Filmidéerna, del tio

Två nya filmidéer som skulle kunna ta världen med storm:

1. Arbetsnamn: “Mannen i den långa rocken”.
David Bowie i trenchcoat, för lång lugg och med en ständig cigg i mungipan. Han är detektiv. Han åtar sig fall där barn saknar sina föräldrar mest, och en och annat eldig, latinodonna som saknar sin man.
Det hela kom till mig i en dröm, faktiskt.

2. Arbetsnamnet: “Across the Ocean”
Mamma och pappa träffades på sjöbefälsskolan och var telegrafister båda två ett tag. Mamma till sjöss och pappa i land.

Fatta romantiskt.

En var liksom sändare och en mottagare av de där primitiva morsesignalerna, ett slags språk bara de förstod.
Jag ser filmen framför mig:

Kanske Emily Watson som telegrafisten till sjöss.

Nu var det här visserligen på 70-talet men man skulle kunna förlägga det tidigare, för modets skull. 40-tal? Emily Watson klär jävligt bra i 40-talskläder. Tweed och hattar.

Och den inderbart underskattade Ben Chaplin i land. Givetvis.
Givetvis.

Tänk bara.

Han sitter, också i snygga 40-talskläder, och flottigt hår framför signalnyckeln (ganska säker på att den heter så) och skickar morse till Emily som tar emot dem till sjöss.
Han är blyg. Lite kufig. Han kommunicerar inte så bra, men genom morse lyckas han, till Emily förmedla något.
De rör vid varann genom de dä blipljuden.

Fatta den dramatiska scenen där Emily skickas SOS till Ben på land och han tappar kommunikationen med henne och bara reser sig upp och springer mot vattnet men vad spelar det för roll för skeppet är ju långt ute?

Kanske springer han ut i havet och står där och skriker ut sin rädsla?

Och samtidigt: Emily håller hårt i det senaste meddelandet medan hon klamrar sig fast vid masten i stormen. Man kan skriva ut meddelandena på små, korta remsor.
Det är då de fattar att de aldrig kan leva utan varandra.

Nu var det inte så här för mina föräldrar, så vitt jag vet, men man kan mycket väl tänka sig. Plus att jag tycker det är upplagt för Hollywood.

Minns var ni läste det först när ni ser värsta blockbustern om, säg, fem år. Den kommer heta nåt i stil med “Kärlek över hav och land” i svensk översättning säkert.

Sista vändan klyschskämt, ok?

1. Det är så högljutt här på söder. Funderar på en insändare till lokaltidningen.
2. Det är så dammigt och smutsigt här på söder. Man får ju hosta!
3. Förresten har jag väst på mig idag.

Nu är det slut på söderjokesen. De börjar bli gamla.

Saker jag inte förstår

Listan kan göras lång. Modern konst ligger ständigt överst, men också modern dans.
Idag såg jag en dansfilm. En uppföljare, till och med. Step Up 2 the Streets heter den.

Dansen ska vara ett uttryck.
Med dans vill man uttrycka.
Jag är mest rädd att de ska ramla och slå sig när de snurrar runt sådär.
Det känner jag säkert eftersom jag inte dansar själv, och inte fattar att man kan lära sig falla/vara mjuk i kroppen/bli ett proffs så att man inte ramlar.

Men allvarligt talat, jag fattar verkligen inte modern dans. Som Bounce-dans. eller tänker jag för mycket? Finns det ingenting man ska “fatta” liksom? Det kanske “bara” ska vara vackert för ögat, man ska imponeras av de märkliga saker den mänskliga kroppen kan göra? Hur dansarna liksom är ett med musiken?
Vad?
Vad?
Jag sitter där i biomörkret och tänker enbart pensionärstankar som att det vore ju såklart trevligt om det går till så som i filmen att kidsen på gatan battlar i dans istället för att slå varandra, och att dans måste vara en trevlig form av kondition och så, speciellt när dansen också involverar social intergration såsom pardans.
Men fattar, det gör jag inte.
Hjälp mig.

Rejv?

Jag vet inte om de finns, vissa av mina ord. Jag drömmer så mycket nu för tiden. Men åttiotalsapa är ett bra ord.
En sån där apa i kläder, som antingen har tuppkam och gör ett fuck you-tecken, eller kanske cyklar trehjuling och visar tänderna i ett grin/leende.
Åttiotalsapa.

Jag använder uttrycket A-barn med jämna mellanrum också. Jag vet inte om det finns, men jag tror det. Ett exemplariskt barn. Yes?

…och igår spottade A en DN-stavning av ordet “straighta”, nämligen “strejta”.

