och sådär mitt emellan smart och ironiskt och uppriktigt. Jag gillade dem båda. Bad Joel om en autograf eftersom jag kände det venetianska högmodet infinna sig.
Jag gottade mig i otroligt goda croissants och färskt frukt på den femstjärniga hotellet. Jag behöll kristallglaset, på fot, som jag drack juice i, när jag gick ut. Jag kom på det ungefär vid toaletterna men då fortsatte jag bara att gå. Plötsligt var jag ute. “Så lätt var det” tänkte jag förvånat och stoppade det i väskan. Diskade det i morse. “Så där, ett fint kristallglas från Hotel Excelsior i Venedig”.

När jag gick förbi Hotel Des Bains tänkte jag på att jag, för ett år sedan, gjorde 2007 års bästa Venedig-intervju där med Heath Ledger. Jag blev uppriktigt sorgsen.

Sedan blev det RyanAir-knas och jag drabbades, som ofta, av sån där akut ensamhet. Min terapeut säger att det är ett eko av sorgen (och chocken!) från min pappas hemska och plötsliga död och jag tror henne. Det händer sällan, i stort sett aldrig, att jag blir arg. Inte så ofta upprörd. Min spontana impuls i situationer där liksom hot, jobbigheter och extrema förändringar inträffar är istället något som kan kallas “akut ensamhet”. Jag kröp ihop till en boll vid en krukväxt och tog jackan som kudde. Höll hårt i mobilen och skickade ensamhets-sms som jag kanske eventuellt skäms för lite idag. En natt på en flygplats är skitjobbigt, men inte…skrämmande. Borde inte vara i alla fall.
Nå.
In the words of Robbie Williams: No regrets, they don’t work.

Och här är en bild på den lokala specialitén svart pasta (“seppia”).

Fast i varldens ande

Ryan Air har en slogan som lyder “RyanAir – the on-time flight!”.
Jag sag det innan jag checkade in. Detta var en timme innan mitt redan ganska sena plan (20.15) stalldes in, och nu inte kommer att ga forran on…sex timmar. Jag har fast i mitten av absolut ingenstans. Venedigs flygplats. Det finns inte ens mat har och Internet kostar fucking en spann i timmen. Allt ar vedervardigt och till raga pa allt gar inte flyget forran 2.25 i natt.
Men det slutar ju inte dar eftersom flyget anlander till Nykoping sa det ar buss som galler vid…eh…femtiden pa morgonen?
Jag hatar nar saker fuckas upp utan min inblandning. Jag som redan var lite so-so med utsikterna att komma hem runt ett pa natten.

Ah! Varfor behovde det sluta sa har…vi som hade det sa bra. Tva fina dagar har vi spenderat tillsammans, Venedig och jag. Sa gor hon sa har mot mig.

Vikten av att umgås med arbetare

A börjar jobba idag igen efter fyra veckors semester. Uppe med tuppen och på kontoret klockan nio med andra ord.

Det är bra att omge sig med nio-till-fem-människor, man blir påmind om sina alternativ.

Så här är det nämligen, jag har försökt att jobba på kontor och det funkar bara inte. Känner mig som en pundare som fösöker leva “ett drägligt liv” men halkar dit igen, gång på gång.
“Halka dit” i mitt fall betyder tacka ja till frilansgrejor (mitt metadon) och resor (mitt tjack).
Jag kan inte för mitt liv stiga upp tidigt, jag blir en zombie. Jag skriver inte så bra om jag inte får sitta själv hemma, uppkrupen i soffan.
Jag känner mig ibland som en icke-fungerande social varelse, givetvis. En som – till synes – väljer ensamheten framför kollegornas glada skratt.
En som väljer det sociala missfostrets osäkra inkomster framför en stadig lön med julbonus.
En som tillbringar sitt liv att skriva om andra men som aldrig träffar någon, ungefär.

Då ringer jag min frilanskollega Mattias D och så pratar vi en stund om folk som har jobb. Folk som A, som har ett kontor att sitta på.
Folk som inte kan skjutsa oss till Värmdö eftersom de “har jobb”.
“Just det, han jobbar ju…” kan man ibland spontant konstatera.
Kanske bestämmer vi en lunch, eller en liten fika. Kanske pratar vi om någon filmfestival som man borde åka på i världen (Toronto nämns oftast) och tillsammans lugnar vi oss och konstaterar att vi kanske är ganska bra arbetare ändå, på vårt eget vis.

