Friday Night 00:17 AM

Jag som trodde att jag kunde slå jetlagen i smarthet. Var vaken hela dagen igår. Somnade runt midnatt. Sov till tolv.
Nu är jetlagen fixad för den här gången tänkte jag och hoppade ur sängen, tog på mig solglasögonen och gick ut. Plus kläder.

Kom hem halv åtta. Däckad. Sov.
Nu är klockan snart halv ett och jag är klarvaken.

Andra saker jag också är just nu, förutom klarvaken:

Full av beundran.
Jag ser på 30 Rock och inser dessutom, som en liten bonus, att livet inte slutar vid 35.
Hungrig.
Har inte ätit annat än glass idag, och druckit te. Min tomma kyl är ett monument över ett liv som en gång var.
Melankolisk.
Jag tänker på frasen “varats olidliga lätthet” och nickar lite.

Nu ska jag tända ett doftljus och skriva en generationsroman.

Äpplen och päron

En bra vecka.

Först en fin mjukstart på jobbet med Sex & the City-junket i NY. Var annars? Som jag hade hoppats var Kristin Davis (Charlotte) allra trevligast. Och sötast. Och med finast hår.
SJP var snorkig. Det var ju trist.

Och så fick jag äntligen svar på varför Carrie inte valde Aidan. Faktiskt! Både från SJP och från Michael Patrick King som skrivit i stort sett alla manus, till alla avsnitt. Med hjälp från andra, javisst, men i stort sett.
Han praktiskt taget skapade Aidan.
Så han borde ju veta.

Och jag köper hans förklaring.

Såhär:

Carrie Bradshaw är vän med tre stereotyper. Eller, kanske kan vi kalla dem arketyper till och med. Skökan, Madonnan och Den Bittra Kvinnan.
Det har föreslagits att de tre är olika aspekter av Carrie själv och yada yada yada men vad som är viktigt är att Carrie inte är lika definitionsbar. Inte lika lätt att förklara med ett enda ord. Quirky, och tråksöta ord som det är inte hela sanningen.

Mr. Big är likadan, nämligen. Han är å ena sidan ett manligt svin, å andra sidan en trygg famn. Han är Carries olösbara pussel, som hon ännu inte lyckats klura ut, definiera och sätta en etikett på, som hon gör med de andra männen i hennes liv.

Aidan är tyvärr en av dem. Han är Den Rara. Den som alltid finns där, som är tillgänglig, trygg och som en öppen bok. Det är bra egenskaper per se. Och vissa av oss vill ha det precis så. Men Carrie vill ha ett pussel. Någon som, precis som henne själv, är lite av gåta, som inte är fullt så tillgänglig. Som man måte förtjäna.

Så sa SJP.
Så sa Michael Patrick King.
Alltså är det så.

Men jag blir nästan lite generad av svaret. För att jag fattar det. På mitt nattduksbord ligger en bok jag fått låna. Den heter SEDUCTION. Nej, nej, nej, det är ingen självhjälpbok/The Game-grej. Det är nån akademisk man som boilat ned förförelsens kärna till något man kan ta uti och dela upp i tretton kapitel och dissekera.
Men bottom line är i alla fall (och detta står tydligt) att vill man få en viss person på kroken så ska man sända ut blandade signaler. Det är förförelsens själva kärna; en lockelse, ett pussel.

“Det kommer inte helt naturligt för dig va?” skockade vännen S, som är världsbäst på (medvetna) blandade signaler, när jag sa detta.

Nej, det gör det inte, eftersom jag hatar games och gillar raka rör istället. “Jag gillar dig, let’s get together”. Ungefär. Varför ska det vara svårare än så?

Därför gjorde Aidan-svaret mig lite ledsen. Jag köper svaret, jag förstår svaret, och visst låter det fantastiskt med en partner som alltid har något mysterium, något outforskat kvar i rockärmen.
Men jag kan aldrig bli den personen, tror jag. Jag är dömd att vara den trevliga Aidan som går omkring och visar upp sina känslor utan problem men som blir bortgallrad för att han är “för tillgänglig” till förmån för en person man gråter över, kämpar för och låter sig luras av. Är det rättvist? Troligen inte.

Det är sorgligt.
Men jag fattar det.

Och med den vetskapen i bakhuvudet åkte jag till Pop Quiz på Pet Sounds igår. Testade vår nya lagmedlem Andreas II, hädanefter kallad “Hjärnan“, och hamnade på en fantastisk andraplats!

Andraplats!

