The Winner Takes it All

Man hävdar att jag är tävlingsmänniska.
Man hävdar att jag är jobbig.

A säger att ha nog ska “träna ikväll” och genast kontrar jag genom att promenera i två timmar.
Jag får meddelande om att någon bjudit över mig på auktionen av ett ytterst anonymt halsband från Skultuna på Tradera och genast måste jag bjuda över den jäveln. Femhundra spänn. Take this, moron.

Och i natt drömde jag att min mamma, efter en kortare vistelse “i Afrika” kom tillbaka och hävdade att hon kan prata “zulu”.
Hon hävdar det så starkt att ett företag erbjuder henne massor av pengar för att översätta några dokument, och i drömmen blir jag jättesur eftersom jag dels hävdar att hon inte alls kan prata zulu och dels att jag är en bättre översättare.
Det slutar med att jag saboterar, och i slutändan lämnar ett kaos av mänsklig besvikelse efter mig. Dock framgick det inte i drömmen huruvida min mamma faktiskt kunde prata zulu eller inte.

Det ultimata plagget

Jag har svårt med jeansjackor. Inte på andra – det är ett ypperligt plagg, kanske det förnämsta och mest allsidiga som finns.
Men av någon anledning är det svårt för mig att bära en utan att se butch ut.
(Kan tilläggas att det är likadant med väst. Och långkjol. Varför jag nu skulle vilja ha långkjol.)

Men mången gång har jag passerat Gul & Blå och tänkt “Där har de fina jeansjackor. Man skulle gå in någon dag och prova“.
I fyra månader har jag tänkt så, för att vara exakt. Och idag gick jag in.

Den första – FÖRSTA – jackan jag provar satt som en smäck. Det var liksom för lätt, jag blev skeptisk. “För liten” mumlade jag och fick en suck till svar någonstans ifrån, jag såg bara inte varifrån.
“Äh! Är den ju inte alls! Prova en större så får du se, den ska ju inte vara för stor, den tänjer ju ut sig”, säger en besvärad röst.

Inser att rösten talar till mig.

Rösten tillhör en tuff tjej i ljus jeansjacka. Hon verkar jobba där. Hon bokstavligen föser fram mig till en större spegel och säger “Du ser!” lite triumfierande, som ett “vad var det jag sa?” och tillägger att man antingen köper en jeansjacka som är lite för stor och tvättar den i sextio grader (underförstått; men då är man ju lite puckad) eller så köper man en lite för liten och tänjer ut den eftersom man inte ska tvätta den på ett år, typ.
Allt framfört med en uttråkad “men det vet väl alla”-röst.

Jag blev mycket imponerad av henne. Så där tycker jag en expedit ska vara, de ska fullkompligt tvinga en att se så bra ut som möjligt. Att handbegripligen om så behövs, få kunden att se sig själv i spegeln och inse att jackan är för stor eller för liten eller alldeles, alldeles lagom så vad är det att bråka om?

Ingenting, insåg jag glatt och halade fram mitt kreditkort. Och nu har jag glidit runt i min nya jacka och känt mig som a million dollar hela dagen. Tack!

Bingo!

Det glädjer mig att den här bilden kommer upp på Google om man söker på “monkey actor”.

Breaking news

Gick upp 6:46 och skrev klart Indy-recensionen. Bara sådär. Sedan gick jag och la mig igen och sov till 10:06.
Nu ska jag ge katten mat och skriva om Sex & the City.
varje dag är ett äventyr, gott folk.

Skrivkramp är bara ett annat ord för lathet

Jag vill verkligen inte klaga. Idag var egentligen en alldeles underbar dag.

Jag skrev klart min recension av Indiana Jones och får meddelande från City om att den bör vara ännu längre. Underbart.