Att resa eller inte resa

Ett pikant problem har infunnit sig: hur länge ska jag stanna i Venedig under filmfestivalen?
Ack, ack.
Det är tunnare i år än förra året med intervjuer. Hittills har jag bara lyckats roffa åt mig tre stycken. Tre! förra året stod de som spön i backen och när jag kom hem efter en veckas festivalfrossande hade jag med mig uppåt tjugo, tjugofem stycken i bakfickan.

Det är förresten Wes Anderson och Jason Swartzman till vänster. Bill Murray lurar längre bak till höger i bild.
Att förra årets festival var en personlig dundersuccé bekräftas härmed.

Men i år är det många filmbolag som av okänd anledning “inte har med” någon film på festivalen.
Crazy.
Så frågan är, ska jag åka ned i två dagar bara och plocka tre intervjuer, eller ska jag hänga lite längre och hoppas på det bästa?
Dags att ta på sig arbetsglasögonen (jag har ett par) och surfa flygbiljetter antar jag. Ingen vila, ingen ro för Der Freilanser.

Tyskens känsla för stil

Tillbaka från Berlin. En resa full av upptäckter. Inte visste jag att tysken var så bra på bröd och glass! Jag är imponerad. Om något gör mig vänligt inställd (detta gäller restauranger, länder och små gummor i hucklen alike) så är det gott bröd.

När jag upptäcker gott bröd infaller sig tre reaktioner:

1. Glädje. Nybakat bröd är underbart, så mättande och rörande gott.
2. Besvikelse. Varför har vi bara så uselt fabriksbröd till ockerpriser i Sverige?
3. Vrede. Mjöl, jäst och ugn. Hur svårt kan det vara att få fram lite trevliga bagerier i Sverige? På kontinenter klara man det ju. Vad har de som inte vi har i sin mentalitet?

Köpte med mig ett runt bröd som väger ungefär ett kilo, och tre bagels. Tysken kan det där med kompakta, mättande bröd och jag beundrar honom för det.
Jag ska frysa in dem och äta dem med vördnad. Sedan ska jag börja skriva insändare i först lokaltidningen och sedan dagspressen och “ryta till”. Det får vara slut på dyr Skogaholmslimpa nu, och det duger inte med sextiokronorsbröd från Kajsa Warg, det är hutlöst. Var finns den svenska brödtraditionen?

Intervju med Daniel Åberg som intervjuat Will Ferrell två gånger

Hur många gånger har du intervjuat Will Ferrell?

Intervju med Mattias Dahlström som intervjuat Will Ferrell

Okej, berätta för Jazzhands läsare vad du gjort idag…
– Jag träffade Will Ferrell och hans kompis, regissör och medmanusförfattare Adam McKay!

Var det en stort händelse i ditt liv?
– Det var väldigt stort, jag har följt Will länge och gillat honom länge. Så det var stort.

Blev du besviken på något sätt med ditt möte?
– Inte alls. Det är det som varit fint, alla gånger som jag träffat mina idoler har de varit exakt som jag velat att de ska vara. Woody Allen var neutotisk och hypokondrisk och Will Ferrell var stor, krullhårig och skrattade hela tiden.

Är han ledsen på insidan, tror du?
– Tears of a clown-grejen? Njae…nej, det tycker jag nog ändå inte. Nej.

Hur många i rummet poängterade hans svenska koppling?
– Inte en enda faktiskt! Men vi hade blivit tillsagda innan att inte ställa så många frågor om det. Av säkerhetsskäl.

Säkerhetsskäl?
– Alltså, inte fråga om var i Sverige han håller hus och så, han vill vara i fred. Mer så än att det föreligger någon hotbild mot honom.

Fick han dig att skratta under intervjun?
– Ja, absolut. Flera gånger om. Han berättade en väligt bra historia om hur han kastade en baseboll i huvudet på sin bror och spräckte hans hjälm. Det skrattade jag åt. Sån är jag.

Tänkte du på något efteråt som du hade velat fråga?
– Det finns miljoner Saturday Night Live-relaterade frågor man hade velat ta upp…

Du var på den nivån?
– Det är jag alltid.

Vad hade Will på sig?
– Det var nästan det roligaste av allt: en fotbollströja från Chelsea (!), sen ett par gröna mjukisbyxor med gula revärer, eller Adidas-ränder på. Till det svarta gympadojor med orangea detaljer. Väldigt färgglad och avslappnad i stilen.

