Varning på stan

Träffar två sköna kids; Leo, med nyinförskaffad mustasch, och Mårten som alltid har ny frisyr. Nu en slags Elvis-lock i pannan.
Mårten har varit tillsammans med sin tjej sedan nian.
Leo är inne på tre år med sin donna.
De är inte ens tjugofem, killarna.
Vad är det frågan om?
Jag blir imponerad och paff på samma gång. Inte för att jag förespråkar ostadigt leverne, och empiriska färdigheter inom samlevnad. Jag tycker det är fantastiskt att dessa två killar i sina bästa år svänger en after work-öl och tycker att det ska bli kul att äta middag med svärföräldrarna igen. Men jag förvånas. Jag känner ingen i bekantskapskretsen, förutom dessa två A-barn, som ens kommer i närheten av så föredömligt stabila relationsbakgrunder. Definitivt ingen i min egen ålder.

Allt snack om åttiotalisterna och deras alarmerande sexualvanor. Bara snack alltihop tydligen. Typiskt kvällstidningarna.

Garantier Schmarantier

Idag hämtade jag min iPod som varit på lagning.
“Är det ett garantifel kostar det inget” sa man när jag lämnade in den.
“Men hittar vi inte felet mpste vi göra en felsökning och då kostar det 250 kronor”, tillade man lite i förbigående.
“Nu är din iPod klar. Det blir 330 kronor”, säger man i telefon.
“Vad hände med 250 kronor?” frågar jag då.
“Men det är utan moms”, svarar man.

Jag vet inte om det är värt att irriteras över sånt. Troligtvis inte.

Gänget och jag

“Det finns inga fik i Stockholm”, sa Anders R och därför fick det bli Prinsen.

Han betraktar Prinsen som ett av stadens få anständiga ställen att inta en måltid på. De flesta andra är alldeles för vulgära.

Så det fick bli Prinsen alltså.

Där satte vi oss. Anders, som vanligt i sina uppdaterade Brideshead Revisited-kläder (skjorta, V-neck-tröja med diskret, stickad kant och en Burberry-trench) och med ett gott humör.
Jag har aldrig sett honom på något annat än uppriktigt gott humör. Han kan nog aldrig bli arg, den mannen. Han har heller ingen anledning; han besitter begåvning, good looks och evig framgång. Så vad skulle han sura för?

Han har sina böcker på G nu, det skulle visst bli fotoreportage i ELLE och release-events och sånt. Han hade redan hållt lite föredrag och pratat i radio. Känner alltid en viss matthet blandat med stress när vi ses.
Men jag älskar att träffa honom. Hans humör smittar alltid av sig litegrann.

Anders beställde köttbullar och jag en bit marängtårta.

Sedan dök en dyblöt Rodeo/DN-Mattias upp, som jag missat att informera exakt var vi var (“runt Stureplan”). Jag fick dåligt samvete. Han såg ut som en blöt nalle.

Så där satt vi, på Prinsen, som om vi vore nästa Svenska Akademin, och pratade tidningsvärld och sånt. Vår blotta närvaro sänkte medelåldern på Prinsen med tjugo år.

Anders fick ett samtal från Erika som jobbar på ELLE. Hon anslöt sig till gruppen och samtalet blev högljuddare och mer filmkoncentrerat. Jag fick försvara Roman Polanski lite lamt (“Vaddå, han trodde ju hon var äldre än tretton…uhm”) och Anders berättade att en när Wilhelm Moberg skulle föreläsa på universitetet i Jönköping en gång hade han begärt en flaska renat och “en liten studentska”.

Den typen av samtal lämpar sig oerhört bra på just Prinsen. Det faller sig helt naturligt.

Spel-Magnus ringde och så dök han också upp, blöt och lockig som en slags Lord Byron efter något dramatiskt sjöslag.

Fem unga, högljudda, tedrickande människor som snackar mediaföreteelser. Är de på Prinsen verkligen okej med det?

