Fördomsfull? Jag?

Träffade en fri teatergrupp igår. De sa att de jobbade “könsöverskridande”. De visade upp några scener ur deras pjäser. Männen hade kvinnokläder. Ett par flickor hade målat mustasch med kajalpenna. De sa att de ville “utforska begreppet identitet”. Inte flickorna med mustasch, men en av regissörerna sa så.
En annan sa att han gillade frågor som inte har svar. Han sa också att han ville leka kring kontrasterna mellan hot och lockelse, men främst sjuk och frisk. “Vem är egentligen mest sjuk?”, frågade han. “Den som har en diagnos eller en person som går till ett jobb han hatar och tillbringar åtta, nio timmar där varje dag”.
(Jag skulle säga killen med diagnos, men det är bara jag.)
En kille hade långt hår i hästsvans och svart kavaj. En hade liten galen beanie på huvudet, en vit t-shirt med en hand som gör tummen upp på, och ett höftskynke. Han var kanske närmare sextio. Han skulle spela en roll som “traditionellt spelas av en ung, söt flicka”.

Ah well. Man får önska dem lycka till. Jag beundrar folk som brinner för sina saker. Och som inte skäms för att säga ord som “könsöverskridande” och “i gränslandet”. Det är nästan lite chockerande.

Frankie says relax

Say NO! to drugs, kids!

Långsittning

Jag fattar inte hur man ställer in en stol så att man sitter ergonomiskt riktigt. Hur jag än sitter får jag ont i nacken, som knakar om man vrider lite på den. What the f?
Jag fattar heller inte hur man håller reda på 410 mail i mailboxen. Livet på redaktionen är då rakt inte som livet hemma i soffan.

Nå.

I natt drömde jag värsta million dollar movie plot; Ben Affleck som soldat, gifter sig med snyggaste tjejen i stan. Säg Claire Danes. Det är femtiotal. Ben kan när som helst bli inkallad. Han är jättesweet mot Claire, och hon blir mottagen med öppna armar av hans familj som tar med de båda på drömsemester där svärmorsdrömmen Ben visar sig vara psyko och börjar terrorisera och förnedra sin unga fru. Eftersom han är en svärmorsdröm, soldat, soon-to-be-krigshjälte och manligt snygg så kan ingen tro på Claire. Det slutar med att hon dör.

Vaknade upp och kände mig som om jag hade en miljon dollar i fickan. Vid närmare eftertanke – kanske inte.

Märkliga siffror

Salem Al Fakir, förresten. Jag frågade hur han trivdes ihop med Jerry Williams, Lasse Berghagen och Roland Cedermark. Då sa han att Roland Cedermark faktiskt “sålt flest skivor i världen, i Sverige” så det är ganska coolt.
Jag ställer mig lite tveksam till den informationen. Fler än ABBA? Ace of Base? Roxette?
Tveksam, som sagt. Men vaddå, jag kan ha fel. Dragspel kan mycket väl vara Big in Japan.

"Charm-troll"

Så går det när man haussar saker. Började peppa Mattias Dahlström redan i helgen på nya Potter-filmen. Jag sa att den skulle bli grym, att jag såg fram emot den och att alla som inte är Potter-fans är fördomsfulla och tomma i själen. Ungefär.
Vi värmde upp med en lätt lunch innan visningen. “Det kommer bli mycket action” sa jag, och refererade lite från bokens handling. “Och romans”.
Tjenare.
Action var det visserligen med hur kul är det när småglinen inte kan agera? Och romansen stannade vid en puss och sedan var det bra med den saken.
Tråkigaste Harry hittills. Jag sa till Mattias att det var okej med mig om han sågade. Han sa bra. Nu ska jag skriva recension för City. Jag kommer att använda ordet “långtråkig”.

Back to work

Intervjuade Salem Al Fakir. Ett riktigt charmtroll. Han är i skönt sällskap i morgon på Skansen: Jerry Williams, Lasse Berghagen och – wait for it – Roland Cedermark.
Intervjuade Julien Dauphin som är världsmästare i magi. Han mindes mig från förra gången jag intervjuade honom. Vi pratade om Harry Potter. Jag kunde, helt naturligt, droppa att jag besökt Magic Castle, eftersom han började nämna det. Extra points till mig.
En fin mjukstart på jobbcomebacken.

Friskhetstecken

1. Har beställt dyrt lipgloss från nätet.
2. Tillbringade tre timmar i stan utan att freaka ur.
3. Har ätit blåbärspaj.
4. Svarade jättetrevligt i telefon när mongosläkting ringde för att beklaga sig (i all välmening, jag vet, jag vet)
5. Mindes namnet på Michael Caines rollfigur Harry Palmer efter bara två minuter av random Ipcress Files-tittande.
6. Inser att jag, trots allt, hellre är mig än den här sorgliga nörden.

