Schlagerbesvikelse

Jag satte tjugo spänn på Christer Sjögren. Det är tjugo kronor jag aldrig kommer att se igen. Trots förhandstips från dels “experterna”, dels “svenska folket” och dels Mattias som bevakat spektaklet sedan dag ett för DN, så trodde jag inte att Charlottes anonyma låt som jag inte ens kan nynna skulle vinna.
Christer är före sin tid, så är det. Folket tror att man fortfrande måste ha glitter och lösögonfrans-glamour för att vinna. Helt fel. Det är plymer och ogenerad kärlek till Europa som gäller. Men det gick ju inte fram, tydligen.
Jag och A satt besvikna med våra poängtabeller och led medan “juryn” delade ut tolva efter tolva. Nähä, tänkte vi. Skit i det då!
Jävla svenska folket.
Sedan tog A ut “Blue Hawaii” på gitarr. Som en liten tribute.

Under kniven

På begäran. En bild av mig och skönhetens pris. Det ser väl inget farligt ut, tänker du. Men det var läskigt och gjorde onte och luktade bränt när det gjordes. Sen blev ögat svullet och rött. Så jag är värd lite sympatier i alla fall, även om jag inte yrkar på högsta graden av medlidande.

Förresten får mina skönhetsdagar ligga lite på is nu. Under en och samma vecka har jag
lasrat ögat (för att förtydliga: jag har lasrat bort några vita prickar, totalt osynliga för blotta ögat, typ)
epilerat hårstrån (you wanna talk SMÄRTA? Jag pallade bara 40 min av bokade 60, sedan avbröt jag)
kört en mystisk ansiktsbehandling thaistyle (hårda nypor!)
gjort en svinryggbehandling där skönhetsdamen bah “Men alltså, vad exakt är det du upplever att du har problem med?” och eftersom min rygg tydligen såg ganska fräsch ut så fick jag en massage istället, hon hittade liksom inget att fixa till.
Då började jag tänka om.

Nu får jag lugna mig. Jag inser det. Inte för att jag gått på det där med att ett trevligt leeende är vackrare än smink.
Whatever.
Men plånboken säger ifrån och försöker få mig på bättre tankar. Kan mycket väl ha lyckats.