Det kändes i alla fall bra. Så professionellt och filmiskt. Så New Yorkskt. Så networkigt. Kanske borde vi kindpussats när vi skildes åt?
I vilket fall som helst pratade vi om två planerade jobbresor. Till seriemässan i Californien och till Venedig filmfestival.
Detta medan jag åt upp inte bara marängtäcket på min egen tårtbit utan också Mattias.

En härlig eftermiddag.

20st Century Girl

Jeansdag idag. Ljus jeansskjorta instoppad i ett par mörka jeans. Vet inte riktigt vad jag vill uppnå med det. Jag provar med ett skärp till. Ser brådmoget ut. Jag gillar brådmoget.

Försöker få med folk ut på stan. De kan inte, de jobbar. De har “saker att göra”.
Jag tvångsbokar en fika, efter att jag skrivit in mig själv på en lunch med Bon-folket.
Jag borde också jobba.

Alla dessa borde, tänker jag och drar i kragen på skjortan. “Jobb, schmobb” blir mitt sms till M. “Moget” blir svaret.

Vissa människor är så uptight, tycker jag.

Knäpper upp översta knappen på jeansskjortan. Ser ledigt ut. Som en frilansare som låtsasjobba. Jeansskjorta signalerar “arbetare” medan den översta, oknäppta knappen signalerar “ledig” eller “casual”.

Som sagt, är lite osäker på vad jag vill uppnå idag. Experimenterar lite.

Flodhäst, bäckahäst, vattenhäst?

Man ska inte ha förutfattade meningar helt enkelt. En barnfilm som heter “Vattenhästen”. Hur kul låter det?
Inte tillräckligt kul för att locka bort Mattias D från sin lya på ön, i alla fall. “Jag har annat för mig” sms:ar han till svar.

Tji fick han, för precis som vi båda fick våta ögon och varmt hjärta av barnfilmen “Bron till Tirabethia“, så gick det åt tre näsdukar för att se Vattenhästen. Jag är säker på att Mattias också behövt ett par stycken.

Trots titeln och trots dataanimationerna visade det sig nämligen att jag hade att göra med en trevlig barnfilm av den gamla skolan där kidsen är väluppfostrade och hittar på äventyr på egen hand för att de inte har några vänner, och slutligen går vidare i livet som fina människor.

Det var jag, DNs recensent och en skolklass i salongen. Tjena.
Är inte helt säker men gissar att jag var den enda som steg ut i solljuset med rödgråtna ögon.

Det är nåt med små fräkniga, skotska gossar, insåg jag. Jag vill ha en. Hyra en över en långhelg och klä honom i knästrumpor och äppelknyckarbyxor. Och så bara se på honom.
Det är nåt med skotska gods, givetvis, och med små barn som längtar efter sin far.
Och så är det nåt med slushiga repliker som “Jag glömmer dig aldrig” och “Han är den enda vän jag nånsin haft”. Även när de riktas till en dataanimerad vattenhäst (vattenhäst!).

Jag grät floder. Prasslade med näsdukar och snörvlade. Och viskade “Lycka till, vattenhäst. Lycka till…” i biomörkret.

Newsflash!

Stoppa pressarna! Såg precis Claes Elfsberg gå förbi Stureplan. Anmärkningsvärt var att han hade på sig en röd vindjacka (vindjacka!) och en ryggsäck som såg ut som en kabinväska, fast med ryggsäcksband.

Vindjacka!
Ryggsäck!

Han hade beiga chinos och jag såg inte skorna men jag gissar på seglarskor.

Det här förändrar ju helt min bild av nyhetsankaret och kvinnofavoriten Claes Elfsberg. Jag som trodde att han alltid var en air av elegans.
Det här förändrar ju allting.

Korrelationer, derivata etc

Min jättespeciella vän observerar ett förhållande mellan sommarklänning och sommarväska. Ju tunnare klänning desto större väska.

Jag tror det stämmer.

“För om de har en tunn klänning måste de ju få plats med allt däri!”