Vårt lag “Ebbe Carlsson-affären” (ett annat förslag på lagnamn var “Vi som lägger livspusslet”), har aldrig spelat så bra. Tack vare hjärnan, mest. Från och med nu ska han behandlas som lagets VIP. Han ÄR lagets VIP, så är det.
Och segers sötma är sweet.

Om inte annat så kändes det som vi vann, fast vi kom tvåa, eftersom laget vi förlorade mot bestod av tre smala killar varav två hade glasögon. Och sådana kan man ju faktiskt aldrig vinna mot i någon form av quiz.

Garderobsbalans i det stora äpplet

Jag är inte längre the hardest working woman in the business. Har inte varit det på ett tag heller.
Det beror såklart på att jag inte jobbat. Därför har jag inte kunnat vara hårt arbetandes.

Men nu mjukstartar jag lite.

Det kommer dröja innan jag når upp till mitt gamla tempo med två utlandsresor/junkets i månaden i snitt. Men frågan är om jag vill tillbaka till det tempot igen. Är det så hälsosamt?
Nej, idiotfrågor från tjocka fransoser och italienskor med beanies är verkligen inte bra för mina nerver. Jag skulle kalla det direkt ohälsosamt faktiskt. Och man blir ju inte yngre. Måste tänka på vad man utsätter sig för. Man ska inte utsätta sig för idioti mer än nödvändigt.

Men nu mjukstartar jag.
Det blir en resa till NY.
I tjänsten.
Det är bra. Mer upphetsande än London och Paris. Kortare resa än Los Angeles.
New York är perfekt. Dessutom var det ett tag sedan jag var där.
Jag har redan handlat två svindyra saker på Ebay (jag vågar inte tala om vad, för jag skäms redan över min Ebay-frenesi) och kommit på att om jag shippar grejorna till hotellet så slipper jag både tull och dyrare porto. Så redan i detta nu är min resväska typ halvfull med saker jag “handlat” i USA.

Jobbresa, som sagt.

Okej, jag säger vad jag handlat då. Men lova att inte håna mig. Först handlade jag ett huvud. Ett amerikanskt huvud.
En skyltdocka, fast bara huvudet och axlarna liksom. Det är skitstort. Jag tänker mig att det kommer få en framträdande plats i min – förhoppningsvis – nya lägenhet. Hon ser ut som Jean Harlow från vad jag kan se på bilden.
Jag har länge önskat mig ett huvud. En skyltdockebyst eller vad man ska kalla det. Jag vill omringa mig av vackra saker, och i synnerhet vackra kvinnoansikten, som kan påminna mig om var ribban borde ligga.
Jag tror det här huvudet är precis vad jag behöver för att börja använda lösögonfransar. Vilket jag tycker vore bra för min karriär. Lite som Elisabeth Höglunds hår. Jag kunde bli “hon med lösögonfransarna”. Jag har ju försökt bli “hon med bombarjackan” utan framgång. Dags för nya grepp.

Sedan blev jag helt amerikansk och modebloggig och handlade ett par Marc Jacobs-skor i bara farten.
Jag vet.
Så jävla modebloggigt.
Men jag har även tänkt köpa ett par billiga Reebok Hi-top Classic för att det hela ska jämna ut sig.

Marc Jacobs + Reebok = balans i garderoben. Garderobsbalans.
Ett nytt ord? Jag tänker använda det.

Jag kommer gå back på resan. Första gången tror jag, som jag går back på en (jobb-)resa. Men det är okej för det är en mjukstart detta, och jag ser det som en slags förlängd spa-weekend fast utan spa, mer retail therapy. Det är personalvård. En konferensresa. En slags enmans-kickoff.

Det är precis de orden jag tänker använda när skatteverket ringer och ifrågasätter ett avdrag på “ett gigantiskt huvud av typen Jean Harlow“.

Garderobsbalans i det stora äpplet

Jag är inte längre the hardest working woman in the business. Har inte varit det på ett tag heller.
Det beror såklart på att jag inte jobbat. Därför har jag inte kunnat vara hårt arbetandes.

Men nu mjukstartar jag lite.

Det kommer dröja innan jag når upp till mitt gamla tempo med två utlandsresor/junkets i månaden i snitt. Men frågan är om jag vill tillbaka till det tempot igen. Är det så hälsosamt?

Men nu mjukstartar jag.
Det blir en resa till NY.
I tjänsten.
Det är bra. Mer upphetsande än London och Paris. Kortare resa än Los Angeles.
New York är perfekt. Dessutom var det ett tag sedan jag var där.
Jag har redan handlat två svindyra saker på Ebay (jag vågar inte tala om vad, för jag skäms redan över min Ebay-frenesi) och kommit på att om jag shippar grejorna till hotellet så slipper jag både tull och dyrare porto. Så redan i detta nu är min resväska typ halvfull med saker jag “handlat” i USA.

