Mannen med bebisrösten

Jag har utvecklat Anders Lundin-skräck. När jag ser honom i vita sommarbyxor och pillemariskt grin vill jag sträcka mig efter luren och ringa polisen. Det är något läskigt och obehagligt över honom. Jag tror att han bär på en hemsk hemlighet. Han är nog elak. Han tycker inte om sig själv. Han hatar sommaren. Han hatar att ta på sig sina vita sommarbyxor och gå upp på scenen ännu en gång. Det är därför han pratar med bebisröst och behandlar både gäster och publik som utvecklingsstörda barn. Han gör det för dem, för att de inte begriper bättre och för att det ger honom någon slags goodwill-cred på samma gång så att ingen ska behöva upptäcka hur elak han egentligen är.
Ja, det är dags för mig att “bevaka” Allsången igen för Citys räkning.

I nördarnas fotspår

Spelkväll igår. Tiderna har förändrats när någon bryter upp klockan åtta för att “familjen kommer hem från landet”, och någon måste “hem och sova”. Inget ont i det. Men tiderna förändras.
Själv läste jag Harry tills det var dags att släcka lampan…halv elva. Fuck, mina sömnvanor är fortfarande wack, wack.
Fick förklara mitt Homer-uttalande igen. “Vad menade du egentligen med att alla har en pappa som Homer?”
Men asså…
När jag förklarade (“Alla kan se drag av Homer i sin pappa”) så blev det lite nickanden. Jag måste göra fler generella, kontroversiella uttalanden. Jag sa visst “Det finns ingen som inte sett ett Simpsonsavsnitt i världen” till AOS också. Är inte det ett hett, kontroversiellt yttrande så vet jag inte vad som är. Förresten – här kommer ett till: Jag tycker att det är för mycket Homer i Simpsons. De senaste, typ, fyra, fem säsongerna fokuserar alldeles för mycket på honom och hans dumhet. Det är fel när det finns ett så fint persongalleri att ta av. Dessutom är det, till skillnad från vad amerikanska tittarundersökningar visat, inte alls kul när Homer gör sig illa. Han må vara en tecknad figur men när han gör sig illa är det som människa. Inte alls kul, som sagt. Now, hit me with your best shot, people.

"Grottmänniskor"

Gillar den här intervjun också. Inte så mycket nörd, mer överlägsen förstå-sig-påare. Det ska bli min stil, som Napoleon Dynamite – nerd with an attitude, baby.

I’m a freak

Kan man säga att jag blivit erkänd som Simpsonsexpert nu? Jag vet inte. Först blev jag ju kallad freak inför hela svenska folket, men sedan var jag med i ett jättelångt inslag i Radio Metropol (leta efter fredagen, kl. 18.30) och då blev jag kallad expert och tilltalad med respekt för första gången denna vecka. Ha! Programledaren ställde mycket bra och engagerade frågor även om kunskaperna svajade lite. Men jag fick definitivt chansen att nörda mig totalt och “hade tv4-folket hört inslaget innan fredagen hade de faktiskt gjort rätt i att kalla dig freak” som någon sa.
Nå.
Vidare ser jag att svenska folket inte alls är på min sida. Jag är ett missförstått Simpsonsgeni. Kolla här på tv4. Mitt uttalande om att “Alla har en pappa som Homer” har orsakat kontroverser. Det blev dagens webfråga (“Är din pappa som Homer?”) men endast 20% av svenska folket svarar ja. 50% svarar nej. Men jag blev ju missförstådd! Jag menade att alla har en pappa de tycker är lite skön, lite korkad, säger roliga saker men har ett gott hjärta. Jag har inte ens en pappa (längre) så obviously är det mer bildligt talat.
Nu hoppas jag bli inbjuden till tv-soffan igen för att förklara mig.
…och texasmiljonären stampar fyra gånger för att han är tvångsneurotisk. Mycket roligt.