Köpte två väskor i NY. (Eller tre, om man räknar en ny, fet resväska som en väska.)
En av väskorna är av typen “sommarväska”. Den är stor. Större än en normalväska. För alla badeventualiteter, solglasögon och extratröjor.

Så jag konstaterar att han nog har rätt, men undrar då var det perfekta snittet möts i korrelationen. Alltså, hur tunn bör sommarklänningen vara, och hur stor bör sommarväskan vara för att nå den perfekta balansen?

Jag är ju väldigt mycket för balans.
I synnerhet estetisk balans.
Så jag undrar.

Sommartorka

Silly season. Har den börjat redan? För min del verkar det onekligen så. Har ytterst lite att göra. En Batmangrej här och en Sex & the City-grej där.
Sedan lite eventuell flyttpackning (hur kan jag äga så många saker?) och pollenbekämpning. Kanske ser jag lite film, vilket är mitt yrkes motsvarighet till att läsa rapporter, gå på seminarier och åka på konferenser inbillar jag mig.
Det är vid såna här tillfällen som jag fascineras extra mycket över fenomen såsom “jobb”. Fasta tider. Fast arbetsplats. Arbetsuppgifter och sånt.
Tar upp telefonen för att ringa någon som kan tänkas vilja äta lunch, eller åka till Kungens Kurva på studiobesök på Citygross men inser att folk är upptagna av sina jobb. De jobbar. De kan inte komma loss.
Fascinerande.

Uppackning

Har inte packat upp ännu. Saker ligger i mystiska drivor längs hela hallen. Jag lyckades i alla fall få med mitt huvud hem, och nu stoltserar hon på en bokhylla.
Hon är vacker. Jag ska kalla henne Jean.
Hennes blick är som en varsam moders, men samtidigt sval, som en kvinna som vet att hon är värd ansträngningen.

Hon är nära på en halv meter hög och väger ett par kilo.

Jag är fantastiskt glad över att ha fått med henne hem.

Varför är det så tråkigt att packa upp väskor? Är det för att det är det slutgiltiga beviset för att resan är över? Att nu är det tillbaka på ruta noll igen?
Jag älskar ju att packa. Om det inte vore så mycket matte involverat hade jag gärna, med nöje, blivit logistiker. Jag har hört att de tjänar multum. De som jobbar för stora företag, som IKEA, och kommer på smarta sätt att frakta stolar från München på så att man spar in tjugo busslaster på ett år, bara för att man packar stolarna på ett smart sätt.
Sån hade jag gärna blivit.
Om det inte hade krävts mattekunskaper.

Som att spela Tetris på jobbtid.

Jag älskar ju att packa. Känslan när jag reser och vet att jag enbart har med det absolut nödvändigaste och ingenting, inte en enda pryl, kommer att vara onödig, är mycket tillfredsställande.
Men känslan när jag reser hem, och vet att jag packar väskan full, på ett utomordentligt smart sätt, så att både glas håller, allting får plats, inget läcker och inget behövts göras avkall på, den känslan är 99% besläktad med känslan av seger.

Och känslan av seger är en av mina favoitkänslor.

En tom lördag kl. 12:44

Något om Sex & the City-filmen, förresten. Den är två timmar lång och som ett enda långt avsnitt, som spänner över ett års tid. Inte mycket nytt som händer, och alla som sett cirka fem avsnitt kan lista ut hur det slutar. Men som alltid, med tv-serier man gillar (ibland mot sin vilja) så är det resan och inte målet som gäller. Glam, New York och några riktigt roliga repliker.

Idag är det lördag och jag känner mig tom. Är det för att Stockholm inte är New York? Ja, kanske. Men troligtvis inte.
Jag ska kanske flytta (väntar på slutligt besked) och lägenheten är just nu en halvtom röra som inte känns hemtrevlig.
Jag var borta i fem dagar och ändå känns det som om “saker” har hänt, som gått mig förbi. Som jag missat, och som påverkar mig trots att jag inte varit här. Jag hatar den känslan, den gör mig otålig.
Och det är inte bra för mig att vara otålig. Det gör mig odräglig.