Abstinensen kickar in

Jag är beredd att gå på en pressvisning, vilken som helst. Har abstinens.

Får en inbjudan till galapremiären av Kung-Fu Panda med posten. Alltså, så desperat är jag inte av lite filmvisning men närapå.
Jag blir provocerad. Vilken konstig C-lista ligger mitt namn på, när man skickar mig inbjudningar till det här?
Jag äcklas av tanken av kändismorsor och deras poserande ungar som kommer dyka upp på den popcorn i handen och en gratisbandana runt pannan. Och jag? No way.
Och – en kung-fu-sparkande panda? Allvarligt? Nog för att min filmtröskel är låg men nån måtta får det vara.

Jag är, som sagt, inte där ännu men jag börjar känna nån slags filmabstinens. Nu har jag inte varit på en visning på kanske en vecka. Det är mycket. Men jag ska se Mamma Mia på fredag med A och Linnéa. Det blir bra. Linnéa yrkar på allsång, hon har börjat sin lilla kampanj redan nu.
Jag vet inte, jag såg videon till One of Us på You Tube och blev helt svajig. Agnetha har packat ned hela sitt hem i flyttlådor och sätter sig ned på en låda och bläddrar bland några gamla fotografier från en gladare tid.
“One of us is crying“, konstaterar hon. Sedan är det flytt. Agnetha bär lådor och hänger upp tavlor. Hon rotar i en bokhög där bland annat titeln “Att leva tillsammans” syns en kort sekund.
Videon känns precis som min sista natt i gamla lägenheten kändes. Till skillnad från this baby som jag besitter ett förstahandskontrakt på numera. “Hemtrevligt” konstaterade A igår, och jag spann som en katt inombords.

Jag kollar vidare på sorgliga You Tube-låtar med ABBA och försöker skriva något vettigt om Björn och Benny till amerikanska People, eller om det är engelska. Jag får bra betalt och jag har deadline om tjugo minuter.
Men som vanligt så flyter jag iväg och gör annat istället.
Som att blogga.
Detta inlägg.
I detta nu.