I'm a freak

Kan man säga att jag blivit erkänd som Simpsonsexpert nu? Jag vet inte. Först blev jag ju kallad freak inför hela svenska folket, men sedan var jag med i ett jättelångt inslag i Radio Metropol (leta efter fredagen, kl. 18.30) och då blev jag kallad expert och tilltalad med respekt för första gången denna vecka. Ha! Programledaren ställde mycket bra och engagerade frågor även om kunskaperna svajade lite. Men jag fick definitivt chansen att nörda mig totalt och “hade tv4-folket hört inslaget innan fredagen hade de faktiskt gjort rätt i att kalla dig freak” som någon sa.
Nå.
Vidare ser jag att svenska folket inte alls är på min sida. Jag är ett missförstått Simpsonsgeni. Kolla här på tv4. Mitt uttalande om att “Alla har en pappa som Homer” har orsakat kontroverser. Det blev dagens webfråga (“Är din pappa som Homer?”) men endast 20% av svenska folket svarar ja. 50% svarar nej. Men jag blev ju missförstådd! Jag menade att alla har en pappa de tycker är lite skön, lite korkad, säger roliga saker men har ett gott hjärta. Jag har inte ens en pappa (längre) så obviously är det mer bildligt talat.
Nu hoppas jag bli inbjuden till tv-soffan igen för att förklara mig.
…och texasmiljonären stampar fyra gånger för att han är tvångsneurotisk. Mycket roligt.

Ändrad tid: 8:45!!!!

Fredag 27/7 kl. 8:45 på Tv4 alltså. See me dazzle.

Tv4 Nyhetsmorgon i morgon kl.7:45

My time to shine.

..och så lite info.

Ja, just det. Något om filmen. Jag försökte att hålla förväntningarna låga. Jag har inte alls, som många i min omgivning, slukat trailerserna och försökt snoka. Faktiskt inte. jag vågade väl inte hoppas, skulle jag tro.
Mitt försvar inför tveksamheten var flera gånger detta: “Det funkade ju för South Park och Beavis och Butthead”. I deras fall blev 90-minutersformatet skitbra. Ju. Så man kunde ju hoppas.
En annan sak talade för att Simpsonsfilmen också skulle lyckas: otroligt skickliga manusförfattare. Det är det gamla gardet med Groening, Al Jean och Brooks i spetsen som ligger bakom filmer. Järngänget som satte guldavtryck på seriens kanske absolut mest fulländade säsonger; de mellan 2 och 6.
Så visst fanns det en del som talade mer till filmens fördel än säg, Mr. Bean-filmen.

Så är det bra? Funkar det? Svaret är ja. Tveklöst, faktiskt, trots pajig handling och lite för mycket action för att vara…ja, vaddå. Homer?
Men varför gillar man Simpsons. Jo, persongalleriet, replikerna, referenserna och de säkra skratten. Och att få det i en och en halv timme är fantastiskt. Det blir tummen upp.

Det enda jag verkligen saknar är några klockrena gäströster. Jag fattar inte varför de uteblev. Det här var väl världens chans att slå världen med häpnad och bah “Men Gud, fick de verkligen BUSH att säga det där?” precis som de gjort så många gånger innan. Som att få Michael Jackson att vara med. Liz Taylor. Tony Blair. Och – gasp! – folkskygga Thomas Pynchon. Rupert Murdoch himself är inte heller illa.
Så varför slog man inte på stora trumman/triumfkortet där och pepprade på med den ena celebriteten efter den andre? Skumt.

On a lighter note, så är det här ett av ytterst få tillfällen där jag faktiskt tycker Bart är cool. Jag ser honom mer som en jobbig unge, en som finns till i programmet för eventuella småsyskons skull. Jag har aldrig riktigt sett honom som en figur man, eller någon, kan ha som favorit. Han har helt enkelt inte personligheten. Brat, javisst, men då finns det roligare brats att favorisera. Nelson, till exempel. Eller Jimbo Jones.
Men här får Bart faktiskt en egen scen som han totalt stjäl. Inte bara det, han imponerar. Jag ska inte avslöja för mycket, man lär märka vilken jag menar. Kan bara droppa att han visar en sida av sig själv man inte tidigare sett. If you know what I mean.

Så, in short: Jag kan pusta ut. Jag behöver inte ljuga och försvara filmen av ren sympati, som jag kanske måhända gjort med till exempel senaste säsongen av 24. Nej, jag kan, med handen på hjärtat, säga att det roligaste man kan göra till helgen är att se till att se Simpsonsfilmen på bio. Jag kommer i alla fall göra det. Igen.

Tv4 Nyheterna kl. 19.00 idag

Jag uttalar mig grötmyndigt om …ja, gissa vad.

Den kulturella mobben shall rise again!

Jag tar bladet från munnen.