Jag vill leva som vanliga människor

Lyckades med bio igår! Tricket är tydligen att köpa sina biljetter någon timme innan “föreställningen”.
Jag gillar att de meddelar vilken rad det finns platser kvar på. “Hur många rader är det i salongen”, kontrade jag som den biografkonässör jag är.
“Det finns dubbla säten längst bak i salongen också!” sa kassatjejen glatt och sneglade på mitt fina sällskap.
“Ja!” skrek jag, eftersom jag direkt såg en möjlighet att leva ut gamla high school-drömmar.
Nå.
Men nu var det filmen jag skulle berätta om.
Jag gillar Ben Afflecks regidebut. Gone Baby Gone handlar om en försvunnen liten flicka och korruption som går högre upp än vad privatdetektiv Patrick Kenzie (Casey Affleck – alltid förtjusande) först tror.
Men så här. Jag tänker mest på att Ben är pappa nu. Ben har läst boken och blivit berörd av dialogerna i stil med “Vet du hur det känns att förlora sitt barn?”
Ben är pappa. Han vet inte hur det känns men tyvärr kan han tänka sig. Och så har han låtit just de delarna ta alldeles för stor plats.
“Utnyttjar man ett barn”, väser Ed Harris, “så förtjänar man inte att leva”.
Patrick Kenzie ifrågasätter litegrann men bara tillräckligt lite för att det hela ska passera som en hyfsat vedertagen sanning.
Det är inte Casey Afflecks fel. Det är heller inte Bens fel, i alla fall inte direkt. Det är Bostons fel. Det Boston som Ben Affleck visar upp (och som han själv kommer ifrån) är superhårt, superknarkigt, skitigt och fult. Men fullt av katoliker, kors runt halsen och Ave Maria.
Nu har Ben blivit pappa, tänker jag. Då tänker han tillbaka på sina rötter, på de värderingar han vuxit upp med och som han, mer eller mindre omedvetet, kommer att överföra på sin dotter. Han är förälder.
Och jag minns när jag intervjuade honom i London och han sa det som alla föräldrar som också är kändisar säger “Min son/dotter är det viktigaste i mitt liv, jag ser vad som är viktigt nu på ett helt annat sätt”.
Men till skillnad från andra jag intervjuat som sagt precis samma sak kändes Ben helt 100%-igt uppriktig. Inga fler Gigli, superpartyn eller bröllopsplaner åt skogen. Ben är tillbaka på mammas gata, med en söt tjej som ser ut som snällaste cheerleadern i high school, och en fin liten dotter som förändrat hans liv.
Klart han gör en film om kidnappning med inbyggd anti-abort-propaganda.
Han kommer från Boston, han är en enkel man, och av alla berättelser han hade kunnat filma väljer han den här.
Jag vet inte, men jag börjar mer och mer hysa den djupaste respekt för bröderna Affleck.