Men då satte nån slags skrivkramp in. Det fanns så mycket mer att säga. Vad kan jag bäst använda använda mina extra 300 tecken till?
Parallellerna till Star Wars?
Den stora nostalgipåtryckningen filmen igenom?
Familjebilden?
Vad? Vad? Vad?
Alla val.
De gjorde mig matt, jag fick lägga med ned på soffan, helt raklång, med datorn och katten som sällskap. Båda oförmögna att hjälpa mig. Bildbevis finns.

Istället fick Kennet komma över. Vi kollade på gamla foton och både han och jag garvade så att mascaran rann när jag öppnade Pandoras ask – en serie bilder från mitt USA-besök 2000 då jag har kort hår (pga en felklippning som sen behövde “rättas till“), konstiga, sneda och svullna mongoloid-ögon och ständigt nollställt leende.
Pricken över i: en HUSTLER-tröja.
Hustler som i Larry Flynt. Hustler som i så politiskt inkorrekt som det bara går. Hustler som i Helt Fel.
Min motsvarighet till turister som köper lustiga överdimensionerade hattar när de är utomlands. Eller saronger, för att det är så bekvämt.
Helt fel.
Så otroligt fel.
Kennet hotade med att lägga ut bilderna på Facebook. Speciellt om jag bad honom om flytthjälp en gång till.

Nu är klockan snart midnatt. Jag har sett på Eurovision (vad i helvete handlade Irlands muppar om?) och druckit te. Till och med tagit en burgare. Men inte är jag något steg närmare Indy-recensionens fullkomlighet för det.
Skrivkramp.
Våra vägar korsas inte så ofta, men när det väl händer hjälper bara en timme Eurovision och en chokladkaka.
Det var i alla fall var jag trodde.
Nu är det snart midnatt, som sagt, och nu vet jag bättre.

Stoppa pressarna!

Breaking news: Indiana Jones är gammal!

Inte bara gammal gubbe, men riktigt skitgammal. Han är gråhårig, har gubbmage och filmvärldens kanske lägsta byxföring. Chinosarna sitter löst på höften sådär som på gubbar med inkontinensbesvär (alternativt post-höftoperation).
Han är gammal. Och med gammal menar jag gammal.
I var och varannan scen inser man ofrivilligt att det är en stuntman som tar smällarna/rullar ned för en backe/slåss mot jättemyror.

Vid ett tillfälle har han kostym och lustig fluga med prickar på också. Gammal mans kläder med andra ord.
Glasögon som sätts på nästippen. I akademisk miljö dessutom.
Inga illusioner där inte.
Är det så han ser ut hemma, när han och Ally McBeal pratar inköpslistor över frukost? Troligtvis. Men det hör givetvis inte hit.

Alltså, jag vill verkligen inte vara en glädjedödare men jag tycker inte att det håller. En filthatt gör liksom ingen Indiana Jones.
Anser jag.

Dags att kasta in handuken (hatten?) old man.

Typiska helghändelser

Den mest typiska helgen på länge.

Fredag: Jag blir så hungrig så att jag blir sur. Men efter laxcrêpes på Fyra Knop blir jag hyfsat glad igen. Härligt.
I säng runt midnatt.

Lördag: Det goda humöret får sig en törn när jag inser att jag tappat åkkkortet. Satan. Nytt och allt.

Lördagskrysset i DN. Svårt den här gången. Skit.

Fika på stan. Fullt av barnvagnar.

Kvällen blir det först otippad proggspelning i avlägsen men skön skivaffär (Larry’s Corner) i en del av söder som för mig är helt okänd. Bortom Blekingegatan, liksom. Förbi Åsö and beyond.

Man i arbetarbyxor och skägg sjunger om västerlandets förfall. Tolv pers i publiken.
Man i orange och guldig kaftan sjunger barnvisor och spelar dragspel. Halva publiken drar.

Jag ställer mig och bläddrar bland skivor och filmer. Hör en man peppa en annan med “Men du är ju KUNG för fan, alla därute har ju kommit hit för att se DIG!” vilket rör mig.

