Det här med Facebook, del hundra

Det här med Facebooks applikationer. Det här med att bjuda in tjugo vänner för att få reda på hur omtyckt man är eller vilken bok man bör läsa eller vilken låt som bäst motsvarar ens liv (jag fick Beach Boys Good Vibrations, så just den appen är jag ganska nöjd med. En parantes bara).

Jag har kommit på ett alternativ. Jag ska tala om för mina vänner hur omtyckta de är in person. Jag har redan börjat.

Den här avslappningskursen (som är till för rastlösa människor som mig) där man lär sig andas och sånt, har gjort susen för mig. Vår lärare är så lugn och fin. Han har alltid svart polo och ett mjukt leende. Svaret på de flesta frågor är “Det är okej”.

Jag: Det här funkar inte för mig.
Han: Det är okej.
Jag: Jag blir bara rastlös av att slappna av.
Han: Det är okej.
Jag: Är det fel på mig?
Han: Nej, det är helt okej.

I alla fall. En av grejorna är positivt tänkande (jo, jag vet. Det låter frigörande dans och afrikamössa lång väg).
Har försökt applicera. Ska sluta ta tester på Facebook och istället tala om för folk att de är idoliserade, adored, hot, flirtable och allt vad det kan vara.
Screw Facebook och alla “invite 20 people”. Jag ska köra mitt eget race.

Jag börjar nu: Ni som läser Jazzhands är bäst. Jag vill trycka er hand, allihop. Era kommentarer är som nypressad apelsinjuice på morgonen. Och det vill inte säga lite, för jag är helt beroende av nypressad apelsinjuice och skulle inte ta mig igenom dagen lika strålande utan den.
Jag vill trycka er hand, som sagt. Ni gör mig glad.

Nybyggarmode

Två grejor om There Will Be Blood:

1. Tror stenhårt på den här looken i vår. Nybyggarmode, med inslag från sekelskiftets Amerika. Jackor med sned knäppning, herrbyxor med pösiga lår, instoppat i rejäla stövlar.
Bästa accessoarerna: hatt och mustasch.

I en scen har Daniel Day-Lewis något som liknar en tidig jeansskjorta. Han har vit slips till, instoppad i hålet mellan två knäppta knappar. Han åker tåg. Slipsen bör inte fladdra. Den looken är klockren. Lite gubbrummet på Spy Bar och lite pre-rockabilly i ett. Med en uppfriskande, manlig dash av vilda västern.

För kvinnorna gäller klänning och håret i knut. Inte lika smashing, men looken går att uppdatera. Jag kan till exempel tänka mig volanger i år. Nybyggarstuket. Som Big Love-modet fast steget längre. Inget småblommigt här inte, konservativt och rejält ska det vara. Gråskalan gäller.

Men det är framför allt männen som borde ta modeintryck av Paul Thomas Anderssons nya film. För de som inte är riktigt redo för jacka i filt kan man mycket väl ta fashion cues av rollfiguren Eli som spelar nybyggarpräst, med å ena sidan hängselbrallor, svart väst och vit skjorta, å andra sidan fräsig svart kostym, vit skjorta och ett gigantiskt silverkors över slipsknuten.

Årets modefilm heter There Will Be Blood och har premiär på fredag. Minns var du läste det först.

2. Två frågor bara. Med viss risk för spoiler undrar jag om…
a) nån kan förklara figuren Paul för mig.
b) nån kan förklara varför en viss brand uppstår. Inte den stora branden. Den lilla.

Lunchmöte

Stefan pratar så snabbt och så mycket att jag undrar om han inte konkurrerar ut sin lilla dotter i överskottsenergi.
Lunchmöte om eventuella, framtida skrivjobb. Stefan hinner gå från att berätta om en köttbuffé (the very word) på Kungsholmen, till hur han blev “fuckad så jävla stenhårt med en glasskiva i röven” av en frilanskollega (bildligt talat alltså), via den amerikanska censuren till Harry Potter på cirka sju minuter.
Inget konstigt med det.
Sån är han jämt.
För mig som var hyfsat hungrig passade det utmärkt. Jag hann sluka min Rydberg (jag visste inte att Rydberg var lika med pytt i panna fast snofsigare) och dricka två glas äppeldricka innan jag var tvungen att uttala mig om nåt.
Alla möten borde vara så.