Livets glädjeämnen

Okej, ska börja jobba på måndag istället. Det där med att gå tillbaka till jobbet igen dagen efter begravningen var lite väl heroiskt tänkt av mig. Men måndag. Hardest working woman in the bizniz reser sig igen. Ska skriva en artikel klar idag tänkte jag (för Veckorevyn nontheless), för att bevisa någonting för mig själv. Om inte annat.
Sedan ska jag självklart se Harry Potter och Fenixorden på pressvisningen i veckan. Magi rules. Och numera har jag ju en Hogwarthsrandig halsduk att stoltsera (?) med. Inte som när jag, Erik och hans lillasyster klädde oss i gult och mörkrött och fick grötiga rop om FÄRJESTAAAAD! efter oss från ett par luffare. Halsduk kan ingen ta miste på. Den skriker ju Potterkonnässör lång väg. Kanske kör jag glasögon också. Vet vet?
Ser också fram emot att börja kolla på lite nya tv-serier, har fått tips om Saturday Night Lights och The Riches. Fler tips? Jag är fortfarande inne på Freaks & Geeks, så jag är så att säga “öppen för förslag”. Tv-tittande har inte direkt legat överst på min lista av aktiviteter på senaste tiden. Men jag vill gärna börja.
Jag verkar också komma igång med Traderadealandet vilket jag, till skillnad från min omgivning, ser som en sundhetstecken. Ja, livet går vidare antar jag. Sad as it may be.

Existensialism

Begravningen var igår. Det var okej. Prästen körde en del crazy talk under själva akten. Så vitt jag kunde förstå handlade det om att man som människa inte betyder någonting, och att ens stund på jorden är obetydlig. Det är efterlivet som är the real deal. Men jag kan ha tolkat fel.
Sedan läste han upp ett tal/brev jag hade skrivit till pappa. Han läste det bra, jag är nöjd. Hans tyska brytning gjorde att orden lät helt nya för mig. Det var också bra. Jag hade inte kunnat läsa det själv.
Sedan blev prästen märkbart irriterad för att vi ville gå till gravplatsen istället för att köra. Det var en fem minuters promenad. Jag fick gå först för prästen sa att han inte hittade. Whatever. Det var liksom bara rakt fram. Väl där fick min bror och pappas bror sänka urnan, jag pallade inte att vara med på det. Inte heller att, som alla andra fick göra, ta en näve jord och kasta på den. Det stod jag över.
Peter hade tagit med sig en galet imponerande flaska whisky (Suntori!) från Japan som han ville att pappa skulle ha med sig. När prästen avlägsnat sig drack Peter, pappas bror, mamma och pappas fru whisky till pappas ära, lade ned flaskan i graven och grävde igen den. De var alldeles svettiga när de kom tillbaka sedan.
Jag vet inte, det är skumt. Nu finns ingen milstolpe att jobba sig till. Nu är begravningen över och det är bara sorgen som är kvar och som måste dealas med. Jag känner mig rätt ofta som Mersault i Främlingen. Den som börjar med “Mamma dog idag. Eller om det var igår. Jag minns inte.” Ibland är jag ledsen, ibland känner jag ingenting alls. Absolut inget. Jag spelar mina babypunk-skivor, som Ramones, Clash och Blondie. Poppig punk. Just nu är Clash bäst. Clash passar bra när man känner sig apatisk. Ramones är när rastlösheten knackar på och Blondie när man försöker städa lite och act all normal.
Jag saknar honom.

Två veckor av magiskt tänkande

Har börjat sorgdrömma.

Dröm ett:
Går i skolan, kanske mellanstadieålder. Måste plötsligt ringa pappa, det är jätteviktigt. Men någon skoltant säger att det inte går. Jag fattar inte varför. Jag måste få tag i honom. Det går inte, säger hon. Du kan inte, han är borta. Jag får förvirrad panik.

Dröm två:
Är i USA. Irrar runt. Blir förvirrad av dagens datum och inser plötsligt att – herregud – jag måste hem, pappa ska begravas i morgon! Vad gör jag här? Försöker desperat få kontakt med flygbolagsfolk för att de ska hjälpa mig hitta en biljett hem. Det går trögt, biljetterna är slut och klockan bara tickar. Jag får förvirrad panik.

Några hobbydrömtydare out there som har lust att tolka?