Supergrupp bestående av några sköna gamla lirare från Gud i brallan, Grisen skriker och Träd, gräs och stenar spelar svenska versioner av amerikanska prostestlåtar, pch några egna alster. Fullsatt i den lilla skivbutiken.
En mamma med hennafärgat hår sjunger med i “Var fan finns alla hjältar?”. Mannen i arbetarbyxorna ställer sig lite bakom supergruppen och sjunger med. Oklart om han tillhör supergruppen eller är en hangaround.

Taxi till mystisk fest i ett bilgarage. Det luktar bensin, gräs och cigarettrök. Blandning av rejv och… rejv. Jag stannar i tre minuter.

Söndag: Sen morgon. Lite mer lördagskryss. Ett försök på söndagskrysset men det går inte.
Härlig fettisfrukost bestående av bacon (som jag tvungsuttalar som bejken), ägg, baguette och juice. Åh, medelklassens diskreta charm!

Rask promenad och sen lite nyttostädning.

Nu: mannagrynsgröt och 30 Rock.

Sommarlovet

Det känns som sommarlov. Snart är det dags.
Menlösa dagar i skolan, som fylls av att kolla på film, oinspirerande bildband och andra tidsfödrivande uppgifter.
Nedräkningsdags.
Samtidigt den där lite läskiga, krypande känslan – besläktad med övergivenhet och stress – av att ha HELA LÅNGA SOMMAREN framför sig och ingen är hemma när man ringer för att fråga om de ska med och bada, alla är bortresta och man har ingen aning om när de kommer hem (eller om man ens är vänner när de kommer hem).

Så känns det.

En vän åker till Serbien för att köra Eurovision-racet. Känns lite sorgligt. Han åker på långsemester sen.
Tomhet.
Andra pratar om långledigt och sen barnledigt på det, kommer tillbringa hela sommaren ute på landet, guvva skönt det ska bli, jag kommer inte sakna stan ett dugg.
Argh!
En annan kör långa utlandsracet. “Jag har ju inte haft semester på länge, jag tar ut sex veckor”.

Man är ju vuxen nu. Jag skulle ju, i alla fall i teorin, kunna sätta mig på ett plan redan i morgon och dra någonstans jag med.
Men ändå känns det ju lite som att ännu en gång bli kvar i stan, och nöta ut seglarskorna på asfalten, medan precis ALLA andra ungar man känner är försvunna.
En gång nyckelbarn, alltid nyckelbarn.
En gång asfaltssommarlov, alltid asfaltssommarlov.

Och jag vet precis hur jag botar skiten; genom att handla en weekendbag på Tradera för tusen spänn. Den kom idag. Jag såg framför mig hur den skulle stå lite halvt färdigpackad, på stand by, från och med nu. Alltid redo.
Men den är ful. Jag är grymt missnöjd. Och det spär bara på känslan av att fortfarande vara loserbarnet vars föräldrar aldrig åkte bort på sportlovet.

Kusinen från landet

Ett skönt minne från ca år 1999

Mammas kusiner från landet (Sundsvall) är imponerade av att brorsan åker skateboard. De frågar en massa om skateboarden.
“Men hur åker man på den?”
“Åker man ensam eller åker man flera stycken?”

…och så den bästa frågan:
“Men var åker man sån där skateboard nånstans då?”

De är uppriktigt intresserade och blir imponerade av Peters svar.
“Men det ser ju fantastiskt ut när ni åker, ni borde ju kunna uppträda på en cirkus eller någonting!”

Kattattack

Katter är söta för att man ska ta hand om dem. Trots att man inte kan. Nu är jag kattvakt igen och min allergi ger mig ingen nåd. Jag blir nog tvungen att sova borta i två veckor och bara umgås med kraken på dagtid. Näsan rinner, ögonen kliar och det virvlar runt pälshår överallt.
Men han är ju söt.
Han följer efter mig, han snackar med mig och han lägger sig bredvid mig, stirrar tillsammans med mig på dataskärmen och spinner.
Det är klart man måste vara kattvakt då.