Ibland kallar jag mig Lindsay

I ett sista desperat försök att dodga alla deadlines och försöka klamra mig fast vid denna sista sommardag innan kneget kickar in så har jag kollat på
1. A Scanner Darkly. Eller i alla fall de första 15 minuterna. Sedan orkade jag inte med fler snedtrippar.
2. Freaks and Geeks. Klockren.
3. 30 Rock. Hur, var och när blev Alec Baldwin ett komiskt geni? Måste varit efter skilsmässan.
4. Arrested Development. Den mest fulländade komediserien.

Men tillbaka till Freaks and Geeks. Tillbaka till högstadiet. Där fanns nördarna som fortfarande stod med ett ben i mellanstadiet. De var trevliga, lydiga och tyckte om hästar. Jag kände ett par stycken.
Sedan fanns nollorna. De var tuffa, men inte så där läskigt tuffa så att man var rädd för dem. De kanske rökte, de partade. De gjorde knasiga saker och hängde med killar som var äldre. Jag kände dem också. Precis som Lindsay.

Och precis som Lindsay blev det problematiskt när man inte passade i endera lägret. Man ville vara med i båda. Jag får en tår i ögat när jag ser hur väl manusförfattarna lyckats med karaktären Lindsay och hennes dilemma. Jag är knappast den enda som känner igen mig i hennes situation, men jag är nog en av få som faktiskt, i alla fall i en kort period, också hade oljerock på mig i högstadiet. Skrämmande likt. Men hon har vitare tänder än jag hade. Och mer kurage.

En annan grej: Lärarna som tyckte att man var duktig/trevlig flicka. Föräldrarna likaså. Och så det knepiga i att vara vän med alla. Och samtidigt visa att man var lika tuff som nollorna, eller i alla fall skulle kunna bli. Lärarnas besvikna miner när man hängde med fel personer på rasten.
Ja, jösses. Ibland är det så att jag borde byta namn till Lindsay.

Och idag såg jag några tonårstjejer som var orangea i ansiktet av brun-utan-sol. De vinglade på bussen i högklackat. Same problem but different. Var med Kennet i Globen och såg ett gäng som rökte på ett så uppenbart amatöraktigt sätt. De hade tuffa kläder men allt var fel. Fel sittande jeans, fel märken, fel kombinationer.

Dessa feaks and Geeks. Alltid närvarande, alltid fel. Och vad som gör serien så bra är att geeksen inte är riktiga out-of-this-world-nördar med högt uppdragna byxor och bebisröst (typ Screech) utan helt normalnördiga. Och freaksen är inte de där som det typ gick inbrotts- och knarkrykten om i skolan utan de där uppnåeligt tuffa. Det är alltså ingen gammal pensionär som skrivit manus, som det så ofta är, utan ett par killar som växte upp ordentligt i början av åttiotalet och minns tillbaka med ordentlig skärpa. Jag bugar för dem. Tack, tack.