Schmex and the City

Ska jag skriva något om Sex & the City-filmen på allmän begäran? Jag har ju redan skrivit om den, eftersom jag såg den i maj, när jag också intervjuade töserna i New York.

Den är ett två timmar långt avsnitt med ett slags closure för varenda en av tjejerna. Det är sammanfattningen. Och den tar vid där serien slutade, och tjejerna är alltså inte 30-something längre utan närmare 40. Det är inte lika många Cosmopolitans och avbrutna klackar, utan mer barnaskrik och bostadslån.

SJP var snorkig. Hon stank av Covet (hennes egna parfym), och hade sjukt seniga händer. Mycket smink.

Kristin Davis var finast, hands down. Charlotte är min favorit i serien så det gladde mig att Kristin verkar så avslappnad, rolig och skön. Jag ville bli hennes vän. När intervjun var slut ville jag inte att hon skulle gå. Hon hade Prada-jeans, såg jag. Vilket imponerade mig. Jag tror att hon hade en Prada-blus också. Spons?

Cynthia Nixon var ganska skön, men lite reserverad. Antagligen eftersom alla ville snoka i hennes nya liv som lesbo.

Kim Cattrall var som man kan tänka sig; medelålderssensuell (“Well hellooooo ladies…!”) och ständigt sex-anspelande. Men skön, och hyfsat rolig. Till exempel sa hon “Interesting. Well, I respect your opinion…but beg to disagree” med ett typiskt Samantha-tonfall till en kvinna som hävdade att Samantha gav medelåldersdamer dåligt rykte.

Vad gäller tyckande har det mesta redan sagts av de mest framstående två lägren som SATC alltid hamnar i:
a) De som hävdar att det hela är totalkonservativt och bara cementerar klyschan om att alla kvinnors innersta längtan är att gifta sig, och att de bara kan leva i relation till en man.
b) De som hävdar att girls just wanna have fun, ungefär.

Jag tillhör väl det senare lägret.

Det är givetvis lätt att, som många kvasiakademiker gjort, skriva en uppsats om kvinnosynen, manssynen och whathaveyou i serien men av någon anledning är jag mer intresserad av att analysera till exempel 24 än SATC.
För mig är SATC bara en påse billigt godis inslaget i dyrt papper. En förströelse. Dock njutbar.

Hail the knasboll!

Se vilken tossig herre!
Se bara på hans tokiga hår!
Och hans spjuveraktiga blick!

Han ser ju bara för knasig ut, inte sant?

Han heter Herr Mackapär (Dustin Hoffman, egentligen) och äger en magisk leksaksaffär. Där har alla leksakerna eget liv, och barnen kommer dit och hänger som om det vore en ungdomsgård – leker med alla saker utan att köpa något. Herr Mackapär är okej med det, eftersom han är en knasboll som älskar barn och stoj.
Hans biträde Molly (Natalie Portman) älskar Herr Mackapär som en far.
Han är som ett stort barn, och älskar att busa och leka och smita ifrån ansvar. Såsom barn gör. De små egoistiska liven.

En parantes:
Jag är ett fan av magi, som vana Jazzhandsläsare vet, men just den biten (titeln till trots) är onödig att ens kommenteras, eftersom det aldrig förklaras, leksakerna är bara “magiska”.
Sånt hatar jag. I Harry Potter gör man i alla fall små försök till sammanhang (“de är på en trolleriskola”, till exempel).

Men vad jag förundras över mest vad gäller filmen Den magiska leksaksaffären är ..

1. Om ungar verkligen gillar gamla gubbar som beter sig som obstinata 5-åringar. Vill man ha en vuxen man i David Lynch-frisyr som bästa lekkamrat? Jag skulle känna obehag, tror jag. Men jag kan ha fel.

2. Kan man, som Molly, jobba flera år med en stor jättebaby? Förlorar man inte förståndet efter ett tag och går bersärkagång med “den magiska revolvern”?

På förekommen anledning…

Är det dags att diskutera Hollywoodtjejer?

Ja, kanske. På förekommen anledning i alla fall. Frågan, som Johanna K ställer efter att ha sett The Happening är när tjejer ska få sluta vara mähän. I film då alltså.

Säg det. Men är inte tjejerna lika mycket mähän som killar är enbart muskler?
De behöver tjejerna för att göra det rätta.
För att känna och längta och älska.
För att begripa.
För att få mening.
Yada, yada, yada.
Det är ju ganska efterblivet det med.

Ta Hulken, som jag visserligen gillar, men där Liv Tyler enbart är ett kuttersmycke. Dock är hennes späda person den viktiga katalysatorn i det hela. Utan henne hade Bruce Banner gått under.
Liv, däremot, har egentligen redan träffat en ny kille och gått vidare när Banner åter kommer trånande in i hennes liv.