Jobbresa, som sagt.

Okej, jag säger vad jag handlat då. Men lova att inte håna mig. Först handlade jag ett huvud. Ett amerikanskt huvud.
En skyltdocka, fast bara huvudet och axlarna liksom. Det är skitstort. Jag tänker mig att det kommer få en framträdande plats i min – förhoppningsvis – nya lägenhet. Hon ser ut som Jean Harlow från vad jag kan se på bilden.
Jag har länge önskat mig ett huvud. En skyltdockebyst eller vad man ska kalla det. Jag vill omringa mig av vackra saker, och i synnerhet vackra kvinnoansikten, som kan påminna mig om var ribban borde ligga.
Jag tror det här huvudet är precis vad jag behöver för att börja använda lösögonfransar. Vilket jag tycker vore bra för min karriär. Lite som Elisabeth Höglunds hår. Jag kunde bli “hon med lösögonfransarna”. Jag har ju försökt bli “hon med bombarjackan” utan framgång. Dags för nya grepp.

Sedan blev jag helt amerikansk och modebloggig och handlade ett par Marc Jacobs-skor i bara farten.
Jag vet.
Så jävla modebloggigt.
Men jag har även tänkt köpa ett par billiga Reebok Hi-top Classic för att det hela ska jämna ut sig.

Marc Jacobs + Reebok = balans i garderoben. Garderobsbalans.
Ett nytt ord? Jag tänker använda det.

Jag kommer gå back på resan. Första gången tror jag, som jag går back på en (jobb-)resa. Men det är okej för det är en mjukstart detta, och jag ser det som en slags förlängd spa-weekend fast utan spa, mer retail therapy. Det är personalvård. En konferensresa. En slags enmans-kickoff.

Det är precis de orden jag tänker använda när skatteverket ringer och ifrågasätter ett avdrag på “ett gigantiskt huvud av typen Jean Harlow“.

Recension

Semi-Pro

I rollerna Will Ferrell, Woody Harrelson, Andrew Daly,

Basketlaget The Tropicals, med Will Ferrell i spetsen, står inför sitt livs chans. Om de spelar tillräckligt bra, och lockar tillräckligt många fans till matcherna, får de spela med i proffsligan NBA, vilket är det finaste man kan göra som basketspelare. Och amerikan.
Men givetvis finns det hinder. Det största är kanske att Tropicals faktiskt inte kan spela basket. Deras matcher består mest av jippon, sångnummer och lite studsanden.

Will Ferrell spelar den gamle discoräven Jackie Moon som en gång i tiden hade en hit med låten “Love Me Sexy”. Han har ingenting emot att leva på gamla meriter och sjunger sin låt så mycket och så ofta han kan, gärna i samband med lagets matcher.
Det är trots allt den som gett honom pengarna att köpa Tropicals för. Laget han dessutom både coachar och spelar i själv.

Men när Moon sakta men säkert inser att en gammal discohit inte räcker för att laget ska kunna klättra på poänglistan, och därmed riskerar att helt läggas ned, rekryterar han forne baskethjälten Monix (Harrelson). Men Tropicals största problem kvarstår; de kan ju faktiskt inte spela basket.

Strategin blir därför denna; Monix lär killarna hur man lirar, medan Moon får i uppgift att locka fler besökare till matcherna. Om det så involverar en levande björn och gratis korv så måste de öka antalet fans för att ha en chans.

Och björnar och gratis korv blir det. Det är liksom skämt på den nivån, vilket inte måste vara dåligt. Det är det inte heller, i skratt mätt. Gillar man den sortens grabbiga dumhumor som Will Ferrell visar upp i, till exempel, Anchorman, och inte har något emot en och en halv timmes komedisexism, så är antalet skratt per minut (SPM) väldigt högt.

Att historien sedan är lövtunn, tröttsamt bekant och inte särskilt kul i sig kan man försöka ignorera så gott det går. Liksom att Will Ferrell går alldeles för mycket på tomgång många gånger, och kör gammal skåpmat fast i ny tappning. Rollen som “sexig man utan självinsikt” är en han gjort många gånger förr i olika varianter. Men kanske aldrig så tunt och oengagerat som här.
Caroline Hainer

---

Betyg

• Postad 2008-05-01
• av Jazzhands
• Kategori: Uncategorized
• Kommentarer: 4

Etiketter None