Gänget och jag

“Det finns inga fik i Stockholm”, sa Anders R och därför fick det bli Prinsen.

Han betraktar Prinsen som ett av stadens få anständiga ställen att inta en måltid på. De flesta andra är alldeles för vulgära.

Så det fick bli Prinsen alltså.

Där satte vi oss. Anders, som vanligt i sina uppdaterade Brideshead Revisited-kläder (skjorta, V-neck-tröja med diskret, stickad kant och en Burberry-trench) och med ett gott humör.
Jag har aldrig sett honom på något annat än uppriktigt gott humör. Han kan nog aldrig bli arg, den mannen. Han har heller ingen anledning; han besitter begåvning, good looks och evig framgång. Så vad skulle han sura för?

Han har sina böcker på G nu, det skulle visst bli fotoreportage i ELLE och release-events och sånt. Han hade redan hållt lite föredrag och pratat i radio. Känner alltid en viss matthet blandat med stress när vi ses.
Men jag älskar att träffa honom. Hans humör smittar alltid av sig litegrann.

Anders beställde köttbullar och jag en bit marängtårta.

Sedan dök en dyblöt Rodeo/DN-Mattias upp, som jag missat att informera exakt var vi var (“runt Stureplan”). Jag fick dåligt samvete. Han såg ut som en blöt nalle.

Så där satt vi, på Prinsen, som om vi vore nästa Svenska Akademin, och pratade tidningsvärld och sånt. Vår blotta närvaro sänkte medelåldern på Prinsen med tjugo år.

Anders fick ett samtal från Erika som jobbar på ELLE. Hon anslöt sig till gruppen och samtalet blev högljuddare och mer filmkoncentrerat. Jag fick försvara Roman Polanski lite lamt (“Vaddå, han trodde ju hon var äldre än tretton…uhm”) och Anders berättade att en när Wilhelm Moberg skulle föreläsa på universitetet i Jönköping en gång hade han begärt en flaska renat och “en liten studentska”.

Den typen av samtal lämpar sig oerhört bra på just Prinsen. Det faller sig helt naturligt.

Spel-Magnus ringde och så dök han också upp, blöt och lockig som en slags Lord Byron efter något dramatiskt sjöslag.

Fem unga, högljudda, tedrickande människor som snackar mediaföreteelser. Är de på Prinsen verkligen okej med det?

Det kändes i alla fall bra. Så professionellt och filmiskt. Så New Yorkskt. Så networkigt. Kanske borde vi kindpussats när vi skildes åt?
I vilket fall som helst pratade vi om två planerade jobbresor. Till seriemässan i Californien och till Venedig filmfestival.
Detta medan jag åt upp inte bara marängtäcket på min egen tårtbit utan också Mattias.

En härlig eftermiddag.

20st Century Girl

Jeansdag idag. Ljus jeansskjorta instoppad i ett par mörka jeans. Vet inte riktigt vad jag vill uppnå med det. Jag provar med ett skärp till. Ser brådmoget ut. Jag gillar brådmoget.

Försöker få med folk ut på stan. De kan inte, de jobbar. De har “saker att göra”.
Jag tvångsbokar en fika, efter att jag skrivit in mig själv på en lunch med Bon-folket.
Jag borde också jobba.

Alla dessa borde, tänker jag och drar i kragen på skjortan. “Jobb, schmobb” blir mitt sms till M. “Moget” blir svaret.

Vissa människor är så uptight, tycker jag.

Knäpper upp översta knappen på jeansskjortan. Ser ledigt ut. Som en frilansare som låtsasjobba. Jeansskjorta signalerar “arbetare” medan den översta, oknäppta knappen signalerar “ledig” eller “casual”.

Som sagt, är lite osäker på vad jag vill uppnå idag. Experimenterar lite.