Mähä, ja.
Men samtidigt är muskelkillarna ofta reducerade till klumpar som inte kan göra någonting alls, om det inte är i direkt relation till tjejerna.

De är helt enkelt mähän allihopa.

COOLA TJEJER SOM INTE ÄR MÄHÄN

1. Rita Hayworth i Gilda. Visst, hon går under på grund av en man, men hon vet också hur man tar plats. Inte bara på scenen utan också i någons liv, thank you very much.

2. Thora Birch i Ghost World. Vem är det som utnyttjar vem? Först blir Steve Buscemi centralpunkten i hennes liv, men när hon fått honom dit hon vill är det dags att tänka på sig själv.

3. Sköna tanterna i Blommor av stål. (Jag vet att jag kommer att förlora läsare på grund av denna punkt). Som en hillbilly-föregångare av Sex & the City minus kläderna och minus sexet. Men plus lite jävlar anamma.

4. Meryl Streep i Adaptation. Blir störtförälskad i en skabbig plantageman utan framtänder, men låter sig ändå släppa alla hämningar och hänge sig. Sånt kräver mod.

5. Lindsay i Freaks and Geeks. Takes shit from noone.

Dolly-rapporten

En liten, liten Dolly i fickstorlek. Hon har vita glitterkläder på sig.
En typisk konsertbesökare. Jeansskjorta, som sig bör på countrykonsert. Lammkorv i näven och munnen. Kanske inte som sig bör.

Konserten var okej, inte lika bra som förra gången. De gamla örhängena var bäst; 9 to 5, I will Always Love You, Little Sparrow och så vidare. De nya låtarna är smärtsamt nära besläktade med bredbent gubbrock.
Tyvärr fick jag inte höra min favorit Tennessee Mountain Home. Synd.

Söderbröder glöder

I morgon blir jag söderbo.
Jag har redan fått känna på hur det kommer att bli.

“Jaha, du ska flytta till Sofo” säger folk och gör cittationstecken i luften.

“Har du skaffat dig en skranglig gammal Kronan-cykel ännu då?”, säger Tv4-Leo.
“Ska du börja säga att det är så fin och avslappnad stämning på söder?”, säger City-Pontus.
“Nu får du börja använda ordet ‘sjaskig’ lite mer”, säger Chili-Henrik.

Min plan om att bli den levande klyschan misslyckas. Jag hade tänkt föregå dem, och dyka upp i tajt skinnjacka och Cheap Monday-jeans på våra lunchdates. Snacka om att det skulle vara skönt att “bo ute på landet ett tag”, och dilla om nåt obskyrt band ingen bryr sig om.

Men nej. De hann före.

Sen försökte jag vara först med att kommentera DN-Mattias bildbyline på Hultsfredsbloggen på dn.se men även där misslyckades jag.
Han föregick mig genom att på bloggen skriva att folk velat kommentera hans bildbyline. Så även där slackade jag efter.

Och nu, som en sista efterkjälke, är jag sist ut med mina flyttgrejor. Jag flyttar i morgon. Jag ligger efter. Det står grejor på vinden. Jag är stressad. Jag ringde det trevliga paret jag byter lägenhet med och erbjöd en deal: jag tvättar inte mina fönster, så gör inte ni det heller, okej?

Så lumpet. Av mig. Men vad skulle jag göra? Alla hinner ju före nu för tiden.

Dolt hot

“– Jag vill gå tillbaka i det förflutna så att alla får veta varför Stig-Helmer är som Stig-Helmer är. Jag har planterat en del karaktärer som ska följas upp”

… säger Lasse Åberg till Expressen.

Jag reagerar givetvis på hotet “så att alla får veta…”
Alla!
Varför måste alla få veta? Vissa av oss kanske inte vill veta.
Vi kanske inte bryr oss.
Måste verkligen alla få veta?

“Men se inte filmen då!” skriker nån smart rackare.
Men vilken film ska jag se då, när hela svenska filmkassan äts upp av Colin Nutley, Lasse Åberg och Arn? Ska jag bara förpassas till yankee-filmer resten av livet? Man kanske vill se något på sitt modersmål någon gång i livet, utan att behöva mötas av svärd, tjockisar i hästsvans eller old school-nördar med brillor. Eller?

Jag gillar inte Lasses hot.
Det är allt jag säger.

PS. Var det inte Nick Borgen som hotade med att ställa upp i Melodifestivalen ända tills han vann? Efter We are all the winners gav han eller Christer Björkman upp. Någon sa nej i alla fall. Hint!