Köpte billiga hushållsartiklar på Boutique Eden och åkte hem igen.

Förvirring

Pratar med en överordnad. Han vill ge Across the Universe en trea (inte rucka på min etta, vill jag poängtera. Men hade han skrivit om filmen hade han gett den en trea, sa han).
Vad har jag missat?
Jag går igenom det i mitt huvud igen.
Bono och I am the Walrus.
Den dansande rabbin.
De bombarderande jordgubbar.
De fanns där, på duken. Jag såg dem!
Nej, alltså.
Jag vet vad jag såg.
Det jag såg var en etta, solklar som en Beatles-hit.

I Love Europe

Såg Christer Sjögrens framförande av I Love Europe i helgen.
Fantastiskt.
Jag vet inte hur jag ska reagera.
På plussidan måste man ju säga att han är proffssig, Christer. Han vet sannerligen hur man för sig, hur man rullar med höfterna precis så oskyldigt att tanterna i Värnamo inte sätter kaffet i vrångstrupen, men så pass uttänkt att de nickar förnöjt.
En taxichaffis sa att han sålt mer skivor än ABBA i Sverige. Verkar troligt, dessvärre. Och i så fall mycket logiskt.

I Love Europe. Jag vet inte om jag hört inställsammare låt än Israels fredsbridag “Peace” för några år sedan. Framförandet involverade ett fång vita duvor.

Varenda rad i I Love Europe är klockrent på randen mellan ironi och folkpartistisk Europakärlek. MUF hade ju en tröja med texten I Love Europe för inte så länge sedan, om jag inte minns fel. Eller var det I am Europe?
Så helt fel ute är han inte, Christer. Han följer bara en skönt naiv tradition av oförfalskat Europa-smöreri.

Och sedan vann tydligen ett par bredbentsdansande tvillingar utan hår i helgen. De var med i SVTs morgon-tv i morse. De pratade i fem minuter men jag förstod inte ett enda ord! Det var bara fnitter, ryggdunk och nåt om att man inte kunde skilja dem åt.
De är enäggstvillingar.
Det brukar vara svårt, generellt.

En händelserik helg med andra ord. Tror Expressens rubrik “Carolas stalker portad från efterfest” sa det mesta.
Är det ett scoop eller är det ett scoop.

The Gravedancers

Ingen älskar film som K. Jag har nämnt min väns videosmak förut. Jag beundrar den. Folk som säger att de gillar trash brukar ofta mena socialt accepterad trash.
Min vän är hardcore.
Han gillar verkligen trash.
Idag såg vi en film som heter The Gravedancers.

Så här beskrivs den på Lovefilm.se:
“Harris, Kira och Sid bryter sig in på en kyrkogård en natt. De läser märkliga skrifter och dansar på gravarna – ett stort misstag. Ritualen råkar utlösa en förbannelse, coh de blir alla jagade av varsin komplett ursinnig gast! Innan nästa fullmåne måste de lyckas häva förbannelsen, eller själva hamna under jord…”

Sug på den, trashlovers.

Ärligt, sa Bull

Jag som trodde idag var en bra dag. Men nej.
“Du ser sliten ut och har ett antydan till veck i pannan”.

Jag säger som min “vän” sa vid ett tillfälle: “Hellre en ärlig vän än ingen vän alls”.

Jordgubbsfälten för evigt

Okej, så någon kom på idén att göra en film byggd på Beatleslåtar.
Tja, man har ju gjort musikaler byggda på Queenslåtar, ABBA-låtar och Madnesslåtar så det är väl inte så himla långsökt trots att det är precis vad det är.
Men okej.
Beatleslåtar.
Handlingen då?
Behövs det en? Låtarna talar ju för sig själva.
Eller?

Vi döper rollfigurerna till Jude, Sadie, Lucy och Maxwell så det inte verkar konstigt att någon plötsligt svamla om en “silverhammare”.
Okej. Snyggt.