Var hans hy och hår i gott skick?
– Ja, det tycker jag, framför allt håret var tät, krullig, pjäs.

Fick du lust att dra fingrarna genom det?
– Ja, fast jag tror jag skulle fastna. Mer ett hår man klappar på, mer än drar fingrarna igenom.

Så pass?
– Ja, det är otroligt tätt!

Kampen fortsätter – ansiktet ska dö!

Man skulle kunna säga att jag valde att boka en tid hos hudterapeuten idag av strategiska skäl. eftersom man ser ut som en pizza i ansiktet när man går därifrån bör man stanna inne av humanitära skäl hela dagen efteråt.
Och jag behöver stanna hemma och skriva om nördtjejer. Jag ska skriva en jättelång grej om nördtjejer. Är det tänkt.
Och jag är såklart superpepp! Men som alltid när jag är superpepp vill jag säga för mycket och då börjar jag måla om i köket istället. Och när jag ändå var i målartagen så målade jag om stegen också, den jag står på för att kunna måla om i köket.
Även det skulle man kunna säga var strategiskt, eftersom jag då inte har någon stege att stå på och därmed kan jag inte avsluta målandet och därför borde min nördtext bli klar på nolltid.
Funkar sådär.
Nu har jag börjat spika upp tavlor istället, mot min kropps vilja. Och så gör jag menlösa saker som att “putsa silver”. Min kropp försöker dra mig mot soffan och datorn men min hjärna hångarvar åt den och skriker FOOL!
Frilansandet, säger jag er, är en evig kamp mellan kroppen och själen. Evig!

Rösten från andra sidan

Senaste nytt från andevärlden: de gillar att fika och saknar kaffestunden på jorden. Förvånandsvärt många andar framförde det under seansen. En ande visade “en bild” på en tårtspade för mediumet. En annan sa “Ta en kopp kaffe!” till sin jordliga vän.
Mediumet var en rödhårig, ganska söt tjej i ung ålder. Hon var skön. Pekade på nån random person och sa “jag har ett meddelande till dig”. I stort sett alla gick ut på att personen “på andra sidan” hade det bra och att personen i “jordelivet” skulle veta att hon var en fin och underbar människa.
Jag satt med armarna i kors och försökte att inte möta mediumets blick när hon kollade runt i rummet efter folk som andarna ville kontakta. Jag tänkte “inte jag, inte jag, inte jag” och fick därför (?) heller inte något utomjordeligt budskap.
Det gjorde däremot min mamma även om jag (och hon) ställer mig lite skeptisk till beskrivningen av hennes, förmodade, far som “humoristisk” som han beskrevs som av mediumet. Morfar var många saker men banne mig inte humoristisk. Han skulle inte känt igen humor om det så bet honom i den Wolseley-beklädda tån.
Min medföljande vän M, som kanske vill vara anonym i sammanhanget, fick budskap från sin farmor och tydligen stämde allt mediumet (och farmorn) sa in på Ms livssituation och M blev både glad och aningen chockad. Hon och farmorn var inte tajta i jordelivet även om de tyckte om varandra.
Där ser man.
Jag vet inte riktigt vad jag hade väntat mig. Ingenting antagligen. Och jag vet inte om jag saknade det där riktiga flummet som uteblev eller om jag är glad över att det hela var ganska nyktert och andarna uppmanade oss att ta en kopp kaffe då och då.

Poltergeist’s got nuthin’ on me!

Idag ska jag på seans. Seans! Jag vill gå för att se alla som går dit. Jag vill se hur ett medium ser ut (säkert som en helt vanlig farbror i grå kofta men ändå…). Jag vill höra honom förmedla budskap från andarna.
Jag har fått instruktioner. Jag ska bland annat inte bli besviken om ingen ande vill kontakta just mig. Andarna har mycket att göra (?) och ibland kan de helt enkelt inte. MEN det kan vara så att den ande som kontaktar någon runt bordet också har några väl valda ord att säga som kanske kan ge just mig någonting också. Visdomsord.
Ska ladda nu och äta en stor andefrukost (Cheerios med mjölk). Sedan ska jag ta på mig andevänliga kläder, kanske second hand. Det borde de gilla. Kläder med “historia”. Jag har kanske en gammal brosch någonstans (tveksamt) och borde man inte bära hatt?
Återkommer med rapport från andra sidan. Stay tuned.