Årets comeback. Grattis Owen!

Vad är roligare än tjocka barn? I stort sett ingenting. Möjligtvis tjocka barn som springer. Snubblar i matsalen och landar på en paj.
Det är roligt.
Det var också roligt när K sa att det fulaste som finns är kvinnor som föder barn. De är svettiga, tjocka, skrikiga och slemmiga. Då vände sig en svennetjej om, spände sina sminkade ögon i honom och sa med gäll, överförnärmad röst “Men vad är det du sitter och säger?”
Det var kul.
“En kvinna som föder barn är väl det vackraste som finns?
Armarna i kors.

Nå, det var ett sidospår. Men det finns ju så mycket kul här i världen och bland det roligaste är tjocka barn, nördar, komedier i skolmiljö och Owen Wilson.
Och, hör och häpna, alla de ingredienserna blandas i en film som heter Drillbit Taylor!
Idag har jag sett trailern sju gånger. I morgon kommer jag se den ännu mer. Jag är såååå peppad på pressvisningen! Jag kommer bänka mig först och fnissa redan vid förtexterna.
Jag kommer ge Mattias, som troligtvis kommer vara där, en noogie på huvudet. Träffar vi nån jag ogillar på vägen därifrån får de en wedgie. Helt klart. Mattias nämnde nåt om “blåtutte”. Jag vet inte vad det är men det lät askul. Är det kanske när man vrider om bröstvårtan på en ung, tjock man?
Drillbit Taylor!
En trio nördar ska börja högstadiet och är trötta på att mobbas och hyr en bodyguard. Gissa vem. “Han är inte bäst, men han är billigast” som det står i presstexten. Wham! Har jag nånsin läst en bättre premiss för en komedi? Kanske. Men den innehöll troligtvis inte Owen Wilson.
Jag är peppad.
Jag fnissar redan. Vilken comeback för Owen! Jag unnar honom allt gott och vill att han ska må bra och vara frisk. Och att han tagit den här rollen tyder faktiskt bara på att han går i rätt riktning.
Vaddå, skulle han ta en seriös Wes Anderson-auteur-roll sådär direkt efter självmordsförsöket? En seriös roll som visar att han “förändrats”?
Nej, för fasen! En film om tjockisar som springer! Där han får vara fina, gamla skoj-Owen igen! Jaaaaa!
Han är tillbaka!

Otippade saker

Jag förvånar mig själv ibland. Idag har jag förvånat mig själv ungefär tre gånger.
För det första gick jag upp halv åtta like it was no big deal. Vaknade, såg på klockan och steg upp.
Just like that.
Sedan åkte jag in till stan och “jobbade”. Och med “jobbade” menar jag åt muffins med Erik B. Som också “jobbade”.
Det var inte förvånande alls.
Men att jag sen gick på en visning av smyckeskollektioner är förvånande. Och att jag hörde mig själv kommentera stora, feta, pråliga broscher i positiva ordalag. Jag tror till och med att jag provade ett svullet, gnistrande armband i form av en rosett.
Det förvånar.
Jag tror jag gick dit för att man fick gratis importerat antioxidant-te från USA.
Sedan gjorde jag något mycket spontant, djärvt och oerhört förvånande; gick raka vägen in i en Björn Borg-affär och köpte ett par shorts.
Björn Borg-shorts!
Jag är chockad. Över mig själv.
Och nu ska jag tillbaka till doktor Karlaplan med backslick som ska bränna huden runt ögonen en sista gång. Eller, en sista ögonbränning. Jag kommer yrka på att jag visst har ett ärr på hakan som han visst borde kunna bränna bort och det nu.
Inga överraskningar där i alla fall. Fåfänga har väl alltid varit ett av mina mest utmärkande drag.

Några saker jag vill göra

1. Ha på mig vit tröja, vita byxor och vita handskar när jag ser Funny Games i morgon. Någon som har en golfklubba? Annars duger det bra med ett ägg.

2. Ta in en natt på lyxhotell och fnittrigt, entusiastiskt avslöja för portiern att jag/vi är nygifta. Se om man får ett glas champagne. Om inte annat så duger fantasin bra.

3. Be någon dra åt helvete. Fortfarande en top-tre på to-do-listan.

4. Klä i shorts. Köpte ett par svulstiga från American Apparell. Tror de funkar men är ändå skeptisk. Det finns två klädesplagg som får mig att se butch ut och det är jeansjackor och shorts. Men jag håller hoppet levande, om att en dag kunna hitta en jeansjacka och ett par shorts som får mig att se inte-så-fyrkantig ut, kanske till och med se bra ut i. Apparellshortsen lever på en tunn tråd. Kan vara okej, men kan också vara fettot som aldrig kunde hoppa bock på plinten på gympan.
(Nu var jag i och för sig en fena på att hoppa bock, vill jag bara tillägga, men ändå)

En kompis till en kompis…

…tatuerade in sitt eget namn skitstort på hela underarmen. Jag vet inte vad jag ska tycka om det.