..och så lite info.

Ja, just det. Något om filmen. Jag försökte att hålla förväntningarna låga. Jag har inte alls, som många i min omgivning, slukat trailerserna och försökt snoka. Faktiskt inte. jag vågade väl inte hoppas, skulle jag tro.
Mitt försvar inför tveksamheten var flera gånger detta: “Det funkade ju för South Park och Beavis och Butthead”. I deras fall blev 90-minutersformatet skitbra. Ju. Så man kunde ju hoppas.
En annan sak talade för att Simpsonsfilmen också skulle lyckas: otroligt skickliga manusförfattare. Det är det gamla gardet med Groening, Al Jean och Brooks i spetsen som ligger bakom filmer. Järngänget som satte guldavtryck på seriens kanske absolut mest fulländade säsonger; de mellan 2 och 6.
Så visst fanns det en del som talade mer till filmens fördel än säg, Mr. Bean-filmen.

Så är det bra? Funkar det? Svaret är ja. Tveklöst, faktiskt, trots pajig handling och lite för mycket action för att vara…ja, vaddå. Homer?
Men varför gillar man Simpsons. Jo, persongalleriet, replikerna, referenserna och de säkra skratten. Och att få det i en och en halv timme är fantastiskt. Det blir tummen upp.

Det enda jag verkligen saknar är några klockrena gäströster. Jag fattar inte varför de uteblev. Det här var väl världens chans att slå världen med häpnad och bah “Men Gud, fick de verkligen BUSH att säga det där?” precis som de gjort så många gånger innan. Som att få Michael Jackson att vara med. Liz Taylor. Tony Blair. Och – gasp! – folkskygga Thomas Pynchon. Rupert Murdoch himself är inte heller illa.
Så varför slog man inte på stora trumman/triumfkortet där och pepprade på med den ena celebriteten efter den andre? Skumt.

On a lighter note, så är det här ett av ytterst få tillfällen där jag faktiskt tycker Bart är cool. Jag ser honom mer som en jobbig unge, en som finns till i programmet för eventuella småsyskons skull. Jag har aldrig riktigt sett honom som en figur man, eller någon, kan ha som favorit. Han har helt enkelt inte personligheten. Brat, javisst, men då finns det roligare brats att favorisera. Nelson, till exempel. Eller Jimbo Jones.
Men här får Bart faktiskt en egen scen som han totalt stjäl. Inte bara det, han imponerar. Jag ska inte avslöja för mycket, man lär märka vilken jag menar. Kan bara droppa att han visar en sida av sig själv man inte tidigare sett. If you know what I mean.

Så, in short: Jag kan pusta ut. Jag behöver inte ljuga och försvara filmen av ren sympati, som jag kanske måhända gjort med till exempel senaste säsongen av 24. Nej, jag kan, med handen på hjärtat, säga att det roligaste man kan göra till helgen är att se till att se Simpsonsfilmen på bio. Jag kommer i alla fall göra det. Igen.