Mina PR-tips till Jack

För det första är det kul med människor som fular ned sig. I synnerhet om de i vanliga fall är ganska snygga. Som John Cusack i “I huvudet på John Malkovich“.
Och som Jack Black i “Be Kind Rewind” som jag såg igår, lite för sent om sider för mitt eget bästa.

Jag vet att det är kontroversiellt att hävda att han har något. Eller är attraktiv på något sätt, eller vad man nu vill kalla det. Men Jack Black är jättebra på att vara Jack Black och det måste man beundra honom för.

Han har fulat ned sig. Han kör sin jättebaby-grej. Han spelar luftgitarr (technically bas men i alla fall), han sjunger falsettsång och han är obnoxious.
Allt det man gillar honom för. Allt man vill att han ska vara. Och – faktiskt – en del av det som gör Be Kind till en söt liten film, med lagom pajighet, som håller sig precis under gränsen till trams.

Man kan ju hoppas att Jack inte gör sig själv till en one-trick-pony och kör med sitt upphöjda ögonbryn för evigt. Jag såg precis ett You Tube-klipp av John McEnroe som vi gubbålder skäller ut en tennisdomare, på samma manér som när han var tjugo. Allt för att pleasa publiken som han tror vill se honom precis så. Fortfarande och för evigt.
Pinsamt.

Men Jack besitter ju faktiskt andra kvalitéer också, det vittnar The Holiday och Margot at the Wedding om, så därför tror jag att han kommer att klara sig från att bli en Michael Richards/John McEnroe/Leslie Nielsen/Al Pacino som gör precis och bara det förväntade.
Hans nästa drag borde bli en renodlad romantisk komedi utan manéer (lite som The Holiday) eller en Wes Anderson-film där han får spela nedtonad man. Kanske med en stor sorg. Då kommer han att gå hur långt som helst.

The Winner Takes it All

Man hävdar att jag är tävlingsmänniska.
Man hävdar att jag är jobbig.

A säger att ha nog ska “träna ikväll” och genast kontrar jag genom att promenera i två timmar.
Jag får meddelande om att någon bjudit över mig på auktionen av ett ytterst anonymt halsband från Skultuna på Tradera och genast måste jag bjuda över den jäveln. Femhundra spänn. Take this, moron.

Och i natt drömde jag att min mamma, efter en kortare vistelse “i Afrika” kom tillbaka och hävdade att hon kan prata “zulu”.
Hon hävdar det så starkt att ett företag erbjuder henne massor av pengar för att översätta några dokument, och i drömmen blir jag jättesur eftersom jag dels hävdar att hon inte alls kan prata zulu och dels att jag är en bättre översättare.
Det slutar med att jag saboterar, och i slutändan lämnar ett kaos av mänsklig besvikelse efter mig. Dock framgick det inte i drömmen huruvida min mamma faktiskt kunde prata zulu eller inte.