Och så låter vi det hela utspela sig på sextiotalet, då kan vi kasta in lite psykedelia. Beatles gillade psykadeliska saker. Som jordgubbar och tjejer som klättrar in genom badrumsfönster, det måste vi ta med. Kanske Bono kan sjunga I am the Walrus? Det vore maxat.

Och så måste vi ha med knark. A Little Help From My Friends handlar ju om knark. Vi kastar in knark i den scenen. Knark och golfbollar. Och kanske en bild på Brigitte Bardot.

Vi måste ha med äpplen också, förresten. Det är viktigt. Beatles skivbolag, det där äpplet. Hmmm.
Ja! Vi låter en snubbe sitta och måla av äpplen, det är väl subtilt nog? Ja! Och så tar han upp en jordgubbe och bah “Hmm….låt mig ta med dig till jordgubbsfälten”. Så kommer introt…
Det är skitbra. John Lennon skulle älskat skiten.
Vi måste få med Johns fredstankar också. Så vi låter killen kasta jordgubbar helt vilt omkring sig så att allt det röda blir som blod. Publiken bah “Shit, det är jordgubbar men det ser liksom skitläskigt ut när det rinner rött från dem!”
Men fattar dem grejen? Kanske inte. Lika bra att vi korsklipper med lite bomber, och krig. Vietnam. Och så mer jordgubbar. Mer jordgubbsblod. Det blir liksom okej, oskyldiga jordgubbar, hårt krig. Mot varann.
Kan vi inte låta jordgubbarna symbolisera bomber också? Skitbra. Jordgubbar som bomber. Och så sista scenen. Killen bah stirrar på sina händer och det ser ut som om han har blod på dem, men det är krossade jordgubbar. Mäktigt. Sjukt mäktigt.
Och så fadear vi med “…strawberyy fields forever…”

Yesssss! Har vi en vinnare här eller vad?!

Årets första "årets"

Jag citerar Rodeos filmman Mattias Dahlström: “Det är bara februari ännu men jag tror att vi precis sett årets sämsta film”

Den hade olika effekt på oss. Mattias ville skära sig och åsamka sig själv smärta. För min del satt jag mest och fnissade i biostolen. Jag åt nötter från Hötorgshallen och kände mig upprymd på nåt sätt, som om jag såg på något obcent och förbjudet.
Jag kunde känna Mattias vrida på sig, se honom lägga huvudet uppgivet i händerna. Av någon anledning fick det mig bara mer upprymd. Jag tror det kallas chock.

När chocken senare la sig på kvällen kände jag mig nära på lyrisk. Nu vill jag nästan se om kalkonen, av samma anledningar som jag nästan vill se om Maskernas mästare, Lust och Tryggare kan ingen vara som ju bör räknas till de sämsta filmer som nånsin gjorts.
Jag skulle också vilja se om Cat People, men det kräver ett annat inlägg.

Nå.

Jag berättade för Roni och Linnéa vad jag just hade sett. Det var som att återge en galen dröm. “Det fanns egentligen ingen handling men det kretsade kring Beatleslåtar och så kom det in en rabbi och dansade, sen kom Bono och sjöng I am the Walrus innan Eddie Izzard blev cirkusdirektör”.
Jag började skratta hysteriskt. Som om det var kul. Eller som om jag upplevt något oerhört hemskt. Båda sakerna stämmer.

Mer om detta i morgon. Jag måste smälta.

Hej då Roy!

Roy Scheider har gått ur tiden. Vi på Jazzhands måste hedra honom. Han spelade Bob Fosse i filmen All that Jazz, där gesten “Jazzhands” har en mycket framträdande roll. Man skulle kunna hävda att det var den filmen som gjorde gesten (tillika danssteget) känd för allmänheten.
Roy Schieders förtjänst.
Roy Scheider var Mr. Jazzhands.

Bob Fosse hade en ritual. Efter duschen varje morgon kollade han sig själv i spelgeln, och sa sa “It’s showtime, folks!” medan han gjorde jazzhandsgesten.
Roy Scheider förstod.
Han fattade varför man ibland måste göra jazzhandsgesten framför spegeln efter att man duschat på morgonen.
Roy Schieder förstod.
Han bestämde sig för att ge folket jazzhands. Och folket fick jazzhands.
Vila i frid, Roy.
Vila i frid.